Så känns det alltid när man suttit framför TVn och sett midnattsmässan från Peterskyrkan. Inte riktigt slut än, men jag hör de avslutande sångerna där jag satt mig vid datorn. Den som missade påvens mässa kan komma juldagen kl 11 till Hertsökyrkan. Där blir det en likadan mässa - bara i lite mindre skala. Det är som jag alltid sagt: lutherdomen är en väckelserörelse inom den katolska kyrkan.
Lite tjuvstart på julen blev det under julaftonsdygnet:
- sedvanligt julaftonsmorgonfika
tillsammans med hemkomne äldste son, varvid de tjugo levande ljusen i granen för första gången tändes. Dom sattes upp aftonen före
- julbön i Hertsökyrkan kl 14.
Många är de julböner jag haft under åren. Stämningen är det inget fel på. Men likväl är det något inom mig som får allt svårare att förstå poängen med julbön, om den inte firas vid "helgsmålsbönstid" på julaftonens afton. och särskilt som den har en tendens att för många bli helgens viktigaste, ja rent av enda gudstjänst. Varför fira gudstjänst på vardag? Det är ju juldagen som är helgdagen! Har själv brottats med detta även som privatperson i många år. Har känt ibland att det är som att julbönen finns för att uppväga att vi ägnar vår huvudsakliga uppmärksamhet åt varandra, klapparna och maten. Liten skuldbefriare alltså. Varför så? Ett annat förslag: acceptera att julaftonen är släktens, julklapparnas och den goda matens dag. Se sedan till att fira den kristna helgen (juldagen) på sedvanligt sätt genom att gå i en riktig högmässa (alternativt midnattsmässa), precis som vilken helg som helst. Tänk hur konstigt det skulle kännas om vi till påsk i praktiken tänkte bort påskdagens högmässa och istället lät en liten andakt kl 11 eller 14 på påskaftonen bli helgens viktigaste gudstjänst? Hm!? En gång inför en julbön så bestämde jag att genomföra den som en "bön för julen". Det fungerade den gången. Julbönen kan ju också vara en kollektiv ersättning för det som många numera inte känner sig ha resurser att genomföra: andakten i hemmet.
- julaftonsfirande hos äldsta dottern i Boden.
Detta är epokgörande. Första gången i mitt liv som jag firar julafton hos någon i släkten som tillhör senare generation än jag själv. Är det ämne för sorg eller glädje? Ytterst trevlig kväll i alla fall. Min gamla mor var med. När jag skjutsade hem henne så stannade jag en liten stund och vi tände även hennes gran (tio levande ljus i liten plast-bordsgran* - jag törs inte låta henne tända den ensam). Några julpsalmer sjungna så var det julstämning även hos mor.
Nu samlas vi till julhelgens givna höjdpunkt: högmässa** i Hertsökyrkan på juldagen kl 11.
GOD JUL!
* naturligtvis smart ordnat av min pappa (som vi nu saknar för första julen) - vad tänkte ni annars! Det är han som fäst ljushållarna, vilka sitter kvar på den lilla granen år efter år. Påpassligt alla satta på en sida (halva) av granen så kan den riskfritt placeras nära gardin eller vägg, och man ser fler ljus bättre!
** min kärlek till juldagens högmässa uppstod nog under de första präståren i Nederluleå i början av 80-talet. I tjänsten hade man från julafton vid lunchtid t o m juldagens morgon ett flertal gudstjänster. Ofta både julbön, midnattsmässa och julotta. Ett år tre julottor minns jag. Att släpa med familjen på någon av dessa var inte att tänka på. Alltså blev det högmässan som blev gudstjänsten då man i lugn och ro kunde gå tillsammans med sin familj.