Har varit borta en vecka. Reste måndag för nio dagar sedan och återkom i förrgår, måndag. Hann under den dryga veckan göra ett snabbt, knappt dygnslångt, besök hos syster och svåger, sedan vara fem dagar på OAS-möte och slutligen i två dagar hälsa på hos västkustboende kollega. Tillsammans gjorde vi en dagsutflykt till områden där man kan se de bohusländska klipporna. Enormt vackert och imponerande och det lär finnas mycket mer att se än det jag sett. Varje gång jag är i trakten så tänker jag att man borde ha sin MC parkerad i landskapet och flyga ner några gånger om året och köra runt bland utsikterna på de underbara, kurviga men asfalterade vägarna.
Men, som antytts i rubriken, OAS-mötet är ämnet för dagen. Detsamma var också själva anledningen till resan. Ursprungliga planen var att åka MC t o r men jag kände att orken inte riktigt fanns. Kanske är det detta mentala MC-minus som gör att jag så lätt halkar in på tvåhjuliga området.
Nå, under OAS-mötet hade jag tilldelats en uppgift av det lite ovanligare slaget: att vara "värd" för gästande engelske biskopen Lindsay Urwin. Det innebar att jag hämtade honom på flyget och sedan visade honom runt och presenterade honom till dess att han själv hade skaffat sig tillräcklig kunskap om både platser och personer. Det gick på drygt två dagar, så därefter fick jag i stort sett "ledigt". Men det var en ytterst trevlig person att ha att göra med och hans undervisning klart hörvärd. Fr a tyckte jag om hans sätt att tala om Bibeln så att den blir insatt i ett kyrkligt traditionssammanhang och inte som den tegelsten som tycks ha dimpt ner direkt från himlen utan kontakt med vare sig människor eller kyrka, vilket är en bild av Bibeln som ibland i praktiken ges i vissa mer evangelikala/protestantiska sammanhang. Tyvärr har dylikt nog även trängt in i OAS emellanåt. Biskop Lindsay var här en nyttig motvikt.
Om jag räknar med både stora OAS-möten och medarbetarkurser i OAS-regi så har jag nu varit med om 21 dylika. Alltså kan det inte hjälpas att det någon gång blir lite favorit i repris. Men jag trivs gott, uppskattar möten med människor och har alltid något att lära av undervisning och predikningar.
Sedan några år tillbaka tillhör jag OAS-rörelsens ledarskap. Jag tänker att vi får tillfälle att tillsammans utvärdera och söka vägarna framåt. De tre frågor som jag bär inom mig är:
1. Hur stärka OAS "kyrkliga" profil?
2. Hur ska rörelsen kunna breddas så att fler upplevs "vara" OAS?
3. Vad innebär det för en förnyelserörelse när det som förr kunde "förnyas", dvs gamla kyrkotraditioner, på många håll inte längre finns kvar?
Svaren på frågorna ett och två är nog mer lämpliga att söka i interna samtal, men svaret på fråga tre vill jag försöka ge. När de gamla andliga traditioner som bara för några årtionden sedan kunde förnyas, nu i snabb takt vittrar bort så måste vi inom OAS ta ansvar inte bara för förnyelsen utan även för det grundläggande andliga basarbete som bygger något som kan bli förnyat. Det betyder undervisning om och tillämpning av Salighetens grund, medel och ordning.*
* salighetens grund = Kristi försoningsdöd och uppståndelse
dess medel (dvs de medel/kanaler genom vilka Guds nåd kommer oss till del = ordet och sakramenten
dess ordning (det sätt på vilket den enskilde erfar Guds ords och nådemedlens verk i sitt eget liv genom den Helige Ande) = den sammanfattning som ges i själavårdstraditionen Nådens ordning