Torbjörn Lindahl

Redan för över två månader sedan berättade jag att jag fått i uppdrag skriva en recension av boken med detta namn. Jag lovade då att dela den här på bloggen när den publicerats i den tidskrift (SPT - Svensk pastoraltidskrift) som beställt den. I numret som kom i fredags var den med så nu kan även kära läsarna få ta del av den.

Många skulle ha nytta av att läsa boken. Tänk om alla mina vänner predikanter och övriga teologiskt intresserade inom den laestadianska rörelsen läste den. Det skulle utmana en del lågkyrkliga självklarheter. Man kan givetvis beställa den direkt på nätet, tex här


Bengt Birgersson: Som stjärnor i Herrens hand

Perspektiv på Ordets ämbete

 

Boken är en prästmötesavhandling för Missionsprovinsens prästerskap skriven av  provinssekreterare Bengt Birgersson på uppdrag av förre missionsbiskopen Arne Olsson.

 

Avhandlingen har tre huvudkapitel: Historiska perspektiv, Nytestamentliga perspektiv och Reformatoriska perspektiv. Till det ett kapitel Viktiga frågeställningar i nutida perspektiv, även innehållande tre Exkurser varav den första är en mycket intressant och viktig genomgång av en artikel av doc. Rune Söderlund. Enkelt uttryckt kan man säga att Söderlund representerar en mer lågkyrklig syn än Birgersson, en syn som sannolikt dominerar stora delar av våra inomkyrkliga väckelserörelser. Birgerssons kritiska genomgång är därför mycket nyttig och nödvändig.

 

Ett relativt långt avsnitt i kapitlet Historiska perspektiv utgörs av ett referat av  Peter Fjellstedts Pastoralavhandling från år 1857. I referatet framstår den som mycket gedigen, genomtänkt och väl värd att ta del av. Nu är det väl sannolikt att de flesta av oss endast kommer att göra det genom Birgerssons referat, därför är det värdefullt att han är relativt utförlig. Fjellstedts avhandling visar att den svenska traditionen är betydligt mer allmännelig/katolsk än kontinental lutherdom.

 

Avsnittet Nytestamentliga perspektiv blir delvis en upprepning av sådant som redan refererats från Fjellstedts avhandling. Intressanta frågeställningar i detta sammanhang är ju vad som menas med de olika tjänstetitlar som förekommer i Nya testamentet: förutom apostel även herde, lärare, evangelist mm. Helt klart är att det inte är fråga om från varandra klart åtskiljbara "ämbeten" utan att det är fråga om nyanser av ett och samma ordets ämbete. Man kan notera att ordet evangelist (som används bla om Filippos - en av de sju i Apg 6 - och Timoteos) knappast betyder det som vi numera oftast lägger i ordet utan hellre det vi skulle kalla biskop. F ö kan man notera att de sju som utses enligt Apg. 6 knappast är diakoner i vår mening även om det bibelsammanhanget ofta uttolkas som diakonatets instiftelse.

 

Intressanta är också avsnitten om den konstantinska eran och utmaningen att nu leva i den postkonstantinska. Ett prästämbete där vi har "riktiga" präster vigda av "riktiga" biskopar men helt utanför det stelbenta överhetssystem som vi hittills sammanknippat med vår kyrkas ämbete är ju något som vi ännu knappast ens kan föreställa oss. Birgersson påpekar också vilka svårigheter för synen på själva prästämbetet som följt av att prästerna i vårt land från ortodoxins tid också blev en tydlig del av den samhälleliga överheten. Här finns mycket mer att fundera över. Avsnittet om postmodernismen blir inte mer än en inledning. Men syftet med det korta avsnittet är att uppmärksamma de trender i tiden som en modern andlig herde bör vara kunnig om för att rätt kunna sköta sin herdesyssla att undervisa, vägleda och förmana.

 

Flera pärlor finner jag i Birgerssons text. En sådan är när han talar om skillnaden mellan ett möte och en traditionell liturgi (med rötter i fornkyrkan). Skillnaden är att i den förra måste man "tala om Kristi närvaro medan äkta liturgi realiserar den" (s 131, Birgerssons kursiveringar). På sid 167-68 ger han tio teser om församlingen, vilka är helt lysande.

 

Fokus i predikoämbetet ligger enligt Birgersson utan tvekan på just predikan, undervisning, förkunnelse. Man önskar att sakramentsförvaltningen fått större utrymme. Kyrkans ämbete är dock enligt vår bekännelse "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete" (vilket Birgersson också noterar). Kanske är detta att vi ofta försummar att tala om sakramenten när vi talar om "predikoämbetet" det som gör att vi lutheraner så ofta hamnar längre ut på den protestantiska flanken än där vi rätteligen hör hemma.

 

I avhandlingen bevakar Birgersson frontens båda flanker: dels mot den lågkyrkliga låga värderingen och förståelsen av ämbetet, dels mot det högkyrkliga/romerska. I mitt tycke torde det nog vara de lågkyrkliga som mest utmanas och får mest att ompröva efter Birgerssons slutsatser. Att ämbetet tydligt är instiftat av Herren själv och vidarelett in i Kyrkan genom apostlarna är inte en självklarhet för alla som vill bära det lutherska namnet. Tydligheten på denna punkt är kanske det som jag gläder mig mest över i avhandlingen.

