Nattvardsbruket
* men det betyder inte att den enskildes nattvardsrytm nödvändigtvis är densamma som kyrkans. Om man går i en gudstjänstgemenskap där mässa firas söndagligen så måste man inte gå fram varje gång
Jag har mött ytterligare en motivering mot söndaglig mässa: Nattvardens verkan blir kvar hos nattvardsgästen. Det var sagt där man firade mässan en gång i månaden. Jag höll med om nattvardens verkan, men att detta inte hindrade söndaglig mässa.
Vi lever ju "i en farlig värd" och utsätts för frestelser till anpassning och avfall - ibland utan att vara medvetna om det. Vi är inte starkare i tron än de första kristna. Vi behöver och vi får ta emot Kristus både när han kommer i Ordet och i Nattvarden. "Så ofta ni gör det." /+Arne
Tack för ett bra inlägg. Jag är helt enig med vad du skriver. God kväll!
Tror jag har skrivit det förut: Det lågkyrkliga argumentet för söndaglig nattvardsgång är som jag ser det förkunnelsemomentet: "...förkunnar vi Herrens död till dess han kommer." Genom nattvarden förs påskbudskapet naturligt in i VARJE gudstjänst, oavsett tema, och inbjudan sker till "kyrkans botbänk" efter en (förhoppningsvis) rannsakande förkunnelse, samtidigt som det blir ett fint tillfälle till lovsång (det heter ju eukaristi och vi som har varit i Grekland har lärt oss att säga evkaristo när vi är tacksamma ;o).
Detta sagt kan man förstås diskutera om man i en missionssituation - där till gudstjänsten inbjuds alla möjliga människor, t.ex. konfirmandföräldrar - verkligen ska bjuda in kreti och pleti till nattvard. Jfr vad Jesus av alla människor sa om hundar och svin - vilka avsåg han då egentligen? - och vad Rosenius säger om sin tids närmast obligatoriska nattvardsgång, jo jag vet att vi inte har den situationen idag, men ett oönskat grupptryck kan finnas även i mindre sammanhang och jag uppskattar Torbjörns distinktion mellan söndagligt nattvardserbjudande/-firande och söndaglig nattvardsgång - vilket av olika skäl inte behöver vara detsamma.
Tobbe!
Mycket bra skrivet!
Jag har vuxit upp i en by där byabönen alltid varit samtidigt som nattvardsgudstjänsten varit i Pajala, kl. elva.
Människan, även den som är född i den laestadianska väckelsen, är en vaneindivid. Man fortsätter att göra det man är van vid och än mer om det känns bra. Ytterligare bättre känsla att fortsätta om de flesta gör och har gjort likadant i generationer.
Jag och många med mig (inte alla), prioriterade sen ungdomsåren byabönen före kyrkan, det var närmare, lättare, ja det var man van vid. Det var aldrig fel att åka till kyrkan och nattvardsgudstjänsten istället för byabönen, men det var aldrig sagt att man prioriterade fel genom att stanna i byns bönhus istället för att åka till kyrkan och nattvarden.
Tänk om de kyrkoherdar som förr i tiden instiftade byabönerna, som var och är fortfarande (åtminstone i Sattajärvi) lik den kyrkliga gudstjänsten, även skulle ha lärt postillaläsarna att förätta nattvarden på ett värdigt sätt. Då tror jag att detta inlägg i din blogg aldrig blivit skrivet.
mvh
Håkan
Jag har med intresse följt kommentartrafiken med anledning av några - tre? - inlägg här på bloggen. Delar bloggarens åsikter nästan helt och fullt. Funderar dock om inte just Nattvardsbruket - alltså detta inläggs rubrik - ges för dominerande plats. Lätt kan saker uppfattas som om (vi) präster lite ensidigt nästan klandrar folk för att inte bruka sakramentet, inte ta det på allvar osv när vi snarare skulle fokusera på prästens roll: att duka.
Jag menar: Tycker man att folk borde vara nattvardsgäster oftare borde man se till att varje tillfälle folk kommer till gudstjänsten skall det beredas tillfälle - eller?
