Jo, kanske lite funderande uti teologin? När jag städade i arbetsrummet häromdagen fann jag en bok från studietiden (åja, jag har läst i den många gånger sedan dess): Granes kommentar till Augsburgska bekännelsen. Lite bläddrande i den väckte på nytt tankarna om skillnaden mellan lutherskt och katolskt. Och det om det mest centrala: tron, rättfärdiggörelsen och frälsningsvissheten. Efter dagars förnyat grubblande är min tes - ånyo skulle jag kanske säga, jag har tänkt i dessa banor i åratal - att det som vi uppfattar som "katolskt" absolut måste rymmas inom den kristna ramen, precis som vi i vår kyrkas tradition rymmer en stor flora av "lutherska" varianter, allt från renlärig luthersk ortodoxi till pieistiskt influerad nådens-ordning-kristendom till nyevangelisk kom-som-du-är*-kristendom, för att inte tala om herrnhutiskt influerad känslokristendom.
Jag skulle givetvis kunna utveckla detta mycket mer men om alla dessa varianter av tro från de senaste århundradena gäller ju att om man i deras mest radikala former, jämförande ställer dem bredvid varandra, så är det ju ingen tvekan att de kan uppfattas motsäga, ja rent av utesluta varandra. Likväl betraktar vi dem alla i historiens ljus som andliga varianter som kunnat ge värdefulla bidrag till vår kyrkas andliga skatt.
Varför ska då just den katolska andliga varianten falla utanför ramen när vi inom densamma godkänner flera olika, varandra motsägande (i alla fall på ytan), varianter.
Är det inte vettigare betrakta alla dessa varianter som olika tiders själavårdsbehov? Där allvaret behövs när evangelisk tro blivit död eller lättsinnig; där evangelismen behövs igen när pietismen blivit för lagisk. Och någonstans i detta återkommande växlande från ena diket till det andra borde även en katolik rymmas. Varför inte?
Det som riktigt triggade igång tankarna hos mig var när jag läste hos Grane om frälsningsvisshet. Lutheraner sägs kunna ha en sådan visshet eftersom dom vet att dom genom tron är rättfärdiga men katoliker antas sakna denna visshet eftersom rättfärdighet är något att sträva mot och man ytterst får hoppas på Guds nåd. Ungefär så.
Och då påminde jag mig en av Bo Giertz genomgångar av nådens ordning där han beskriver det verk som Gud måste utföra i oss när vi förs till tro och att det inte alltid är möjligt för den enskilde att veta exakt var i nådesordningen hon befinner sig. Sedan frågar han: hur kan man då bli viss om sin frälsning? Och svarar själv: meningen är kanske inte att man ska bli så viss om den saken att man slår sig til ro.
Var Giertz katolik? Tillbaka på ruta ett.
- - - - -
* "kom som du är" i dessa sammanhang betyder i första hand inte "med din synder och brister" utan "oavsett om du upplever dig erfarit alla nödvändiga steg i nådens ordning"
- - - - -
PS. Vardagliga verkligheten del 4 blev arbete ute på tomten i fredags. Idag (lördag) hade jag tänkt fortsätta men det blev mest soffan och intressanta böcker om, och med anknytning, till andra världskriget