 

Markeringar mot romersk-katolska ståndpunkter gäller den apostoliska succesionen (i betydelsen den obrutna vigningskedjan), begreppet character indelebilis, biskopsämbetet, och synen på mässan som offer/prästen som offerpräst. I några avseenden tycker jag att Birgersson i sin egna slutsatser kommer så nära de romerska ståndpunkterna - ett resultat av att svenska kyrkan alltid förvaltat ett andligt arv som är betydligt mer allmänneligt/katolskt än vad en mekanisk läsning av bekännelseskrifterna skulle ge - att det borde vara intressantare att diskutera likheterna än markera skillnaderna. Vi är ju överens med katolikerna om en gång präst, alltid präst och när Birgersson skriver att ämbetet "går genom kyrkans historia från apostlarna till de sista ämbetsbärarna" (s 184) så har man ju mycket svårt att se på vad sätt det skulle ske annat än genom en (i princip) obruten vigningskedja. Det känns ibland som att vi har en tradition att närma oss Rom med attityden att vi redan vet att dom (åtminstone i någon detalj) har fel "vilket skulle bevisas" istället för att följa Luthers förklaring till åttonde budet att "tolka och tyda allt till det bästa". Jag tycker inte heller att Birgersson ger riktig rättvisa åt beskrivningen av biskopsämbetet i Laurentius Petris kyrkoordning. När det sägs att ordningen med biskopar är  "utan tvivel av Gud den helige Ande utgången" - nog är det då mer än bara en mänsklig ordning?

 

Ett för mig personligen - som verkar i norra Norrland i närheten av de laestadianska hemtrakterna - brännande avsnitt, är det som behandlar lekmannapredikanternas ställning. Birgersson ägnar ett särskilt avsnitt åt den frågan. Han erkänner utan omsvep att lekmannaförkunnelsen burit mycken god frukt på många håll i vår kyrka. När han förklarar lekmannapredikans uppkomst som till största delen en revolt, ett nödvändigt alternativ till en förfallen kyrka som försummat den levande förkunnelsen, så vill jag komplettera med att det åtminstone i glesbygd finns ytterligare en andledning. Det var helt enkelt nödvändigt eftersom prästerna var för få. I andra delar av landet har man hört hur människor vandrade långa vägar för att få höra en rätt lärare. I glesbygden behövde många människor fara miltals bara för att komma till sin ordinarie kyrka. Prästen var någon man bara träffade några gånger per år. Om väckelsetidens djupa törst efter ordet i någon mån skulle stillas så var en stor mängd predikanter utöver prästerna helt nödvändigt, även om den egna prästen var en aldrig så rätt lärare. Har vi ju igen den konstantinska epokens stelbenthet: inga fler präster än det av Kungl Maj:t bestämda antalet.

 

Sedan kommer då frågan hur ska vi se på lekmannaförkunnarnas roll och ställning i kyrkan? Ska vi se dem som en tillfällig lösning i en tid av nöd, en lösning som blivit mer permanentad än önskat? Är dom att betrakta som just lekmän och deras predikan därför bara en del av det vittnesbörd som varje kristen är skyldig dela med sig av? Man kan ju även här nämna det som Birgersson också på annan plats påpekar: det apostoliska herdeämbetet är ett ämbete i församlingen. Kanske fanns det en tid när lekmannaförkunnelsen mer var utåtriktad, evangeliserande. Då kunde man kanske tänka de två sida vid sida på ett sådant sätt. Det kan också påpekas att i missionssammanhang har kyrkan ofta utbildat och sänt ut evangelister/kateketer vid sidan av prästerna. Eller ska vi se det så att lekmannaförkunnarna också har del av det kyrkliga predikoämbetet så att de ska ses som rite vocatus? Då blir  vi ju tvungna att acceptera att den historiska nödvändigheten har delat predikoämbetet i två: ett som förvaltar ord och sakrament, ett som bara förvaltar ordet. Oavsett om vi principiellt gillar det eller inte så har ju vår kyrka de facto accepterat lekmannaförkunnarna på detta sätt. I vart fall i det nordnorrländska perspektivet kan jag säga att något annat knappast är möjligt idag. Lekmannapredikantinstitutionen är så etablerad. Tusentals människor har redan i generationer i praktiken haft lekmän som herdar i det som varit deras faktiska församlingsgemenskaper. (Ordet "lekman" betyder faktiskt bland många laestadianer i praktiken "predikant". Om jag berättar att jag varit på ett möte för präster och lekmän så vet alla att det var ett predikantmöte. Det vi annars avser med lekman kallas där bara kristen). Det finns i dessa sammanhang en "naturlig utveckling" som nog är svår att hejda. För EFS del är ju detta belyst i en avhandling med titeln "Kolportör, pastor, präst" (om jag nu minns det rätt).

 

Birgersson ställer följdriktigt frågan om vi bör fortsätta att ha kvar predikande lekmän eller om de - möjligen efter en kortare teologikurs - bör prästvigas så att de får del av det fulla ämbetet.  En annan sak som vi bör betänka: risken att vi får lekmannaledd sakramentsförvalting i ännu större utsträckning än som redan skett i vissa väckelsetraditioner. Det skulle innebära ytterligare uttunning av det allmänkyrkliga arv som vår kyrkotradition bär.

 

Avhandlingen Som stjärnor i Herrens hand innehåller mycket nyttigt och läsvärt och inbjuder till ytterligare samtal och reflexion. En dröm vore ju att få den som prästmötesavhandling även på ett vanligt svenskkyrkligt prästmöte.