Förtydligande eller korrigering av mej själv: Förkunnelsemomentet i själva nattvarden ses nog inte som det viktigaste i lågkyrklig tradition, snarast förbises det nog ofta till förmån för fokuseringen på beredelsen i form av skriftermål/predikan plus själva den sakramentala förlåtelsemeddelelsen. Förkunnelsemomentet används alltså knappast som motivering för att alls fira nattvard, men borde kunna väga tungt som argument för SÖNDAGLIG nattvard även i lågkyrkliga kretsar.
Till frågan om ämbetet: När det utmärkta och i god mening dörröppnande FK-förslaget om snabbprästvigning av "fotfolk" (i allmänkyrklig i god mening katolsk ordning) avslogs av det politiserade kyrkomötet, hur går man då vidare? Enligt Håkans modell eller via Missionsprovinsen?
Men Mpr vill kanske inte viga snabbutbildade "lokala oavlönade präster"? - risken är väl att kanske att Mpr-präster då i ännu högre grad än nu skulle uppfattas som fuskpräster (och dito prostar och biskopar), hur mycket "apostolisk succession" man än kunde uppbringa, i fråga om såväl lära som händers påläggning? Eller? (Er idé var ju BRA, Torbjörn!).
Tack för ett mycket bra inlägg! Liknelsen om morföräldrarna är mästerlig.
Som alltid när jag läser om dessa liturgiskt korrekt genomförda byaböner så blir jag mycket upplyft. Här ser vi Kyrkans framtid i Sverige, åtminstone en avgörande del av framtiden. Visst är det synd att man inte kan fira mässa varje söndag, för jag kan aldrig acceptera lekmannaledd mässa, men kyrkan ska finnas där kyrkfolket finns. Och även om jag knappast kan tycka att de två mil till kyrkan som nämns ovan är nåt att bråka om idag så ska Kyrkan finns på en plats där man vecka efter vecka samlar en gudstjänsternas församling. Borde inte målet vara att på sikt omvandla denna församling till en fullvärdig sådan med vigd präst? Till att börja med borde predikanterna som verkar där ställas under episkopal tillsyn och ges venia, innan dess borde man läsa postila istället, men målet borde vara prästvigning. Till detta behövs knappast fem års akademiska heltidsstudier, men ändå teologisk och pastoral utbildning av hög standard. Då kanske det inte handlar om snabbutbildning som Andreas Holmberg antar utan tvärtom kanske uppåt tio års distansstudier på deltid av akademisk klass men inte nödvändigtvis knutet till ett statligt universitet. Tills dess håller man byaböner varje söndag men avstår från sakramentsförvaltning och bjuder istället regelbundet in präster, en gång i månaden kanske, för att kunna fira nattvard.
ALLTSÅ!!
Jag väntar på skriven redogörelse för Bibeldagarna i helgen! Inte bara "tjafs" om hur många och vilka som var med, att det var fint och fikat gott. Jag vill ha referat av och reflexioner kring föreläsningarnas och samtalens innehåll.
Brösta av tangentbordet och skjut!! :-)
En gudstjänst är ett tillfälle där man tjänar Gud, namnet talar väl för sig själv. Man bör väl i första hand ha gudstjänster Gud till ära och i andra eller tredje hand för traditionens skull eller för förättarens skull. Om mässan eller annan gudstjänst har bevistats på rätt sätt, borde man inte ihåg vem som ledde mässan eller vem som predikade. Man har endast sin Herre och frälsare i minnet efteråt.
När man börjar hänga upp sig på yttre former och traditioner så finns risk att gudstjänstens kärna Kristus förbleknar. Tyvärr har den smittan också trängt sig in bland lågkykliga också. Det blir viktigare att inte härma präster eller andra yttre saker än att fira gudstjänsten för sina personliga behov av umgänget med sin blivande himmelska brudgum. Detta gäller så klart inte alla.
Jag tror att vi gör Gud bedrövad om vi börjar säga att VI firar gudstjänsten så här och DOM andra gör så där. Vi ska väl till samma himmel? Varför bygga mellanväggar i Guds rike?
Förresten har jag fortsatt mitt bloggande, välkommen att följa med.
