Torbjörn Lindahl

i storstädningen av huset pågår idag.

 

Efter att ha gjort attacker mot både nedervåningens och övervåningens bokhyllor - med acceptabelt resultat - var det nu dags att ge sig på barnteckningar från andra halvan av 80-talet (två lådor), julkort från drygt två årtionden, åtskilliga årgångar MC-tidningar och div helt inaktuella papper i det överfulla s k hemarkivet. Ungefär en full flyttkartong blev skörden. Inte helt illa om jag får säga det själv.

 

Men för att man ska klara av dylikt krävs ju, som alla vet, viss distans. Jag är helt säker på att vi flera gånger förr rensat i barnens teckningar och "bara" sparat dom som visar tydliga steg i den konstnärliga utvecklingen. Men så här efter drygt 25 år är det inte lika lätt skilja en teckning av näst äldsta dottern i tre-årsåldern från en hon gjorde ett halvår senare. En skillnad man dock som förälder tydligt kunde se vintern 1985. Alltså kan man nu nöja sig med väsentligt färre bevis på de små krypens konstnärliga talanger. 

 

Julkorten är ett särskilt kapitel. Dom har sparats i buntar för varje år. Och eftersom det till stor del är samma folk som skriver så kan det räcka med att för nostalgins skull spara ett från varje avsändare. Att spara ett julkort som minne av personer som redan är avlidna - tex min gamle kamrats föräldrar - kändes extra angeläget. Jag kunde också konstatera att vännerna på granngatan inte missat att ta postverkets tjänster i anspråk ett enda år trots att dom skulle tjäna bortåt 500 m enkel väg om dom gick med julkortet direkt till mig istället för att gå till brevlådan.

 

Familjers utveckling kan även ses i julkorten. Min gamle kamrat med familj får tjäna som pedagogiskt exempel. De första åren undertecknades bara med kamratens och hans hustrus namn. Sedan kom nya namn till allteftersom  barnaskaran utökades. Sedan blev det i flera år sex namn. Men nu på slutet var det bara två igen. Jag tolkar det som att hela ungskocken nu uppfattas som tryggt utflugen och att alla fått luft under vingarna.

 

Alla medskickade bilder sparas givetvis. Kul att se hur barnen växer och hur unga och snygga deras föräldrar var en gång. S k julbrev med lite utförligare berättelser sparas givetvis även om jag måste erkänna att det fanns en tid när det kunde vara en aning prestationsångestskapande att i tur och ordning läsa om pappa, mamma och alla barnen och deras lyckade insatser i arbetsliv och skola och fritidsaktiviteter kryddat med en färgbild från treveckorssemestern i utlandet. Påminner mig att jag för knappt femton år sedan höll ett ganska roligt kåseri på församlingens personaljulfest om julkortsskrivandets och julbrevsläsandets vedermödor. Kanske på tiden att kåsera om julkortsslängandets vedermödor.

 

Att slänga en massa MC-tidningar känns däremot nästan som ett helgerån. Men allt kan inte sparas. Jag har ju lovat mig själv att den dag jag flyttar hem eller redan när jag flyttar till hemmet så ska inte mina barn behöva ägna onödig tid åt att slänga sådant jag själv kunde kastat för länge sedan.