Dopdebatt III

Jag numrerar detta inlägg med en trea eftersom det är en fortsättning på de debatter jag haft med fr a en läsare (Håkan Kero) i inlägget "Dopdebatt" (nu numrerat inom parentes till nr två) och ännu tidigare inlägget "Hedning eller kristen" (nu givet underrubriken "Dopdebatt I"). Vill man ha lite bakgrund till detta inlägg så kan man alltså med fördel läsa de två ovannämnda inläggen med kommentarer.
(Påpekande en dryg timme senare: de sista kommentarerna till förra dopinlägget har kommit efter det att detta inlägg skrevs)

Frågan om förhållandet mellan dopet och tron och omvändelsen och pånyttfödelsen har ju varit en följetong i lutherska väckelsekretsr de senaste två hundra åren - minst. Jag har svårt att se det på annat sätt än att pendeln måste svänga lite fram och tillbaka beroende på situationen och på vad som därför behöver betonas. I vissa tider blir det en "död ortodoxi", läran och sakramenten betonas men det personliga andliga livet kommer i skymundan. Då måste väckelsen komma med sin utmaning till omvändelse och personlig tro. Då kommer kanske dopet i skymundan. Så måste pendeln svänga åt andra hållet. Även om vi inom den lutherska kyrkotraditionen haft en aning olika syn i dessa frågar och/eller lagt betoningen olika har vi kunnat hålla samman så länge vi haft samma praxis: barnen ska döpas snarast efter födelsen.

Oavsett om man betonar sakramentet eller den personliga tron så vill man naturligtvis stå på Bibelns grund. Så finner man olika bibelställen som kan bekräfta de egna teserna. Problemet är bara att det inte är så helt enkelt att "bara" tro enligt Bibeln. Vår situation är nämligen inte densamma som på Bibelns tid. Därför är direkta överföringar från då till nu inte alltid möjliga. Man måste försöka se vad som är huvudtanken i Bibeln och sedan fundera över hur det kan tillämpas idag. För vår tolkning av Bibeln är vi i praktiken beroende av de ställningstaganden Kyrkan tidigare gjort. Ett tydligt exempel är ju barndopet. Som jag nämnt i kommenater till tidigare inlägg så nämns inga barndop i Bibeln. Att vi ändå kan tro att det är riktigt beror inte på att vi som enskilda kristna i varje tid själva genom egna bibelstudier måste "komma fram till" att det är riktigt utan pga att vi kan förlita oss på det som genom hela historien varit Kyrkans huvudlinje från första början. Och vi kan förstå hur våra fäder och mödrar resonerat: syndens allmännelighet gör att alla - även barn - måste bli frälsta; jämförelsen med omskärelsen säger oss att den religiösa initiationsriten kan ges även till späda barn osv.

När det gäller Nya Testamentet, i praktiken Apostlägärningarna och kommentarerna i breven, så ser vi tydligt ett mönster: tro/omvändelse och dop hör ihop. De sker ofta i nära anslutning till varandra. I breven kan vi se att de är så tätt sammanflätade att Paulus kan blanda talet om dopet med talet om tron som om det vore samma sak.

I Apg 8 finns berättelsen om den etiopiske hovmannen som kommer till tro av Filippus undervisning och som omedelbart begär att få bli döpt. I Apg 10 har vi de första hednakristna som i tro tar emot Anden och sedan döps. Självklart är det ordets predikan som är den verkande kraften till att tron upptänds och människorna blir födda på nytt. Men tron och dopet hör ihop.  Den fråga som Håkan ställt vid något tillfälle: om dom skulle dö saliga om dom dog efter det att dom trodde, men innan dom döptes är naturligtvis att dom skulle det. Vi sysslar inte med magi. Men skulle dom till aposteln säga "nej, vi vill inte bli döpta, vi tror att vi är pånyttfödda ändå och klarar oss i alla fall" då skulle dom inleda en förhärdelsens väg som förr eller senare (bara Gud vet när) skulle ställa dem utanför frälsningen.* När människorna fått ett styng i hjärtat av Petrus Pingstpredikan (Apg 2) och frågar "vad ska vi göra" så svarar Petrus: "Omvänd er och låt döpa er" och som följd av omvändelsen och dopet utlovar han både förlåtele och Helig Ande. Dopet och tron hör tätt ihop.

