The making of a leader

Så heter en bok av en amerikansk författare som jag stötte på för nu många år sedan.* Det var i samband med den ekumeniska vinterveckan som den kallade EFS-prästen höll ett seminarium omkring boken på vår ekumeniska pastorssamling.
 
Han hade gjort ett fint och mycket systematiskt referat som vi i skriftlig form fick ta del av och vilket han kommenterade. Det evangelikala "leader" torde i vårt sammanhang översättas med präst/pastor.
 
Om jag minns rätt - det är nu åratal sedan jag läste i vare sig referat eller bok -så beskriver författaren en blivande ledares utveckling i fyra steg
 
0-18 års ålder
Då formas den grundläggande personligheten
 
18-35
Då kommer en aktiv period som domineras av aktivitet. "Göra".
 
35-55
Då kommer en period mer präglad av vila. Mer "vara" än "göra".
 
(Får en svag känsla att jag tappat något,; att perioderna skulle vara kortare och att det skulle rymmas en till med sin särskilda prägel. Nå, strunt samma.)
 
Alla dessa perioder i livet är fortfarande läroperioder. Allt vi gort och åstadkommit i t ex 25-40-årsåldern är bara för att vi ska lära oss för den viktiga uppgiften. Om vi då under livets första ca 55 år tar emot allt som livet ger, andligt o världsligt, medgång och motgång, glädje och sorg, på ett sådant sätt att det får tukta, slipa av, frambringa god frukt; då är vi - vid ca 55-65  års ålder - mogna att utföra den uppgift som alltid funnits i Guds plan för våra liv.
 
Jag minns när vi präster och pastorer i stan hörde detta föredrag. Då var det bara en av oss som befann sig i den rätta åldern för att göra något vettigt - katolske kyrkoherden. Vi övriga var för unga och satt ännu på (det andliga) livets skolbänk.
 
Nu är jag själv i den åldern. Dess slut närmar sig med stormsteg. Jag inser ju att inga i boken diskuterade åldersgränser ska tas för orubbliga. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera: hände det något när jag blev 55 som - så här i efterhand - skulle kunna tolkas som om jag nått min livsuppgift?
 
Det enda jag kommer på: det året började jag blogga.
 
- - - - - 
* jag håller det för ytterst sannolikt att jag bloggat om denna bok tidigare

Kommentarer
Postat av: Andreas Holmberg

Det där låter väldigt schematiserande. Vi har ju å ena sidan alla dem som uppenbarligen utförde sin egentliga livsuppgift före 55 års ålder, eftersom de dog då eller tidigare: Nohrborg, Rutström, Linderot och Rosenius. (Och efter 55 års ålder var väl den bedrövliga skriften "Om judarna och deras lögner" det enda viktigare verk Luther skrev?).

Å andra sidan har vi Moses, Churchill och Adenauer (eller Reagan om man så vill) som av allt att döma utförde sin egentliga livsuppgift först efter 65. Så även om det är lite kul att både du och Bloggardag började blogga mellan 55 och 65 kanske man inte ska dra så stora växlar på det. En del mognar (även andligt) långt tidigare, och andra kanske är färdiga för sin verkliga livsuppgift först i 75-årsåldern. (Du kanske blir biskop för norra Missionsprovinsen då t.ex., jfr Arne Olsson ;o) - om det i Svenska kyrkan typ 2025 skulle bli prästvigningsförbud för alla som inte viger karlar till äktenskap med karlar kan det hända en hel del, även inom den s.k. lågkyrkligheten...).

Svar: Självklart är det schematiserande! Särskilt när man på några rader ska sammanfatta det som upptar en bok på flera hundra sidor :)
Torbjörn Lindahl

2015-08-08 @ 05:10:14
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: den gamle kamraten

Oj då!
Skall jag känna skuld eller stolthet?
Det var ju jag som förde/förledde dig in på bloggandets väg.

