ROM II
Om intrycken från Rom skulle man givetvis kunna skriva nästan hur mycket som helst. Och eftersom jag är ledig idag så finns det tid för ytterligare inlägg.
Under helgen vandrade vi alltså runt i Rom åt både höger och vänster. Eftersom jag själv gett bort min karta så var jag hänvisad att följa Bosse i spåren och tappade väl därmed orienteringen en aning jämfört med om jag kunnat hålla koll på kartan var man befann sig. Att göra det senare hade dock krävt sin man med den hastighet med vilken Bosse avverkade Roms alla sevärda kyrkor. Till mina arbetskamrater som åkte hem i fredags kan jag bara säga: om ni tyckte att ni under veckan fick se mycket kyrkor så var det bara förnamnet. Eftersom vi under helgen bara var tre som gick tillsammans så gick det också fortare än när en större grupp ska följas åt.
Rätt ofta noterade jag dock att jag blev på efterkälken i förhållande till mina två vänner. Funderade ofta vad det berodde på. Till slut insåg jag att jag ständigt saktade farten vid alla MC- och skoterparkeringar - och dom finns ju överallt - för att se om där fanns något beundransvärt fordon. Om jag nu någon gång skulle tänka mig att byta från MC till skoter - vilket inte förefaller så troligt - skulle det då bli en Honda Silverwing eller en Yamaha Majesty eller en Suzuki Burgman, det är frågan. Och låter man sig distraheras av sådant så blir man givetvis ständigt på efterkälken. Antalet skotrar var som sagt oräkneligt men så är ju detta också Vespans förlovade land (säger vi svenskar som ofta kallar fordonstypen efter den hos oss mest kända modellen). Flera gånger såg jag även den BMW-skoter som är byggd enligt ett helt nytt koncept: högt ryggstöd med sidoskydd vid axlarna där man sitter fastspänd med fyrpunktsbälte och med en stadig skyddsbåge som tak över huvudet. Tanken tycks vara att den ska kunna välta och rulla runt och man ändå ska klara sig. Blir det framtidens melodi? Undrar om det fungerar i praktiken? Även den söta trehjuliga skoter (två framhjul i bredd, men ändå inte mycket bredare än en vanlig skoter) som säljs under lite olika namn kunde man beskåda då och då. Här kan du se bilder av den under namnet Piaggio mp3. Den får i Sverige framföras med vanligt bilkörkort kan jag upplysa mina vänner som saknar MC-kort. Roligt att se även kvinnor i kjol och pumps med höga smala klackar blåsa förbi som om dom var på racertävling. Att man inte såg en enda krock under sin vecka är ett fullständigt under.
Under taxifärden till flyget igår fick vi ju också s a s se trafiken "inifrån". I Sverige hade taxichauffören garanterat krockat flera gånger. Men icke. Vad beror det på. Förmodligen på en med generna inplanterad förmåga att kombinera framfusighet och verklig hänsyn. I Sverige brister vi i båda egenskaperna och kör bara enligt reglerna och så fort någon bryter mot dessa så smäller det. Ungefär så känns det. Roligt var det också när man efter några dagar vågade göra det som man som gående måste för att komma över vägen: gå rakt ut i trafiken. Det gällde att fullständigt glömma det svenska sättet att korsa en väg: "stanna, titta dig noga för och om det kommer en bil så väntar du" vilket vi blivit itutade ända sedan lågstadieåldern. När jag en gång skulle tillämpa mina nyvunna kunskaper och inte noterade att det var i en av de (få) korsningar där det var trafikljus - vilket just då var rött för gående - höll det på att gå sämre.
Efter denna exposé i trafikens värld återvänder jag till det vi ägnade helgen åt: kyrkobesök. Här fanns allt. Och varje gång man undrade om vi inte snart hade sett Roms (centrala centrums) alla kyrkor så betygade Bosse "detta är bara början". Varje dag när det för ett ögonblick verkat som om även Bosse var mätt på kyrkor och vi gick för att uppsöka lämplig restaurang till kvällen eller en bankomat för att kunna betala middagen så yttrade Bosse lite försiktigt "då kan vi ju ta den eller den vägen så kan vi gå förbi en kyrka där man kan se..."
