Totalt omöjlig
Såg på TV igår, ett av mina absoluta favoritprogram nämligen Veckans brott.
Vad är det som gör att man gillar ett sånt program? Kanske är det intressant med kriminalfrågor. En liten "mästerdetektiv Blomqvist" finns ju inom oss alla i min generation, så kanske är det roligt vara med och fundera på gåtans lösning.
Men så finns han ju där mitt i programmet Leif GW Persson. Kunnig förstås. Det kan man inte förneka. Kommer med intressanta vinklingar ibland, kan man inte heller förenka. Men han är ju så totalt anti på alla sätt. Totalt o-medial. En partiledare som uppförde sig i TV på liknande sätt skulle ju fungera som blysänke för sitt parti i opionsmätningarna. Tittar inte i kameran, tittar inte ens upp mot programledaren när hon talar till honom. Sitter och stirrar ner i bordsskivan och mumlar som om han inte bryr sig ett smack om huruvida någon uppfattar vad han säger eller inte.
Varför sitter man med stor glädje en timme i veckan och tittar på en sådan totalt omöjlig person? Är det kanske just därför att han är så totalt omöjlig? I denna tid när alla ska vara så stajlade, vägledda av div konsulter och PR-firmor för bästa image, när alla ska visa sin bästa inövade sida för att inte stöta sig med någon - är det kanske så att då uppskattar man till slut någon som är totalt befriad från alla dylika sidor.
Så alla kära läsare som tycker att jag är totalt omöjlig. Ni har bara sett början!
Vad är det som gör att man gillar ett sånt program? Kanske är det intressant med kriminalfrågor. En liten "mästerdetektiv Blomqvist" finns ju inom oss alla i min generation, så kanske är det roligt vara med och fundera på gåtans lösning.
Men så finns han ju där mitt i programmet Leif GW Persson. Kunnig förstås. Det kan man inte förneka. Kommer med intressanta vinklingar ibland, kan man inte heller förenka. Men han är ju så totalt anti på alla sätt. Totalt o-medial. En partiledare som uppförde sig i TV på liknande sätt skulle ju fungera som blysänke för sitt parti i opionsmätningarna. Tittar inte i kameran, tittar inte ens upp mot programledaren när hon talar till honom. Sitter och stirrar ner i bordsskivan och mumlar som om han inte bryr sig ett smack om huruvida någon uppfattar vad han säger eller inte.
Varför sitter man med stor glädje en timme i veckan och tittar på en sådan totalt omöjlig person? Är det kanske just därför att han är så totalt omöjlig? I denna tid när alla ska vara så stajlade, vägledda av div konsulter och PR-firmor för bästa image, när alla ska visa sin bästa inövade sida för att inte stöta sig med någon - är det kanske så att då uppskattar man till slut någon som är totalt befriad från alla dylika sidor.
Så alla kära läsare som tycker att jag är totalt omöjlig. Ni har bara sett början!
Kommentarer
Postat av: den gamle kamraten
För några år sedan publicerade någon på nätet en så kallad "look-alike" mellan mig och Leif GV. Kul. Inspireras också av hans fullständigt chåsfria stil. Jobbar på min "act-alike".
Postat av: Jokke
Mötte er båda två för 40 år sedan på Caritas och ni var väldigt positiva sociala och "trevliga pojkar" även mot en liten skvätt som jag. Nu håller även jag på att utvecklas till ett "panskarskepp" typ GW. Är detta en naturlig utveckling? Såg ni förresten när GW sjöng pärleporten med tårar i ögonen hos Plura på Tv?
Trackback
