Idag är det ett år sedan min pappa begravdes. Mamma och jag besökte därför graven idag på eftermiddagen och satte dit en bukett. Även för drygt två veckor sedan var vi där, på ettårsdagen av dödsfallet.
Tidigare på dagen hade vi mötts i Domkyrkan till högmässa då vår nya domprost installerades. Predikan med fint innehåll som jag kunde uppskatta. Rejäl körsång från både Domkyrkoförsamlingens och Norrfjärdens körer. Som vanligt när jag är med på stora kyrkliga gudstjänster numera så får jag lust recensera det liturgiska agerandet, men jag ger mig örfilar på både mun, händer och fingrar för att låta bli. Vid kyrkkaffet på Kulturens hus fick jag chans ge nya domprosten en kram och konstatera att hon även varit i Örnäskyrkan igår kväll.
Där var det mässa kl 18. Deltagarmässigt ungefär lika många som i Domkyrkan idag men avsevärt mycket lägre medelålder och avsevärt färre rollatorer. Det var gudstjänst i samband med Luleå Fridsförbunds höstmöte. I samband med kyrkkaffet idag nämnde jag detta för biskopen - det här med de skilda åldersstrukturerna i kyrkan och laestadianismen. Jag säger som jag sagt förut: om bara laestadianerna håller sig kvar som medlemmar i kyrkan kan dom snart ta över den helt.
Idag efter gravbesöket for jag till bönhuset och gick på avslutningsgudstjänsten. Säger som förr: i mina ögon representerar gemenskapen och gudstjänsterna i Fridsförbundet numera mycket av det som jag uppfattar som traditionellt och gediget svenskkyrkligt. Vid mässan igår var vi fyra (manliga!) präster tillsammans. Kändes ungefär som en kyrkhelg i Nederluleå kyrka i början av 80-talet.
En ny (kvinnlig!) domprost som gillar att gå på laestadianmöten! Vad är på väg i denna tid? Kanske kommer en ny vårtid då t o m en så "ute" person som underteckand visar sig vara helt rätt ute (= inne).