Jag får erkänna att när vi på söndagskvällen gick ut för att ta en kopp kaffe - vi hade intagit middagen på vårt boende Fraterna Domus - så sa jag till Bosse att om han går förbi en kyrka till så får han en rak höger rätt i nyllet.
På måndagsmorgonen innan taxin kom hann vi dock med en sista kyrka. Vi valde den istället för att uppsöka den affär där vi tidigare köpt ett visst vin som jag tänkte införskaffa ytterligare en flaska av.* Vi insåg att det var lite för långt till affären. Istället besökte vi en kyrka där man hade som specialitet att be för själarna i skärselden. Så fick jag äntligen möte något i den romerska världen som känns riktigt främmande och fick för ett ögonblick odla lite lutherska fördomar. Under tiden i övrigt har det varit dåligt med den saken. Det är bara att erkänna att i huvudsak känner jag mig ganska hemma i det stora andliga arv som den romersk-katolska kyrkan äger; jag inser mer och mer hur "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner egentligen är (om vi tar vårt rika andliga arv på allvar); att vi lutheraner egentligen bara utgör en gren i det stora katolska trädet; hur mycket av det som vi slentranmässigt brukar avfärda som "katolskt" egentligen inte borde vara så främmande och att det andliga arv som på djupet är vårt utan problem skulle rymmas i den stora katolska kyrkan.
Men lite mer om dom tankarna i nästa inlägg.
* vinet hette ( i svensk översättning) Påvens källa och det var min avsikt att inköpa en flaska för att ge som tröstegåva till vännen och kollegan Father Brown som fått vara hemma i det andligt karga norrbotten när hans vänner vandrade omkring i den heliga staden. Nu får han nöja sig med den goda tanken.
Under helgen vandrade vi alltså runt i Rom åt både höger och vänster. Eftersom jag själv gett bort min karta så var jag hänvisad att följa Bosse i spåren och tappade väl därmed orienteringen en aning jämfört med om jag kunnat hålla koll på kartan var man befann sig. Att göra det senare hade dock krävt sin man med den hastighet med vilken Bosse avverkade Roms alla sevärda kyrkor. Till mina arbetskamrater som åkte hem i fredags kan jag bara säga: om ni tyckte att ni under veckan fick se mycket kyrkor så var det bara förnamnet. Eftersom vi under helgen bara var tre som gick tillsammans så gick det också fortare än när en större grupp ska följas åt.
Rätt ofta noterade jag dock att jag blev på efterkälken i förhållande till mina två vänner. Funderade ofta vad det berodde på. Till slut insåg jag att jag ständigt saktade farten vid alla MC- och skoterparkeringar - och dom finns ju överallt - för att se om där fanns något beundransvärt fordon. Om jag nu någon gång skulle tänka mig att byta från MC till skoter - vilket inte förefaller så troligt - skulle det då bli en Honda Silverwing eller en Yamaha Majesty eller en Suzuki Burgman, det är frågan. Och låter man sig distraheras av sådant så blir man givetvis ständigt på efterkälken. Antalet skotrar var som sagt oräkneligt men så är ju detta också Vespans förlovade land (säger vi svenskar som ofta kallar fordonstypen efter den hos oss mest kända modellen). Flera gånger såg jag även den BMW-skoter som är byggd enligt ett helt nytt koncept: högt ryggstöd med sidoskydd vid axlarna där man sitter fastspänd med fyrpunktsbälte och med en stadig skyddsbåge som tak över huvudet. Tanken tycks vara att den ska kunna välta och rulla runt och man ändå ska klara sig. Blir det framtidens melodi? Undrar om det fungerar i praktiken? Även den söta trehjuliga skoter (två framhjul i bredd, men ändå inte mycket bredare än en vanlig skoter) som säljs under lite olika namn kunde man beskåda då och då. Här kan du se bilder av den under namnet Piaggio mp3. Den får i Sverige framföras med vanligt bilkörkort kan jag upplysa mina vänner som saknar MC-kort. Roligt att se även kvinnor i kjol och pumps med höga smala klackar blåsa förbi som om dom var på racertävling. Att man inte såg en enda krock under sin vecka är ett fullständigt under.
