Laestadianska gudstjänster
I lördags deltog jag, som jag tidigare berättat, vid årsmötet för Luleå Fridsförbund. Där var en av frågorna på dagordningen antagandet av ny gudstjänstordning. Det nya förslaget innebar att man kunde tänka sig inte alltid läsa ur postilla, man kunde ha upp till tre textläsningar, i enlighet med gällande kyrklig ordning och det var lite mer "liturgi": i praktiken syndabekännelse och inledningsord - Herren är i sitt heliga tempel... eller alternativ - ur gällande handbok.
Frågan som uppstod var om dessa nymodigheter i den lokala församlingen var acceptabla eller uttryck för "något nytt".* Man kan ju då stillsamt notera att hela den gudstjänstform som de laestadianska mötena är representant för - den gamla byabönen - har mycket gamla anor. Begreppet är känt sedan många hundra år. Byabönen tillkom ju under det gamla kyrktvångets tid då folk i princip var skyldiga gå i kyrkan varje söndag. De som bodde för långt bort från kyrkbyn fick då istället möjlighet att deltaga i byabön under ledning av någon av kyrkoherden utsedd person. Vid dessa byaböner lästes stora delar av det gamla högmässo(gudstjänst)-ritualet och en postilla lästes istället för predikan.
När sedan läseriet uppstod och senare de stora väckelserna från 1800-talets mitt så kom ju väckelserna ofta att fungera i byabönens form så att postilleläsningen antingen ersattes eller kompletterades med lekmannapredikan. Detta skedde alltså inte bara i laestadianska bygder utan även på andra håll i landet. Nu är ju laestadianismen den (kanske enda?) andliga rörelse som ända in i vår tid bevarat begreppet bön som vanligaste namn för sina sammankomster. Den gamla byabönen har, där den levt kvar, bevarats i lite olika gestalt på olika orter. I vissa byar har den blivit enkel med bara bön, psalm och predikan, på andra håll har seden, ända in i vår tid, levt kvar att läsa delar av gamla högmässoritualet och t o m att stå upp under vissa liturgiska partier.
Att alltså ha en gudstjänstordning som innehåller viss liturgi kan alltså knappast sägas vara något nytt.
För drygt två veckor sedan var jag också med på ett studiebesök i västlaestadianska bönhuset. Där fick vi se den gudstjänsthandbok som man där utarbetat med ordningar för dop, nattvard mm. Även där fanns med delar av det gamla högmässoritualet, men i absolut enklast möjliga skick. Och då utbrast en av de gästande professorerna i gruppen: det här är ju exakt som 1811 års handbok.
Och då kan man konstatera att 1811 års handbok var ytterst torftig och enkel. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad Rune Klingert** sa i samband med arbetet med nu gällande kyrkohandbok (1986): väckelserörelser tenderar att bli präglade av den tid under vilken dom uppstår. Så även om en väckelserörelse vill stå för liv och förnyelse - ofta i opposition mot det kyrkliga - så bär den i praktiken med sig det kyrkoliv som rådde vid tiden för dess uppkomst. Det är alltså märkligt att tänka att rörelser - och detta gäller ju i princip alla olika lågkyrkliga väckelser och frikyrkor med rötter i 1800-talet - som vill se sig själva som levande alternativ till det vanliga kyrkolivet ändå i praktiken, genom sin bundenhet till det enkla och oliturgiska***, blir bärare och förvaltare av det som är att betrakta som det absoluta bottennappet i svenska kyrkan.
* (för den oinvigde:) allt som uppfattas som "något nytt i kristendomen" betraktas med yttersta skepsis i laestadianska sammanhang
** tidigare kyrkoherde i Malmberget, ledamot av kyrkomötet och mycket aktiv i handboksarbetet.
*** nu finns ju de - både inom lågkyrkligheten och frikyrkligheten - som vill hävda att just det enkla och liturgiskt sparsamma är själva sinnebilden för det levande och äkta i motsats till det liturgiskt rika som endast uppfattas som pråligt och onödigt. Som jag många gånger tidigare sagt: en dylik inställning är i grunden en reformert åskådning som under sken av liv och kristendom infiltrerat och smugit sig in i den lutherska kyrkan. Det ligger ingen motsättning i att levande lutherdom också är liturgiskt rik!
Haha, ja, 1811 års handbok är väl något av en ohelig allians mellan upplysningstidens "rationalistiska" hållning (endast det nödvändigaste ska vara med osv) och influens från reformert håll, blandat med lite enkelhetssökande pietism. Typ så?
Orden "...reformert åskådning som under sken av liv och kristendom infiltrerat och smugit sig in i den lutherska kyrkan" i sista fotnoten var skarpa så det förslår.
Och det är väl poängen med en blogg. Det ska riva lite i skinnet och inte bara stryka medhårs.
Kommer ihåg att jag hamnade i en diskussion med några laestadianska väst-höjdare en gång. Det gällde handböckerna. Minns inte exakt, men jag hade just läst om sakerna i liturgiken på skolan. Det gick inte att få dom att fatta, dom var helt inkörda på sina egna teorier, och ändå var de högt utbildade män i chefspositioner inom sina "civila" yrken. Jag tolkade det som om dom inte VILLE fatta hur det låg till. Tror jag lärde mig nåt viktigt där. Ingen idé att ens försöka snacka för dom lyssnar ändå inte. Lite trist.
Nog känner jag igen fenomenet (och inte käftar jag emot om någon påstår att jag själv i yngre dar haft samma drag) att den som är starkt religiöst och dogmatiskt övertygad, i andliga samtal helt kan synas sakna förmåga till analys, förståelse av motståndares argument, förmåga till "objektiv" bedömning av olika teorier mm - en förmåga som man annars helt besitter i världsliga sammanhang.
Glömde skriva mitt namn på förra kommentaren. Det är nog inte bara i yngre dagar man led av samma sjuka. Man måste vara vaksam även nu.
