Vår rädsla för det nya
står det med rubrikstil på utsidan av senaste numret av "Kyrkfack", organ för vår fackförening KyrkA.
Det syftar på en av artiklarna i tidningen som i detta nummer till stor del ägnas åt de pastoratssammanslagningar som sker nu till årsskiftet som följd av Kyrkomötets strukturbeslut förra året. En annan artikel är en intervju med Malmös nye "superherde". Även en intervju med ledande kyrkopolitiker finns med.
Men jag retar mig på att det skrivs om vår "rädsla för det nya". Så klart kan vi alla känns oro och rädsla inför stora förändringar i arbetsliv eller på annat sätt. Men jag ser detta som ett exempel på en mycket vanlig företeelse i vår tid: man "psykologiserar" alla kritik. Är folk emot kyrkomötets strukturbeslut så är det inte en saklig invändning utan "rädsla". Om människor inte tror att det är riktigt att två personer av samma kön kan gifta sig så har man "jobbigt" med frågan. Tror man inte på ordningen med kvinnor som präster så måste man "bearbeta" frågan osv.
Man kan inte ha annan åsikt. man är bara lite psykiskt svag och omogen. Alltså behöver man inte lyssna på personens argumnet, utan bara sätta personen under lite behandling så ändrar han sig när han "mognat" en aning.
De som drev detta till fulländning var ju stalinisterna under sovjettiden som satte alla oliktänkande på mentalsjukhus och behandlade dem med sprutor.
Själv medger jag aldrig att jag tycker det är "jobbigt" med enkönade äktenskap och kvinnliga präster. Jag tycker det är fel! Det är en övertygelse, eller "åsikt" som man numera ofta säger, Ska den bemötas så ska det ske med sakargument,
Trackback