Svar: Du får väl vänta på domkapitlets utslag innan du bestämmer din reaktion.
Torbjörn Lindahl

2015-08-08 @ 08:41:02
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se
Postat av: Anonym

Torbjörn: När jag ser tillbaka på min politiska gärning i S ser jag att jag i allt väsentligt uträttade allt som var min uppgift i samband med och strax efter jag gjort mig omöjlig i sammanhanget. Sedan har dessa händelser och vad som såddes genom dem, trots min blygsamma ålder, burit frukt, eller kanske snarare lett mig till nästa stadium av lärande, under många år t ex i form av mitt engagemang i Frimodig kyrka, teologistudier etc. NU är Guds tid. Det är NU du (genom lidande) renas som guld för din (nästa) livsuppgift. Det är svårt att glädja sig åt det när man är där, men det är alltid värt det! Sedan tror jag att en av anledningarna till kyrkans framgång i förföljelsetider är att kristna p g a rikliga tillfällen till lidande "brådmognar" för att hinna ge frukt innan livet är slut. Jämför säd drabbad av torka eller för mycket vatten. Den sätter frö fort på kort halm för att iallafall kunna ge en liten skörd innan det är försent. Överlever den kristna mot förmodan kan den istället bära frukt länge.

2015-08-09 @ 09:03:39
Postat av: Anonym

Glömde att skriva att det var jag som skickade förra kommentaren /Gunvor Vennberg

Svar: Intressant liknelse från jordbruket.
Torbjörn Lindahl

2015-08-09 @ 09:06:03
Postat av: Maria

När man går igenom en tuff period har man en tendens att försöka hitta olika förklaringar till varför man är med om detta. Man kanske får ett svar som duger för stunden men sen när tiden går ser man det i ett större sammanhang. Men hur det än är så är Gud allsmäktig och styr och ställer så allt gagnar oss i ett evighetsperspektiv. Jag väljer att tro att Han har all makt för annars måste man ju gå omkring och vara ännu nervösare än man är🙀🙀

2015-08-09 @ 23:16:57
Postat av: Andreas Holmberg

Ja, jag menade nu inte att själva det mycket intressanta referatet var (alltför) schematiserande, eller att du automatiskt instämde med föredragshållaren (eller på allvar trodde att bloggandet var ditt livsverk ;), utan att själva kopplingen till vissa åldrar rent ut sagt är idiotisk och så långt jag kan finna alldeles främmande för Skriften.

Somliga av oss mognar ju knappt någonsin, medan andra (t.ex. väckelseprästen Anders Elfving, död vid 27 års ålder, eller Skellefteås förste borgmästare Arvid Hörnell, död vid 32 års ålder) tycks färdiga för sitt egentliga livsverk redan i 25-årsåldern.

Och jag tror verkligen (inte i någon tänkt motsats till dej, Torbjörn) att alla försök till generaliseringar kring åldrar är dömda att missleda - antingen så att brådmogna unga ("låt ingen se ner på dej för din ungdoms skull") automatiskt betraktas som högmodiga ungdjur som ska "taggas ner", eller så att visa äldre skuffas undan (eller själva drar sej avsides) i förtid, just när de som bäst skulle behövas.

Jesus verkar i o f s bekräfta Platons tes om att det är först i 30-årsåldern man bör inleda en offentlig verksamhet, och visst kan det vara klokt att låta en viss slags ungdomlighet rinna av sej, men å andra sidan utformar varken Jesus eller Paulus någon LÄRA kring detta.

Om kopplingen till vissa åldrar ter sej på tok för schematiserande, tror jag däremot att det kan ligga något i själva "stegen" personlighetsformande, aktivism, vila, livsuppgift. Påminner nästan något om nådens ordning i Bo Giertz utläggning, i a f steg 2-4 (strävan under lagen, vila i evangeliet, verklig fruktbärande helgelse). Men, som sagt, till steg 4 tror jag att olika personer har nått vid såväl 25 som 75 års ålder (somliga kanske aldrig...).

Svar: Nu var ju syftet med detta inlägg i min blogg egentligen inte att diskutera den ev sanningen i författarens schema utan att lite skämtsamt lyfta fram mitt bloggande vilket varit utsatt för mångas kritik.
Torbjörn Lindahl

2015-08-10 @ 13:43:45
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Andreas Holmberg

Ja, fast man vet ju faktiskt aldrig. Det kanske visar sej vara det lite missaktade bloggandet som är ditt och Dag Sandahls förblivande livsverk? (Jfr hur Arthur Conan Doyle underskattade Sherlock Holmes och Torsten Lilliecrona farbror Melker).

Fast som präster gör ni väl viktigare saker än så, förstås.

Svar: "Fast" = "å andra sidan" :))
Torbjörn Lindahl

2015-08-12 @ 16:36:46
URL: http://efsidag.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0