Torbjörn Lindahl

Har jag fått senaste tiden upplever jag det som.

 

Den går ut på att jag går till närbelägna affären och köper två exemplar av Norrbottens-Kuriren om jag fått indikation på att det kommer att stå något som berör turbulensen kring undertecknad. Eller ett exemplar av NSD om jag redan sett i min egen morgontidning att det står någonting. Men hittills har ju Kuriren varit flitigare.

 

Uppmärksam läsare noterar nu att jag har den socialdemokratiska länstidningen trots att jag i ett berömt blogginlägg beskrivit mig som socialdemokratofob. Detta ska givetvis ses som ett tydligt exempel på att inga fobier sitter så djupt att dom inte kan nedkämpas.

 

Väl hemkommen från affären river jag ur artikeln ur den ena tidningen och stoppar i kuvert som jag adresserar till god vän söderut som har ett stort arkiv över kyrkliga frågor. Vem det är kan jag dock inte berätta eftersom jag inte vet om det skulle kunna innebära att jag domkapitelanmäls för otillbörlig "input" till fel person. Sen tar jag en kortare promenad till brevlådan och postar brevet. 

 

När detta är gjort, tillsammans med morgonbön och längre morgonoromenad och dagens bibellläsning har större delen av förmiddagen gått och jag får vila en stund i väntan på att god vän från sydlandet ska ringa och tacka för gårdagens post och vi en stund får skratta tillsammans åt alltsammans.

 

De få dagar då ingendera tidningen har något intressant att förtälja bryts naturligtvis rutinen med svårartad abstinens som följd.

 

Har funderat på om dylik abstinens kan botas med dammsugning. Tveksamt. Och idag kan jag ju inte pröva ens, eftersom Kuriren idag rapporterade att biskopen bryter tystnaden och yttrar sig om saken.