Kyrkliga intriger

Såg för någon kväll sedan det första avsnittet i en TV-serie som handlar om påven Borgia (vilket officiellt påvenamn han tog minns jag inte) som var påve 1492-1503. Var visst en duktig administratör som därför bidrog till viss nödvändig reformering inom kyrkan, men också en maktspelare som inte var främmande för att ta till ojusta metoder både för att få sin post och sedan för att främja sin familjs intressen. I någon TV-kommentar beskrevs TV-serien som ett slags 1500-tals Sopranos. Men inte bara för sitt intrigerandes skull var han kontroversiell, utan också för att han var spanjor. Det var ju annars de italienska/romerska adelsfamiljerna som ansåg sig ha en motorväg till den heliga stolen.
 
Nå, när man nu får inblick i allt detta, i kombination med den uppenbara dubbelmoralen - att han var celibatär präst hindrade inte att han hade flera i staden kända barn - så är det lätt att hemfalla att fördömelse av förfallet i den dåtida kyrkan.
 
Och så slår vi oss för bröstet, vi som lever i en demokratisk folkkyrka där alla medlemmar har samma röst och där kyrkan inte styrs av mäktiga adelsfamiljer och klaner. Men är skillnaden så stor, egentligen? Vilka styr vår kyrka. Inte italienska adelsfamiljer men klanerna (s), (m), (c) m fl. De som inte tillhör någon av dessa göre sig icke besvär. Kan möjligen få lite inflytande i marginalen, kanske lokalt, men maktens verkliga positioner är dom uteslutna från.
 
Nu invänder kanske någon mot att jag kallar vår större partier för klaner. Men tänk efter: hur många socialdemokratiska minstrar kan du räkna upp som inte suttit i SSU:s förbundstyrelse? Och för att komma dit måste man i de flesta fall ha gjort en karriär som startat senast i slutet av yngre tonåren. I praktiken "hela livet" alltså, hela det liv då man kan ägna sig åt medvetet politiskt arbete. När dessutom dessa partier, vars tillkomst och hela existensberättigande har att göra med inflytandet i samhället, lägger beslag på makten över den från staten fria kyrkan, vad ska man då säga?
 
Är det så säkert att framtiden kommer att bedöma vår "demokratiska" kyrkostruktur på väsentligt annat sätt än vi bedömer en kyrka präglad av makthungriga sydeuropeiska adelsfamiljers inbördes intrigerande?

Kommentarer
Postat av: Bo Nordin

Det blir intressant att följa serien, men var och en ska komma ihåg att det inte är en dramadokumentär utan mer Sopranos i en historisk miljö.
Likväl är Rodrigo Borgia - Alexander VI - en intressant person. Alla är eniga om att han inte var något föredöme vad gäller askes, nepotism och mycket annat. Däremot firade han mässan på ett utmärkt sätt, noga och med vacker röst har det noterats. Det har heller aldrig riktats läromässig kritik mot honom. Han trodde kort sagt på det Kyrkan tror och förökte inte ändra på det.
Kyrkan stod kvar efter hans frånfälle och efter många andra minst lika moraliskt depraverade påvar, men i och med att både mässa och lära fanns kvar ograverade fanns grunden kvar för en restaurering även vad gäller levernet.
En erfarenhet från hans tid som påve skulle kunna vara att Kyrkan tål en syndare, men frågan är hur många brister i lära och liturgi hon tål. Med sådana utvecklas snabbt en annan tro och då är också syndaren förlorad.

2012-07-07 @ 20:12:33
Postat av: Maria

Jag tänker ofta på det där med "historiens dom", för att det kommer andra tider, det kan vi vara säkra på. Frågan är bara hur man själv kommer att klara denna historiens dom. Ska dom kalla mig fegis eller smart? Jag själv tycker jag är en smart fegis....

2012-07-08 @ 22:47:09
Postat av: Suppleanten

Intressant inlägg! Analysen är vass om Svenska kyrkans partipolitiska fångenskap liksom Bosses kommentar om läran kontra levernet. Det är därför det är så allvarligt med fel i läran. För rätt som det är är även möjligheten att omvända sig borta. Det är så sant det som någon sagt att det alltid är värre med fel i läran än i levernet, eller hur?

2012-07-08 @ 22:52:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0