Torbjörn Lindahl

Helgen före midsommar innebär Spelmansstämma på friluftsmuséet Hägnan i Gammelstad. Åtminstone ena dagen brukar jag vara där. Ibland både lördag och söndag. Äldsta dottern SMS:ade igår och undrade om jag ville möta henne och fästmannen där för lunch, men tyvärr jobbade jag. Idag blev det däremot besök. For dit tillsammans med mamma på eftermiddagen. Tyvärr var den sedvanliga palten slut - har aldrig hänt förr att jag inte fått palt under Spelmansstämman - så vi fick äta en god sallad från Kafé Fägnan. Några trevliga timmar i det fina vädret. Roligt höra musiken och se folkdansarna.

 

Om förmiddagen var det givetvis högmässa i Hertsökyrkan. Jag trodde ju nästan att vi slagit sommarlovsrekord förra söndagen då det var 35 pers första sommarlovshelgen. Men döm om min förvåning! Idag var vi 38. Kan låta lite för de läsare som är vana vid överfulla laestadianska bönhus eller kollegor som surfar omkring i fromma västkustförsamlingar, men för att vara en stadsdelskyrka i Luleå är det faktiskt riktigt bra. Och jag som just fått höra att det viskats viss kritik mot att vi har mässa för ofta i Hertsökyrkan (numer i praktiken varje söndag). Faktum är att det knappast finns statistiskt belägg för att det skulle komma fler om vi hade färre mässor. Kyrkkaffet improviserade vi och fick därför lite gemenskap efter gudstjänsten också.

 

Att döma av gudstjänstfirarna så var det nattvard i västlaestadianska bönhuset idag. Det finns nämligen en person som normalt går på gudstjänsterna där, men som konsekvent (om personen inte bytt rytm) väljer att komma till högmässan i Hertsökyrkan just de söndagar då det firas nattvard i bönhuset.

 

Apropå det så talade jag en hel del om gamla lestadianska församlingen (väst) under helgen då en av dess medlemmar ringde mig i ett ärende. Det blev en hel del prat även vid sidan om den direkta saken. Det fick mig att själv tänka tillbaka på de möten jag haft med församling och enskilda i de sammanhangen. Det slog mig väldigt tydligt förra söndagen när jag var i västbönhuset och hörde predikan - och samma erfarenhet har jag nog haft även i östlaestadianska sammanhang; nämligen att predikanterna ofta talar bättre innan dom börjar predika på allvar. Ofta inleds ju predikan med lite allmänt tal om div för att s a s värma upp och "komma igång". Det kan vara prat om personliga erfarenheter, någon förmaning för livet el dyl. I söndags var den inledande delen väldigt fin, personlig och uppbygglig. Men sedan kommer man ju förr eller senare till textläsningen och sedan den egentliga "predikan". Men då tycker jag ofta det blir sämre. Det är som att många predikanter är på fastare mark så länge dom talar personligt utifrån egen erfarenhet men på lösare sand då verklig bibeltext ska kommenteras och utläggas. Kanske är det ett behov av mer kunskap i troslära och bibelkännedom?