Senaste nytt
Men det är väl inte lätt att vara offentlig person i dessa tider. Minsta felsteg sprids omedelbart i TV, radio, tidningar, bloggar, på Facebook... Av de senaste sosseledarna har jag väl haft viss personligt förtroende för några och mindre för andra. Palme gillade jag aldrig. Alldeles för etrig. Ingvar Carlsson gillade jag bättre. Lugn och saklig kändes det som. Göran Persson hade jag faktiskt också mer förtroende för. Gillade det där med att den som står i skuld är inte fri. Hans förvandling från förment buffel till mys-Persson hann jag dock inte uppfatta. Så väldigt bufflig tyckte jag aldrig han var. Mona Sahlin gillade jag aldrig, trots att hon är den enda av dessa som jag i verkligheten sett. Det var för ett kort ögonblick i riksdagshuset när dåvarande ledamoten härifrån, Erling Wälivaara, guidade mig runt en höstdag för drygt sex år sedan. Vi såg Mona just när hon var på väg in på toeletten! Det var nå´t med hennes dialekt som jag aldrig gillade. Att man bytte ut henne mot Juholt såg jag dock inte som någon vinst. Poängen med det ledarskiftet har helt gått mig förbi.
Partiet är i kris, uttalar nu den ene s-representanten efter den andra i TV-rutan. Kanske det. Opinionssiffrorna är låga. Jag kan förklara varför: den generation som personligen kunde säga "jag minns hur det var på trettitalet" - för att citera en gammal sosse som jag hörde i min ungdom - och som mangrant röstade på sossarna i vått ooch torrt - håller på att dö ut. Så enkelt är det. Samma skäl som gör att allt färre går i kyrkan. Kyrkfolksgenerationen håller på att dö ut.
Dock inte riktigt än. Idag var vi väl nästan trettio i Hertsökyrkan. Inte så totalt illa. Bortsett från att medelåldern på besökarna gärna kunde få vara lägre. Eftersom ledamot i Svenska Bibelsällskapets styrelse råkade befinna sig i kyrkan, bad jag honom säga några ord inför kollekten.
Lägre medelålder är det dock när man går på laestadianska gudstjänster. Gjorde det igår. Goda vänner ringde på eftermiddagen och undrade om jag skulle hänga med till Mariakyrkan i Sävast där Bodens Fridsförbund höll möte. Jag gjorde det. Fick lyssna till bröderna Harry Ylipää och Sören Ylipää, vika båda är predikanter. Trots sitt både andliga och jordiska släktskap har dom, minst sagt, ytterst olika predikostil.
Men åter till det här med åldrar. Kristen vän och jag satt och räknade hur många ålderspensionärer (över 65) det finns inom Luleå Fridsförbund, en församling som, alla barn inräknade, uppgår till närmare trehundra. Svaret var mellan femton och tjugo. Jag frågar - som så många gånger förr: när ska svenska kyrkan inse att det som är laestadianernas starkaste gren - att vara många - faktiskt också vore en värdefull resurs för svenska kyrkan. Kanske t o m så viktig att man kan våga (hemska tanke!) se genom fingrarna med att dom är "kvinnoprästmotståndare".
Igår pratade jag med en äldre värdekonservativ sosse som aldrig röstat på nåt annat än s, om läget för hans parti. Han sade lite ironiskt att visst hittar vi en ny partiledare efter Juholt. Hittar man inte en lämplig efterträdare inom partiet, finns det säkert många lämpliga i andra partier att tillgå...
I den gamla mannens kommentar kunde jag ana en ton av besvikelse och uppgivenhet och ett växande avstånd,ett främlingsskap mellan honom och det parti som varit hans i alla tider.
Jag kan faktiskt känna med sossarna i deras kris. Måste erkänna det. Den är djup och allvarlig och har många bottnar. Det mesta tyder på att det är fråga om ett haveri. För förtroendekrisen är total, både vad gäller organisationen och den egna ideologin.
På nåt sätt är den besläktad med Svenska kyrkans kris: karta och kompass har gått förlorade! "Stormaktstiden" är över och festen är slut! Det långvariga innehavet av makten i landet och ställningen bland det svenska folket, gav en berusning, en fylla, som nu gått ur kroppen och kvar är idel tomhet och en ganska äcklig dagenefter-känsla som hänger sig kvar. Ett mående som man försöker hantera på lite olika sätt.
Det är ju en förtroendekris i Svenska kyrkan också! Trovärdigheten har gått förlorad, och man försöker återfå den, på nåt sätt. Nutidssvensken känner ingen angelägenhet av kyrkan och finner ingen mening av att vara medlem. Många lämnar därför. Samtidigt har vi inom kyrkan tappat tron på oss själva. Jo, faktiskt! Vi litar inte längre helt och fullt på det som har blivit Kyrkan given; tron och bekännelsen till HERREN Jesus, Bibeln som Guds Ord och de heliga sakramenten. Skatten som Gud har lagt ner i kyrkan, får inte vara den allra högsta skatten, pärlan, för och i Svenska kyrkan, och då blir det som det blir!
Vi talar här om en förtroende kris med många dimensioner och då är det kanske inte så konstigt att den kyrkopolitiska majoriteten och den ibland självtillräckliga högsta ledningen, söker egna sätt och patentlösningar på krisen. Istället för att fråga kyrkans Herre om råd. Man saknar i någon mening tro för sin Herre, kanske, och drar sig därför för att se hela bredden och längden och höjden och djupet, för att låna någon annans ord, i kyrkans kris.
Frågan är om det här går att vända? Undrar hur det går för socialdemokraterna och för Svenska kyrkan. Kyrkan med stort k kommer ännu att segra, det vet vi, även om det inte sker utan lidande. Segern är vår!För det har vår älskade Herre, Frälsaren, Jesus Kristus, lovat!
Delar helt analysen.
Det hör väl till saken att ytterst få kommer med i laestadianska församlingar utan att vara födda in i rörelsen. Det kanske är ganska vanligt med många barn också. Det senare förklarar varför medelåldern är relativt låg. Själv är jag glad att jag slipper stressen och pressen som det kan innebära att vara laestadian, åtminstone gäller det den västliga grenen. Jag tror inte ungdomarna inom väst har det så lätt och jag skulle bli väldigt bekymrad om något av mina barn drogs in i det där, men tack och lov är nog risken obefintlig. Vad gäller öst så vet jag inte så mycket om det nuförtiden, så där ska jag inte uttala mig.
Suppleanten belyser på ett bra sätt likheterna mellan SvK:ans kris och socialdemokraternas. Du pekar också på skilnaden. Kyrkan har en Herre att gå till medan socialdemokraterna mer fritt kan söka nya vägar.
Problemet är ju då man söker politiska lösningar på andliga frågor, då reduceras kyrkan till en slags föreningsverksamhet och förvisas vad det lider till historiens berömda sophög. Dessa politiska lösningar förstärker ofelbart både en inre sekularisering och den gnosticism som ständigt utmanar inkarnationen.