Under taxifärden till flyget igår fick vi ju också s a s se trafiken "inifrån". I Sverige hade taxichauffören garanterat krockat flera gånger. Men icke. Vad beror det på. Förmodligen på en med generna inplanterad förmåga att kombinera framfusighet och verklig hänsyn. I Sverige brister vi i båda egenskaperna och kör bara enligt reglerna och så fort någon bryter mot dessa så smäller det. Ungefär så känns det. Roligt var det också när man efter några dagar vågade göra det som man som gående måste för att komma över vägen: gå rakt ut i trafiken. Det gällde att fullständigt glömma det svenska sättet att korsa en väg: "stanna, titta dig noga för och om det kommer en bil så väntar du" vilket vi blivit itutade ända sedan lågstadieåldern. När jag en gång skulle tillämpa mina nyvunna kunskaper och inte noterade att det var i en av de (få) korsningar där det var trafikljus - vilket just då var rött för gående - höll det på att gå sämre.
Efter denna exposé i trafikens värld återvänder jag till det vi ägnade helgen åt: kyrkobesök. Här fanns allt. Och varje gång man undrade om vi inte snart hade sett Roms (centrala centrums) alla kyrkor så betygade Bosse "detta är bara början". Varje dag när det för ett ögonblick verkat som om även Bosse var mätt på kyrkor och vi gick för att uppsöka lämplig restaurang till kvällen eller en bankomat för att kunna betala middagen så yttrade Bosse lite försiktigt "då kan vi ju ta den eller den vägen så kan vi gå förbi en kyrka där man kan se..."
Jag får erkänna att när vi på söndagskvällen gick ut för att ta en kopp kaffe - vi hade intagit middagen på vårt boende Fraterna Domus - så sa jag till Bosse att om han går förbi en kyrka till så får han en rak höger rätt i nyllet.
På måndagsmorgonen innan taxin kom hann vi dock med en sista kyrka. Vi valde den istället för att uppsöka den affär där vi tidigare köpt ett visst vin som jag tänkte införskaffa ytterligare en flaska av.* Vi insåg att det var lite för långt till affären. Istället besökte vi en kyrka där man hade som specialitet att be för själarna i skärselden. Så fick jag äntligen möte något i den romerska världen som känns riktigt främmande och fick för ett ögonblick odla lite lutherska fördomar. Under tiden i övrigt har det varit dåligt med den saken. Det är bara att erkänna att i huvudsak känner jag mig ganska hemma i det stora andliga arv som den romersk-katolska kyrkan äger; jag inser mer och mer hur "katolska" vi svenskkyrkliga lutheraner egentligen är (om vi tar vårt rika andliga arv på allvar); att vi lutheraner egentligen bara utgör en gren i det stora katolska trädet; hur mycket av det som vi slentranmässigt brukar avfärda som "katolskt" egentligen inte borde vara så främmande och att det andliga arv som på djupet är vårt utan problem skulle rymmas i den stora katolska kyrkan.
Men lite mer om dom tankarna i nästa inlägg.
* vinet hette ( i svensk översättning) Påvens källa och det var min avsikt att inköpa en flaska för att ge som tröstegåva till vännen och kollegan Father Brown som fått vara hemma i det andligt karga norrbotten när hans vänner vandrade omkring i den heliga staden. Nu får han nöja sig med den goda tanken.
Kommentarer
Postat av: Father Brown
Omtanken värmer. Jag hade gärna varit med er till den eviga staden men vad är väl en bal på slottet...
Trackback
