Lojaliteter och splittringar i Guds kyrka
* utan att göra ett komplett bibelstudium om ämbtet i biblisk belysning så är det ju klart att roten till det kyrkliga ämbetet finns i Nya Testamentet, bl a genom
Vad som skulle kunna få även mej att överväga konvertering till romersk-katolska kyrkan är nog inte så mycket dess egen positiva reformation på vissa områden. (Den har dock givetvis inte kunnat ta tillbaka en enda bit av sina läror kring mässoffret och rättfärdiggörelsen - hur skulle RKK egentligen kunna backa i en verklig lärofråga? - utan tvärtom infört nya samvetstvingande läror 1854, 1870 och 1950, men det har jag skrivit om förut).
Utan vad som skulle kunna tvinga iväg mej är Svenska kyrkans lednings uppgivande av så mycket som reformationen stod för; inte ens budskapet rättfärdiggörelsen genom tro håller man i praktiken fast vid (och då syftar jag inte så mycket på "Joint Declaration" som på den alltmer slående frånvaron av varnande information om budskapets oroväckande frånsida: fördömelsen genom otro.
För mig gäller det bara den verklighet som ligger i bilden av trädet. Vi är en gren som vuxit från en stam. Om grenen ruttnar så flyr man till stammen inte ut på en ännu mindre kvist. OM även stamen är rutten får man väl krypa neråt till stubben och rötterna. Men ut på en mindre kvist, nej.
Skulle själv hellre vara romersk-katolik om jag fick (blir väl dock inte upptagen om jag förnekar påvens ofelbarhet ex cathedra?), ifall Svenska kyrkan ännu mer officiellt börjar stå för värre villoläror än påven nånsin lyckats tänka ut (á la Hammar, Klein och Ulla Karlsson).
Och jag gillar bilden av trädet även om dess delar (stam/grenar/kvistar o.s.v.) väl inte är helt liktydigt med vissa olika samfund. Jag erkänner inte Rom som "urkyrkan". Re-formationen var ju ett försök att återvända till eller återinympas i den fornkyrkliga stammen, när man menade att Rom och påven börjat fara för långt ut på en egen gren (ju sedan lång tid inte längre gemensam med den ortodoxa kyrkan), tappat savtillförseln och börjat "ruttna". "Det som är reformatoriskt (i luthersk mening) är apostoliskt och därmed katolskt" kunde man tidigare säga med stolthet och visst berättigande. Men nu?
Idag tycks ju som sagt i SvK ordet "reformatoriskt" mest vara ett slagord för nyteologi. Det blir intressant att se hur reformationsjubileet 2017 firas på olika håll och kanter. (Men först ska vi väl fira Rosenius ;o).
Nu god natt och tack för en fin blogg med både polemik och uppbyggelse! Hoppas min och barnens magsjuka också går och lägger sej!
Intressanta tankar du lyfter. Jag läser och försöker förstå, och ska inte kommentera innehållet så mycket innan jag tänkt lite mer. Men med anledning av att du så flitigt använder dig av trädet som bild för kyrkans utveckling och delningar så kan jag inte låta bli att referera till kyrkohistorikern Samuel Rubenson. Han menade, i ett föredrag förra veckan, att bilden leder tanken helt fel i det att den antyder en enhetlig start, och med grenar som aldrig hittar tillbaka. Han ville hellre illustrera kyrkans utveckling med bilden av en flod där nya källsprång i olika tider ansluter sig till den allmänkyrkliga flodfåran samtidigt som en del flöden sticker iväg från fåran för att rinna sin egen väg för en tid, komma tillbaka eller bli stillastående vatten.
Med risk för att jag inte gör Rubenson rättvisa i mitt korta referat tyckte jag ändå att det fanns något utmanande i den bilden.
Jo, naturligtvis är "trädbilden" otillräcklig och i vassa avseenden säkert felaktig. Ingen "bild" kan korrekt avbilda verkligheten. Men (apropå Andreas synpunkt) jag skrev faktiskt i min förra kommentar att om även stammen är rutten får man gå till stubben o roten.
Jo, Erik även jag har hört Rubenssons bild. Den säger något den också.
Det ska mycket till innan jag lämnar Svenska kyrkan. Jag vet inte vad som ska till för att det ska hända. Den är mig alltför kär, trots alla tokigheter som förekommer.
Även för mig är det nog långt bort att lämna Svenska kyrkan. jag har ju tillhört den i hela mitt liv och varit den trogen under hela min prästtid.
Mina ord om äldre kyrkor är inte för att det skulle vara ett närliggande alternativ utan bara för att visa att alternativet "mindre nyare kyrkobildning" inte är ett alternativ överhuvudtaget.
Tack Tobbe för en förklaring till hur du tänker.
Ur det bibelstudium du åstadkom, så ser jag klart varför vi ser på ämbetsfrågan på olika sätt. Jag och många med mig i väckelsen ser de bibliska ämbeten (Presbyteros och Episkopos) du tar som exempel, som predikantens ämbete. Vi gör ingen skillnad mellan präst med lång universitetsutbildning och lekman vilken varit fiskare, tulltjänstemän eller något annat apostoliskt ämbete.
