Torbjörn Lindahl

Kändes det nästan som idag. Jag gick i Hertsökyrkan på högmässa ledd av kollegan Bosse. Vi var fyra övriga präster i gudstjänstförsamlingen. Det måste nästan vara rekord. Ska man känna sig glad över det? Spontant kan man ju tänka att präster är lite kräsna när det gäller gudstjänster (åtminstone vill dom att det ska vara lika "bra" som när dom själv firar gudstjänst). Då är det väl rätt goda recensioner om präster kommer till en viss kyrka? Eller är det tecken på att kyrkan ifråga är totalt insnöad? Men om två veckor är vi kanske ännu fler. Då kommer ett gäng gäster söderifrån. Det är styrelsen för Kyrklig samling som kommer att hålla ett styrelsemöte i Luleå. En av de besökande - prof em Bengt Holmberg - kommer, som jag tidigare nämnt, att predika i Hertsökyrkan den 29 januari.

Efter gudstjänsten hade vi kyrkvärdsträff och planerade lite för vårens gudstjänster.

På kvällen hade jag minprästmöte igen, hemma. Kollega var på middagsbesök. Tillsammans med honom tände jag de levande ljusen i granen för sista gången denna julhelg. Nej, jag städade inte ut julen på Tjugondedag Knut, berättar jag nu så behöver ingen fråga. Men efter det att gästen gått så klädde jag av granen och slängde ut den. Inga problem att förhindra barr i hela nedervåningen när man bar ut granen; några lätta touchar mot grenarna så hade alla barren fallit av på julgransmattan. Hög tid slänga ut den alltså. Men något år har jag haft tur och fått gran som inte barrat. Då har jag haft den kvar ända till Kyndelsmässodagen. Jag tycker det är lite tråkigt att alltid städa bort julen så snabbt när man haft sånt besvär med att få fram den.

Men nu är det i princip jul-slut. Återstår bara att bli av med röda gardiner och övriga julprydnader i huset. Men dom barrar ju inte så dom kan jag ta eftersom under de närmaste veckorna.