Ockupationer - en jämförelse
Nämnde kort i ett tidigare inlägg den jämförelse mellan nazistiska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och den ockupation som den politiska makten nu utövar över svenska kyrkan - vilken jag en gång hört av biskop Göran Beijer.
Tänkvärd jämförelse. Lite mer utvecklat blir det ungefär så:
1. Kollaboratörena. Dom som sympatiserar med och öppet stöder den nya regimen. Sådana måste finnas många inom svenska kyrkan med tanke på det massisva stöd som Antje Jackelén fick i ärkebiskopsvalet.
2. Vichy-regimen. De som formellt lever i icke-ockuperad zon. De som försöker upprätthålla ett mått av självständighet och frihet, men som i grunden aldrig kan utöva någon allvarlig kritik mot ockupationsmakten för dom är medvetna om "vem som bestämmer". Under årtiondena har nog många av oss präster funnits i den gruppen, ävenså biskopar. Kanske ska även vissa inomkyrkliga rörelser räknas hit (tex EFS?). Lite självständiga, men knappast så uppkäftiga att dom på allvar får "ta skit" för det.
3. Motståndsrörelsen. De som tydligt opponerar. Även när det kostar på. Dess tydligaste representant inom svenska kyrkan idag är kanske Dag Sandahl. Motståndrörelsens folk lever ofta ett dubbelliv. Skötsamma medborgare till det yttre men med sin hemliga lojalitet någon annanstans. När Göran första gången presenterade denna liknelse så jag hörde det beskrev han nog Svenska kyrkans fria Synod som den tydligaste delen av "motståndsrörelsen". Men nu verkar ju den grenen vara nedkämpad - och övergiven av många av sina gamla anhängare. Har dom funnit andra arenor för sin kamp eller har dom gett upp?
4. de Gaulles fria franska styrkor som fanns utomlands. De som lämnat territoriet, men upplever sig höra hemma där. Observera att de Gaulle blev dömd av Vichy-regimen (till fängelse eller döden??) såsom förrädare. Här har ni Missionsprovinsens folk. Att en del (präster) dömts till förlust av ämbetet för sitt "svek" hindrar inte att någon av dem kan bli president när ockupationen är över såsom de Gaulle blev.*
5. De utländska allierade som kommer till hjälp. Bl a den lutherska kyrkan i Kenya som genom sin biskop Obare kommit till andlig hjälp genom att viga Missionsprovinsens första biskopar. Man kan observera att Obare står i en successionkedja som går via biskopar i Tanzania och bakåt till svenske biskopen Bo Giertz som vigde biskop för den lutherska kyrkan i Tanzania. Utan tvekan kan man alltså säga att Missionsprovinsen har ett "äkta" svenskkyrkligt biskopsämbete. Något som svenska kyrkan inte längre kommer att ha när alla nya biskopar är vigda av Antje Jackelén.
Var hör vi då hemma, var ock en, i denna bild med dess detaljer. Motståndsrörelsen skulle jag önska för min del men fruktar att jag alltför mycket varit Vichy-regim. Detsamma tänker jag om de flesta av mina laestadianska vänner. OBS! att jag inte tycker att man blir mer "motståndsrörelse" för att man lämnar medlemsskapet i svenska kyrkan. Vad vinner man på att bara springa ut i skogen och gömma sig om man inget gör? Något som "kostar" måste man nog göra i motståndsrörelsen. Åtminstone att man får ta lite skit för sina ställningstaganden.
* jämför med tjeckiske presidenten Vaclav Havel. Under kommunisttiden blev han häktad över 100 gånger och satt flera år i fängelse. Men president blev han - när "ockupationen" var över. Som Bob Dylan sjunger (en av min absoluta favoritsånger) The Times they are a'changing
Trackback
