Tiden efter pingst börjar nu
men vi väntar ju en vecka och låter det bli heliga Trefaldighets dag innan vi börjar räkna tiden "efter". Någon gång har det diskuterats om vi skulle byta och börja räkna söndagar efter Pingst istället för söndagar efter Trefaldighet, men det har inte vunnit gehör. Jag minns ett debattinlägg jag läste där någon, smålänning måste det väl varit, berättade hur besvärligt det skulle bli i bygden därstädes. Någon söndag efter Trefaldighet är nämligen Sellergrens söndag. Hur skulle man göra då, skulle man behålla den firningsdagen på rätt söndag och alltså få flytta den ett nummer eller behålla rätt nummer på söndagen och alltså få flytta den en vecka? Hur skulle folk kunna hålla reda på detta? Tur för alla Sellergrenfans att det ej blev av.
Sellergren är ju en av vår kyrkas väckelsepräster, men jag känner ej till så mycket om honom. Minns inte ens vad han hette i förnamn. Namnet Lorentz kommer i mitt sinne. Kan det stämma? I vart fall har jag hört en historia om honom. Det sägs att efter sin omvändelse (redan före sin omvändelse lär han ha varit en rejäl predikant, dock samtidigt suput) fick frågan av någon: "predikar du annorlunda nu?". Han sägs ha svarat något i stil med: "nej, på söndagarna låter det som förut men nu säger jag samma sak på vardagarna också".
Ytterst rannsakande för en präst kan jag tycka.
I vart fall har det varit Pingst idag, oavsett hur många veckor det är kvar till smålänningarnas Sellergrendag. Idag hade vi högmässa i Hertsökyrkan. Osedvanligt mycket folk. Detta dels beroende på att en del som bara dyker upp då och då råkade komma samtidigt + att det var barndop så att en del extra personer var inbjudna av den anledningen. Vi firade dopet på ett sätt som jag inspirerats till i samtal med andra högkyrkliga bröder, nämligen att ha den första delen av ritualet (tackbönen, barnevangeliet, "exorcismen" och korstecknandet) nere vid kyrkdörren innan mässan började, sedan gick vi in i procession där dopbarnets två farbröder fick bära kors och standar, sedan följde faddrarna, föräldrarna och prästerna.
Två präster var vi alltså eftersom kollega och god vän dök upp trots att han var ledig. Då kunde han väl lika gärna celebrera tyckte jag så fick jag koncentrera mig på dop och predikan. Nå, kollegans "uppdykande" var avslöjat i förväg så det hela vara planerat. Själva dopet sedvanligt på trosbekännelsens plats. För första gången gjorde jag det som jag lärt mig av Missionsprovinsbiskopen Göran: att låta någon annan hålla barnet* över dopfunten (här: en av faddrarna) så att man kan ösa vatten med båda händerna. Faktiskt riktigt fint att få det att rinna ordentligt med vatten. Det ska jag börja med. Barnet smordes med olja vid bönen om Anden och sedan inbjöd vi hela församlingen att kommma fram och få en bön om helig Ande och bli "oljade". Jag har gjort det några Pingstdagar tidigare. Denna gång kändes det riktigt fint.
Eftersom föräldrarna har syrisk bakgrund så gjorde vi som det är vanligt i ortodox tradition: att man ger barnet nattvarden med sked. Det tycker jag absolut vi ska börja med. Om det finns någon gång i livet då vi döpta inte gjort oss "ovärdiga" genom dödssynd eller otro så ska det väl vara 15 minuter efter vårt dop.
En härlig dag. Rikedomen i vår gudstjänstliturgi är stor. Det gäller bara att vi utnyttjar den, att vi fördjupar oss i det som är den levande traditionen istället för att hitta på en massa "tillvända" nyheter. Det blir bara tunnare och innehållslösare. Det händer understundom att man i olika "officiella" kyrkliga sammanhang får vara med om mässor som till det yttre har den rika liturgins form men som samtidigt präglas av div inskott av modernism, inklusivitet och annat som verkar oskyldigt men som tydligt ger eftersmak av icke-äkta-vara.**
* vilken tur att jag korrekturläste. Här hade jag råkat skriva "att låta någon annan hålla benet över dopfunten". Det hade onekligen varit ett nytt liturgiskt grepp.
** det är precis som med morötter. Har vi inget annat att tillgå så vänjer vi oss vid snabbuppdrivna holländska dylika. Men när man en sommardag får gå i morfars trädgårdsland och dra upp en morot, borsta av jorden mot gräset eller byxorna, sätta sig i solen vid ladugårdsväggen och njuta av en saftig tugga; då vet man plötsligt vad en morot är.
Vad fint det låter! Dopritualet alltså. Jag tänkte bara på det här med nattvarden till den nydöpta. Vissa hävdar, har jsg hört, att man bör vara konfirmerad innan man tar emot nattvarden. Hur resonerar du kring det? (eller gäller det bara när ens föräldrar inte är med?)
Tack för en underbar Gudstjänst och Mirjams dop.
Tack Gud för att du finns till för oss.
Tack för pingsten och det budskap du förmedlar.
Kom Helige Ande Kom.
Det är ju nu ca trettio år sedan svenska kyrkan tog bort konfirmationstvånget och införde möjlighet till familjekommunion, dvs att barn kan följa med sina föräldrar. (OBS! att vi inte har "barnkommunion" dvs att barn själva och ensamma har rätt kommunicera!)
Vad gäller den ortodoxa traditionen att ge de nydöpta spädbarnen nattvard så är det en engångshändelse, spädbarn får inte vid flera tillfällen utan nästa gång sker vid lite högre ålder(hur hög vet jag dock inte). Men även den ortodoxa kyrkan anser att man ska vara konfirmerad, men i den traditionen så är ju konfirmationens viktigaste innehåll meddelandet av Anden vilket sker i dopet. Enligt ortodox tradition är alltså alla (ortodoxt) döpta även konfirmerade.
Ok. Tack!