Läser man Apostlagärningarna, så ser man att predikan var det viktigaste av allt för apostlarna och deras lärljungar. Paulus säger ju själv att Kristus sänt honom att predika evangelium och inte för att döpa (1 Kor.1:16-17). Under ljuset av dessa Pauli ord tolkar jag det som mer grannlaga för ämbetsmännen i Guds församling att välja förkunnare än att välja dem som ska döpa eller leda mässan. Det senare kräver ju endast förmåga att läsa innantill på ett värdigt sätt till Guds ära. I Apg. 10:48 får jag uppfattningen att Petrus efter det viktigaste, predikan om Kristus, sedan delegerade döpandet av de kristna till sina medarbetare.
Jag vet hur du ser på saken och du vet hur jag ser på saken, men vi är väl vänner ändå? Skulle vara givande att ha bordssamtal med dig någon gång.
mvh
Håkan
Ja, inte heller jag kan just nu tänka mej att lämna över Svenska kyrkan - och dess konfirmander - till de modernistiska.
Sedan den 10 januari - Lars Levi Laestadius och min frus födelsedag! - har vi ju i Sverige (genom beslut av Kammarrätten) ett nytt könsbegrepp som ärkebiskopen och kristdemokraterna redan för ett år sedan förklarade sej acceptera, se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/konsbytare-stammer-staten-for-tvangskastrering_7811250.svd , och om du Torbjörn fortfarande inte riktigt förstår mitt engagemang mot detta kan jag ju tala om att det gör ditt engagemang i Ä-frågorna helt inaktuellt: vi kan framöver inte längre utan kroppsvisitation avgöra om prästen Åke verkligen är biologisk man eller kvinna (en Ann-Christine kan ju klä sej som en Åke oxå och nu även registreras som en karl) eller om paret Anna och Per verkligen består av biologiskt olikkönade personer.
Somliga (ÄB?) tycker kanske att det är bra att högkyrkliga nu inte längre kan orientera sej i tillvaron, men jag tror att våra barn och ungdomar får betala det högsta priset.
För att hålla mej närmare bloggpostämnet:
Även om jag inte vill lämna över kyrkoorganisationen till de gnostiska (som kanske redan har den i ett järngrepp) förstår jag dem som menar att både påven och Anders Wejryd på olika sätt nu leder folk så vilse (trots goda insatser på olika andra håll) i så viktiga frågor att man inte kan stå tillsammans med dem i samma samfund.
Själv våndas jag redan över reformationsjubileet 2017 (som jag i o f s inte vet om jag får uppleva) - hur ska man kunna fira det utan att offentligt framhålla att behovet av reformation är minst lika stort i den "lutherska" kyrkan 2017 som i den "papistiska" 1517? Och hur ska man då kunna undvika slutsatsen att det är lika bra att gå tillbaka till Rom?
F.ö. vill jag inte tolka apostolisk succession på ett sätt som gör norska kyrkans eukaristi lika ogiltig eller utan säker sakramental närvaro som en lekmannaledd i Liviöjärvi, medan uppenbara villolärare antas förmedla Kristus "korrekt" i just det avseendet (nej, jag är inte heller donatist). Jag vet inte alls hur du ser på norska kyrkans sakramentsförvaltning, men jag tror själv att lärosuccessionen är den viktigaste och att nödfall -t.ex. kyrklig prästvigningsvägran - kan motivera mycket som i mer normala lägen skulle ses som egenmäktigt.
Nu ska jag lägga mej tidigare än i går. Mår bättre idag; idag var det äldsta dottern som insjuknade och nu har hela familjen haft eländet. Vi går mot ljusare tider!
Vän, Håkan? Givetvis. Inget annat.
Ett "bordssamtal" med dig skulle jag också uppskatta. Det har vi ju skrivit till varandra sedan i våras.
Jag började skriva en kommentar till din kommentar med den blev så lång att den får bli nästa inlägg istället
Torbjörn - du har alldeles rätt i att frågan om könsbegreppen poppar upp hela tiden för mej just nu. (För att jag är barnapappa?) Varför slår ingen teolog/politiker/journalist/pedagog på larmtrumman?
Men saken känns relevant även här åtminstone varje gång ämbetsbärarens kön problematiseras, vilket den ju gör relativt ofta hos Lindahl, om än inte lika ofta som hos Sandahl och faktiskt inte i just den här bloggposten, sorry ;).
Frågan är faktiskt så högaktuell och samtidigt så märkvärdigt ihjältigen att jag just nu bjäbbar emot var jag än kommer åt. Men jag medger att det finns en gräns där man irriterar mer än övertygar. (Samtidigt har ju Rfsl visat att även irriterande envishet kan löna sej till sist - något slags variant av "Träd upp i tid och otid" kanske...).
http://missionsprovinsen.se/blog/2013/01/18/den-segrande-kyrkans-kannetecken/
