Laestadiansk ungdomsväckelse
Nej, Pohjanen har helt rätt. Du ÄR en stabil teolog, Torbjörn. Och särskilt om man jämför med Bengt själv. (Som i sin tur kanske varit rätt stabil jämfört med Ulf "Exorcisten" Ekman). Var det vettigt att befalla alla hemligt icke-troende i Sattajärvi att stå upp och bekänna sin okristna otro? (För en utomstående förefaller det i o f s kongenialt med den laestadianska väckelsens krav på offentlig syndabekännelse).
Jag vet inte riktigt, men det jag i efterhand läst av Bengt i Carex och andra publikationer (hört honom har jag inte annat än i Sirillus) verkar så otroligt ojämnt och stundtals föga begripligt, t.o.m. jämfört med Laestadius och Skriften; jag upplever ibland en författersk (kättersk?) originalitetsjäkt. Samtidigt med en profetisk intensitet som i de bästa stunderna parades med "profetians ande" och Skriftens ljus. (Carexårgångarna borde väl ut på nätet av kyrkohistoriska skäl?).
Du ÄR en stabil, evangelisk-katolsk teolog, Torbjörn. Pohjanen framstår likt Ekman mer som en orosande - dock inte med uteslutande negativ frukt. Nu är han rysk(?)-ortodox och Ekman romersk-katolik. Ska vi tro att det stannar där?
Jag är väldigt tacksam för allt vi fick under den där tiden. Man är inte så lättlurad i andliga sammanhang, man vet vad som är rätt och fel.
Upptäckten av Dårhushjonet och dess geniala budskap var av stor betydelse för mig. Som ung präst hade jag upptäckt ortodoxien, kände mig hemma där. Jag har aldrig konverterat. Jag lämnade svenska kyrkan och hade ingen annan kyrka i sikte. Jag insåg efter ett år att jag måste tillhöra en kyrka. Jag var ortodox i min tro mycket tidigt. Det ser man i Carex. Tänk att jag upptäckte "nous" och dess verkliga betydelse för över 30 år sedan. Jag arbetar på del 3 av min självbiografi. Berätta gärna mer om ungdomsväckelse, hur ni upplevde den, även negativa saker, sådana finns ju. Jag var ju ung och oerfaren. En sådan tid är svår att tänka sig i dag. Men hade inte kustartilleriet, EFS-fromhetens terrortrupper och femtekolonnare skjutit oss sönder och samman skulle Norrbottens andliga karta se annorlunda ut i dag. En sådan kraft var det i ungdomsväckelsen. Holmbergs kommentar ids jag inte besvara.
Väckelse ska ju väcka den sovande. Försöker man väcka den som känner sig vaken, blir han irriterad. Detta var vad som orsakade slutet för Bengt. Eller vad tror du Bengt själv om det?
Eftersom jag själv var med har jag på sista tiden tänkt mycket på den här tiden. Det jag nu bäst kommer ihåg är den kärlek vi fick till Guds ord. I Malmberget hade vi bibelstudium och bibelsamtal flera gånger varje vecka (eller är det bara som det känns nu). Att kasta sig över Luthers brev till Galaterna var en stor upplevelse. Det var Guds ord som skulle leda oss och inte traditioner. Sen var vi väl många gånger alltför snäva i vår syn på andra, men vi var unga. Jag längtar fortfarande efter den tidens bibelsamtal. Vad som sen hände tror jag det finns många förklaringar. Många hade svårt att ta emot oss eftersom vi inte hade alla traditioner som fanns. Sen såg jag en för stor tillit till ledarna i vår ungdomsväckelse. Det blev att sätta för stor tillit till dem än att ha ordet i centrum. Ledarna själva ville inte ha det så upplevde jag. Det var det som gjorde att jag drog mig delvis även till annat. Jag skulle gärna se fram mot att öppet och förutsättningslöst tala med om den tiden.
Tack Tobbe det var Luthers Galaterbrevskommentar. Den är tjock och jag vet inte om jag nu skulle orka mig igenom den nu.
En analys varför det gick om det gick är intressant och Håkans analys är säkert en del av förklaringen.
Både kyrkan och väckelsen hade svårt att ta mot oss, men det fanns enskilda människor som gjorde det. Eftersom jag inte själv är barndomskristen har jag haft andra brottningar i tron, men jag måste hela tiden ställa oss fråga i församlingen om traditioner har blivit viktigare än Guds ord. Den som sover vill inte bli väckt och blir ofta arg på den som väcker den.
Min brottning i tron var när jag kom med i kyrkan så tyckte jag att jag kunde välja själv vilka delar av bibeln jag skulle välja att bry mig om. I ungdomsväckelsen fick jag inse att jag i mig själv var en stor syndare. Det fick jag se då Guds ord förklarades. Samtidigt såg jag att Gud förlåter mig allt. Istället för att ställa mg över bibeln måste jag ställa mig under den. Därför har jag svårt när man hänvisar till annat än Guds ord.
Håkan Kero, det som blev slutet för mig, var i själva verket en början till en fantastisk resa "genom sorgedalen upp till Sions berg". Så många fina minnen, så många vänner från den tiden. Det ska bli spännande att skriva en självbiografisk roman om den tiden. Det som är kvar av Laestadius' verk i dag råder delade meningar om. Men prosten har en plats i mitt ortodoxa hjärta och jag hoppas få träffa honom på evighetens gröna strand. I övrigt gäller den fromme västlaestadianens ord: "När vi kommer till himlen blir vi förvånade, att är den där här och var är den där som skulle vara här."
Ja, vi kanske borde ha en träff. Fy tusan. Nog ställer jag upp. Framförallt ska det bli kul att jämföra. Årsinkomst. Gråa hår. Nuvarande kyrkotillhörighet. Vi gör en film om det! Vi skriver en opera!
Endast fantasin sätter gränser!
Bengt, kom igen nu!
Mina föräldrar hade vänner längre söderifrån, från Pajalatrakten som var med i denna väckelse. När jag var barn spelade de gitarr och sjöng hela natten. det var tryggt att somna så. Sedan när jag blev tonåring bröt en ny ungdomsväckelse fram, den började i Gällivare och snart brann elden i Kiruna kommun också. Vi satt i kyrkans ungas hus i Kiruna och studerad Bibeln utifrån Bengt Pleijels vandringar genom olika bibelböcker på fredagkv'llarna. Ungdomar kom in från gatan och huset var proppfullt, många kom till tro och är nu stabila kristna med ledaruppdrag och missionskallelser.Denna väckelse var helt ekumenisk vi var laestadianbarn, missionare ja till och med två katoliker utöver alla dem som kom från hem utan kristen tradition. Guds Ande är suverän, hon behöver inga hippa grepp.Sällan hör man att vi ska nå ungdomarna genom att sitta och diskutera Bibeln på fredagkvällar. Men det var det som drog folk från gatan.
Nu hörde jag barn till mina föräldrars vänner på radion. De har bildat gruppen Surunmaa som spelat in en skiva med Sions sånger. Välsignat!
"vi vandra i fädernas spår. Vi bida i tornedalsbyar en Andens och Gudsrikets vår"