Vårt land ett missionsland?

Nu till något helt annat!

Som man väl brukar säga. Kanske är det dags för det. Efter några dagars stadigt uppåtgående besökskurva på bloggen har den nu vänt lite neråt. Ska jag tolka det som att kära läsarna är less på mina romaniserande skriverier? Men var lugna. På söndag avser jag - om inget oförutsätt inträffar att gå till östlaestadianska bönhuset på eftermiddagen* och höra predikan av Erling Wälivaara. Då är den andliga ordningen återställd. Samtidigt förvarar jag rätten att något ta ut svängarna. Talade just i telefon med en god vän som hävdade att tecknet på att ett andligt sammanhang snarast är en sociologisk storhet med sektprägel är att det råder total likformighet i åsikter och tankar. Är det en äkta andlig gemenskap finns det alltid ett mått av individualitet eftersom vi är individer, inte robotar.

Det andra som jag tänkte berätta om är att vi i förmiddags hade vår månatligen återkommande ekumeniska pastorssamling i Stadsökyrkan. Denna gång - precis som vi haft några gånger - tillsammans med Bodens predikantförbund.

Ämnet för dagen var mission. Vi fick en berättelse (med bilder) först från en resa som en grupp inom EFS gjort till lutherska kyrkan i Tanzania och även lite redogörelse om det vänförsamlingsarbete som EFS i Luleå sedan några år tillbaka börjat bygga i relation till en församling där.

Lite samtal i grupper sen om missionsarbetet. Våra sätt att hantera detta skiljer sig ju en aning mellan samfunden. I en del frikyrkosamfund har det varit tradition att en enskild församling (möjligen i samarbete med en eller flera grannförsamlingar) skickar ut missionärer som dom har ett direkt eget ansvar för. I vår kyrka har ju den yttre missionen kanaliserats genom vår gemensamma Svenska Kyrkans Mission (nu ändrat till svenska kyrkans internationella arbete).

Från en del av oss i svenska kyrkan framfördes nog tanken att detta namnbyte (även namnet Lutherhjälpen har ju försvunnit) är en klar försämring. Det nya gemensamma namnet har inte samma lockelse som de gamla kända. Vi konstaterade också att numera är det på ett helt annat sätt möjligt för enskilda att direktkommunicera med människor långt bort i världen. Det innebär många kontakter som går vid sidan om gemensamma centrala kanaler. Kanske innebär det även att svenska kyrkans organ centralt måste hitta nya vägar att kanalisera internationell kontakt och bistånd så att man kan uppmuntra enskilda församlingars egna kontakter.**

När det talades om "mission i retur" så sades också att detta innebär att vi själva måste våga bli utmanade och påverkade.*** Vi blev alltså också av varandra under samtalet påminda om att även vårt eget land i allra högsta grad nu är ett missionsland. En av närvarande pingstpastorer berättade om en grupp i USA som börjat se som sin kallelse att missionera i Sverige. Han hade även sett deras video där dom värvar missionärer att sända hit. I den omtalas vårt land som ett av världens mest sekulariserade där högst 2% av befolkningen går i kyrkan. Som exempel på den totala avkristningen intervjuas en grupp ungdomar vilka inte har den blekaste aning om vad kristendom är.

Vårt land ett missionsland? Vi brukar väl säga det ibland, men tydligen var det nästan en chock även för en pingstpastor att se vårt eget land så brutalt framställt.

Vårt land ett missionsland? Den insikten skulle jag önska på allvar präglade oss i Luleå Domkyrkoförsamling när vi ska fortsätta vår "verksamhetsutveckling" och vårt målskrivningsarbete.

Läste f ö i tidskriften Kyrka & Folk som kom idag om en av Missionsprovinsens gemenskaper i Karlstad som tydligen fått igång ett fint lokalt missionsarbete bland både utbytesstudenter och missbrukare. Mycket glädjande och inspirerande att läsa. Här ser man att Missionsprovinsen inte alls bara består av människor som sitter och tjurar och är "emot kvinnliga präster" utan finner vägar att förverkliga en kallalse också till mission. Det skulle jag behöva bli mer gripen av. Kan jag bli det inom svenska kyrkan eller måste jag gå med i Missionsprovinsen?

Mer gripen av missionstanken kanske man kan bli även på annat sätt? Till hösten 4-5 oktober är det en missionskonferens på Johannelund i Uppsala, Mission i Sverige. Jag föreslog på vårt prästkollegium igår att vi alla skulle åka. Kanske kan vi sända några som representerar oss, tyckte arbetsledaren. Det vore kul.


* på förmiddagen firar jag högmässa i Hertsökyrkan där även en gospelkör från Umeå medverkar

** frågan akualiserades i Motion 2010:37 i kyrkomötet i höstas av Frimodig Kyrkas Leif Nordlander (tidigare ordförande i OAS-rörelsen)

*** man kommer osökt och oprovocerat att tänka på de ytterst kraftiga markeringar som kommit till svenska kyrkan från världens två största lutherska kyrkar, de i Tanzania och Etiopien, med anledning av Svenska kyrkans beslut 2009 att tillåta kyrklig vigsel av enkönade par. Den etiopiska lutherska kyrkan Mekane Yesus har ju uttryckt sig så drastiskt att den ger svenska kyrkan ett år till bot och bättring - annars bryter den förbindelserna.

Kommentarer
Postat av: sven-åke nilsson

Berätta lite om Problemfestivalen på Norra Öland, där du skall föreläsa.

2011-05-14 @ 08:30:40
URL: http://karesuandoherden.blogspot.com/
Postat av: Tobbe

Jag vet inte särskilt mycket om Promblemfestivalen - mer än att jag ska medverka!



I tisdags när jag kommit hem från Rom hade jag Dag Sandahl i telefon som ville ha min medverkan. Eftersom jag inte hade något förhinder så tackade jag ja. Dock var beskrivningen av mitt ämne lite annorlunda i telefon än det sedan blev på hans blogg, så vi får väl se vad det slutligen blir.



För fortsatt info får jag alltså f n hänvisa till Dag Sandahls blogg.

2011-05-14 @ 17:11:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0