Ett steg på vägen
Nu har vi (nästan) fått in pappa på "hemmet". Från idag (eller det har väl hunnit bli igår) har han fått en övergångsplats på Fyren här i Luleå i väntan på ordinarie äldreboende.
De sista åran har han ju sakta tappat kraft, och särskilt denna vinter och vår. Från början av januari till början av maj var han nog fler dagar på sjukhus än hemma. I början av denna månad fick han vara 10 dagar på "avlastning" på Fyren och fr o m denna vecka var det planerat för en ytterligare 14-dagarsperiod. Men för en dryg vecka sedan började vi uppleva att det inte går hemma längre. Till min skam får jag kanske erkänna att mamma nog signalerat detta en god tid, men jag inte riktigt uppfattat hela allvaret. Som tur var fanns just nu plats så det hela kunde omvandlas till en vänteplats.
Och så har vi fått skjutsa dit pappa idag. Min yngre bror har också varit i stan några dagar och även min äldre bror var här i lördags. Insikten om att det är ett steg närmare slutet gjorde också att vi tillsammans pratade igenom en del som behövde bli sagt och det var skönt.
Skönt känns det att det hela blir ordnat sig på ett sätt som upplevs tryggt för oss alla. Sista veckan har jag sovit alla nätter hos pappa o mamma för att hjälpa till och det är klart att i längden kan det inte vara så. En händelse som ser ut som en tanke är att jag fick tidig semester så jag kunde ställa upp med detta. Hade önskat sen semester men detta kan jag bara tacka för och ta emot. Jag har uppskattat få vara med denna sista vecka.
Lite sorgligt förstås att få flytta en förälder från sitt eget hem. Men glädjande att pappa insåg verkligheten och var med på noterna. Men som sagt, lite sorgligt var det och min bror och jag fick luta oss mot varandra en stund när vi gick ifrån boendet. Vad ska man tänka? Sista natten hemma då pappa och jag en stund satt på sängkanten och samtalade så nämnde jag bibelordet om att här på jorden har vi ingen stad som består, men vi väntar på den stad som skall komma.
De sista åran har han ju sakta tappat kraft, och särskilt denna vinter och vår. Från början av januari till början av maj var han nog fler dagar på sjukhus än hemma. I början av denna månad fick han vara 10 dagar på "avlastning" på Fyren och fr o m denna vecka var det planerat för en ytterligare 14-dagarsperiod. Men för en dryg vecka sedan började vi uppleva att det inte går hemma längre. Till min skam får jag kanske erkänna att mamma nog signalerat detta en god tid, men jag inte riktigt uppfattat hela allvaret. Som tur var fanns just nu plats så det hela kunde omvandlas till en vänteplats.
Och så har vi fått skjutsa dit pappa idag. Min yngre bror har också varit i stan några dagar och även min äldre bror var här i lördags. Insikten om att det är ett steg närmare slutet gjorde också att vi tillsammans pratade igenom en del som behövde bli sagt och det var skönt.
Skönt känns det att det hela blir ordnat sig på ett sätt som upplevs tryggt för oss alla. Sista veckan har jag sovit alla nätter hos pappa o mamma för att hjälpa till och det är klart att i längden kan det inte vara så. En händelse som ser ut som en tanke är att jag fick tidig semester så jag kunde ställa upp med detta. Hade önskat sen semester men detta kan jag bara tacka för och ta emot. Jag har uppskattat få vara med denna sista vecka.
Lite sorgligt förstås att få flytta en förälder från sitt eget hem. Men glädjande att pappa insåg verkligheten och var med på noterna. Men som sagt, lite sorgligt var det och min bror och jag fick luta oss mot varandra en stund när vi gick ifrån boendet. Vad ska man tänka? Sista natten hemma då pappa och jag en stund satt på sängkanten och samtalade så nämnde jag bibelordet om att här på jorden har vi ingen stad som består, men vi väntar på den stad som skall komma.
Kommentarer
Postat av: felstavnings...
Förstår hur du och dina syskon känner det. Det är dock tur att du bott så nära dom.Även då fattar man inte riktigt vad som är på gång.framför allt fattar man inte att ens föräldrar behöver hjälp med en massa saker
Trackback