Ett sätt att förstå kopplingen mellan ordets predikan och dopet är att säga att ordet erbjuder nåden, i dopet mottager man nåden. Andra synsätt kan finnas. Men detta gäller odöpta vuxna som kommer till tro. I vår situation blir läget ett annat. När vi döper spädbarn blir dopet snarare det som erbjuder/ger nåden och ordet det medel som formar den döpte att personligen och medvetet ta emot nåden.

Att traditionen uppstått att döpa barn (i kristna familjer) beror på de kristnas insikt att "vi utan hans (Guds) hjälp är hemfallna åt synd och död" (ur 42 års dopritual) och man därför så fort det är möjligt vill föra in barnen i det sammanhang - Kyrkan/församlingen - där frälsningen finns. Barndopet är alltså inte bara en lydnadshandling (vi gör det för att Jesus befallt det) utan vi gör det därför att vi tror att det har betydelse för barnet. Genom det synliga dopet får barnet något som det inte äger i kraft av sin naturliga födelse.

Under de år jag varit präst har jag sett hur den genomsnittliga dopåldern sakta ökat vilket knappast kan tolkas på annat sätt än att insikten om allvaret med dopet minskat. Till min stora glädje har jag dock noterat att i laestadianska familjer döps barnen i genomsnitt i betydligt spädare ålder än bland folk i gemen. Kanske ska denna "handlingens bekännelse" (det är viktigt att barnen blir döpta) tillmätas större auktoritet än den "munnens bekännelse" (dopet inte nödvändigt för saligheten) som numera understundom hörs från det hållet.

Hur ska barndopet sedan förvaltas? I tro. Den som döps ska succesivt föras in i allt större medvetenhet om frälsningen så att den barndöpte till sist kan "stå på egna ben" vad tron beträffar, med egen kunskap, egen tro, egen bekännelse och eget självständigt kristet liv. Denna utveckling sker inte helt utan "smärta" och jag tror i praktiken att alla barndomskristna - även om dom aldrig "avfaller" från tron genom uppenbara synder eller förnekelse - på något sätt måste "dö bort från sin barnatro" och i subjektiv mening "bli omvända".**

I boken Kristi kyrka skriver Bo Giertz kapitlet om dopet i slutet av boken, efter kapitlen om prästämbetet, nattvarden, bikten osv. Han inleder dopkapitlet med att skriva att sakligt borde det kanske stått först eftersom dopet är det första nådemedel vi (barndöpta) möter. Så svarar han att trots det är det kanske så att det först är senare i livet vi upptäcker dopets rikedom. När vi är yngre betonar, vi vår omvändelse, vårt personliga engagemang mm. Men när åren går, när vi erfarit bräckligheten i i de egna besluten och den egna hängivenheten, då börjar det lysa fram som ett klart sken att Gud var först, långt innan man kunde omvända sig och besluta sig för något. Jag får erkänna att när jag läste boken i 20-25-årsåldern så träffades jag av den milda förmaningen, men först på senare år har jag förstått hur sant han skriver.

* samma sak som med förlåtelsen. Vi lär att om en männsika av ordet blir väckt och överbevisad om synd så ska hon snarast gå och bekänna synden "med dess rätta namn" och ta emot förlåtelsen. Men OM hon skulle få en hjärtattack på vägen till biktfadern och inte hinna bekänna och mottaga förlåtelsen, skulle hon då dö salig? Återigen: vi sysslar inte med magi. Men skulle en människa kontinuerligt vägra bekänna sina synder skulle hon förhärda sig.

** det är denna utveckling som Ole Hallesby så suveränt förklarar i sin bok "Kristendom genom uppfostran och väckelsekristendom"
Trackback
RSS 2.0