Så hamnade jag i himlen igen

För en kort stund. När jag i förmiddags fick deltaga i högmässan i Hertsökyrkan vilken celebrerades av vännen och kollegan Lars-Gunnar. Man befinner sig ju alltid i himlen under en mässa. Firas mässan vackert och sången är fin och predikan uppbygglig så stärks himmelskänslan, men varje mässa är himlen på jorden, för Kristus finns i sakramentet, brödet ÄR hans kropp och vinet ÄR hans blod* - oavsett hur vi känner oss och oavsett hur vackra omständigheterna omkring i övrigt är.
 
Andra halvan av detta års höstdubbelhelg är nu tillända. Det ger anledning till vissa reflektioner. Varje år när jag tjänstgör i eller deltager i eller bara betänker existensen av minnesgudstjänster för de under året avlidna som hålls i landets kyrkor, så går mina tankar till min första prästtid i Nederluleå för 34 år sedan. Redan när jag började 1979 hade man där infört ordningen att inte läsa upp namnen på sista årets alla avlidna utan man hade namnen tryckta i en folder. Det var en dubbelvikt A4 med namnen på det inre uppslaget. När man då höll det liggande A4-bladet uppslaget framför sig, vad såg man då skrivet med markant synlig stil längst upp på sidan? Jo, orden
 
"Vaken och bedjen ty I veten icke dagen eller stunden"
 
Jag tänker att det budskap som ligger i de orden står ganska långt från vår tids tankar om sorg och saknad och våra anhöriga och våra känslor. Vad är det som hänt under de dryga trettio år som gått?
 
Vi vill trösta, men vilken tröst ger vi människorna? Gud är alltid med dig. ?? Så klart är han det. I honom är det somvi  lever, rör oss och är till. Men löftet "jag är med er alla dagar" är faktiskt ingenting som Gud säger till alla människor, utan något som Kristus säger till sina lärjungar.
 
Det jag saknar i mycken samtida "kristen" tröstförkunnelse är dess brist på Kristuscentrering. Det sägs alltför sällan att det är Kristi död på korset och hans segerrika uppståndelse på den tredje dagen som är det kristna hoppets grund. Det innebär också - hur gärna vi än skulle vilja att det vore annorlunda - att det faktiskt finns de som är utan Kristus och därför är "utan hopp och utan Gud i världen". Vi kan inte trolla bort detta faktum på annat sätt än att hänvisa människor att sätta tro till Kristus. Det innebär också att människor kan komma till insikten att något måste ske med dem (bli omvända/komma till tro) innan trösten på allvar är deras personliga egendom.
 
Här tror jag vår tids kyrka behöver vara betydligt tydligare.

* under förutsättning att den är firad på ett äkta sätt med korrekta element (bröd och vin) och en liturgi som på riktigt sätt innehåller alla omistliga delar. Detta kunde man förr i svenska kyrkan alltid lita på, men nu behöver man understundom (=ibland) ta reda på vad som sker för att vara säker. Detta är ett skäl att hålla sig till en kyrka där man vet hur mässan firas och har förtroende för den präst (de präster) som leder gudstjänsterna.

Kommentarer
Postat av: Maria

Jag har hört så många usla griftetal i mitt liv så att jag snart är i behov av terapi. Säkert 872 stycken.

2012-11-04 @ 22:17:29
Postat av: Robert Birgegren

Amen

2012-11-04 @ 22:22:56
Postat av: den gamle kamraten

Men det var värst vad du hoppar!
Upp och ner, kors och tvärs, hit och dit.
Som nån sorts guttaperkaboll.
För egen del försöker jag stå med bägge fötterna på jorden och ha ett fast förankrat hopp i himlen - typ. ;-)

2012-11-04 @ 23:58:23
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0