Torbjörn Lindahl

Efter en dryg vecka på sjukhus. Förra torsdagen - 13 jan - beslöt jag uppsöka vårdcentralen (jag var i närheten) för lite konsultation eftersom jag en tid känt mer (bl a en gång vid snöskottning) eller mindre (tex vid snabb trappgång, men oftast bara förmiddagar) obehag i hjärttrakten. Inte så jättemycket och oftast snabbt övergående (därför flyr snabbt den understundom uppkommande tanken att ett läkarbesök möjligen kunde vara på sin plats - jag anstränger mig sällan särskilt hårt) men då det återkommit nästan dagligen under en tid så tyckte jag det var bäst att snacka lite med doktorn.

Men inte nöjer sig doktorn med ett snack! EKG givetvis och då den doktor som tagit hand om mig konsulterat min husläkare (som kan min historia av hjärtflimmer och högt blodtryck) så var saken klar: transport till sjukhuset. Dock lyckades jag få taxichauffören att ta vägen förbi min bostad så jag fick hämta mobilen och en bok att läsa.

Fortsatt EKG och blodprovstagning på akuten. När jag fick beskedet (f ö av gammal ungdomskamrat som är läkare) att blodproverna visade att något var på tok så tänkte jag snarast äntligen! - för jag insåg att då kanske dom gör något åt det som jag mycket svagt känt i åratal men som aldrig varit mycket nog för att det ska märkas av läkarna.

Dagen efter blev det kärlröntgen. Då fann man en längre "propp" på höger kranskärl vilket ballongvidgades och sedan stagades upp med fyra sk stent (små metallnätsrör). Man upptäckte också att det var två ganska rejäla förträngningar även på vänster kranskärl, vilket skulle åtgärdas några dagar senare. Redan i tisdags var jag uppsatt på väntelistan sist på dagen men blev flyttad till onsdag, men också där kom det in akuta fall vilka måste få förtur. Först torsdag morgon blev det av och då fick jag besked av tjänstgörande läkare att förträngningen på vänstra kranskärlet vara ca 85% (bara "en rännil" kvar), men hon log bara glatt och sa att det var ju tur att vi såg det förra veckan så vi kunde ligga steget före! Idag fredag har jag kommit hem. Nu väntar en flera veckor lång sjukskrivningstid så vi ses när vi ses.

I övrigt mår jag utmärkt. Har aldrig under hela tiden känt mig särskilt dålig men efter behandlingarna känns det bara positivt. Ni som känner mig vet ju att jag är en person med stor oförmåga att ta livet alltför allvarligt. En erfarenhet som denna tycker jag mest är spännande.

Folk som fick nys om mitt patientnummer har ringt och uppmuntrat (tack för det - även om det någon enstaka dag nästan blev väl så många samtal), förutom familjemedlemmar har några andra personer kommit på besök (särskilt oväntat och därför glädjande var besöket av Stefan och Jaska ur SMC-Norrbottens styrelse - jag missade ju vårt sammanträde i lördags - men chokladasken jag fick lämnade jag vidare till personalen som tack för god omvårdnad), goda vänner hade med sig frukt, en kollega kom med en bunt tidskrifter (bla ortodox tidning, vilken jag med stort intresse läste), sjukhuspräst Gunnar besökte mig två gånger och kunde redan första dygnet låna mig en tidegärd så jag inte behövde försumma mina dagliga böner.*

Ryktet om min kommande död är alltså betydligt överdrivet. I alla fall för närvarande!

---

* Särskild hälsning till mina lågkyrkliga vänner: en gång som denna är Tidegärden (eller annan andaktsbok) en välsignelse!  Det bara att sätta igång med att läsa sina böner utan krav på att med from min och innerlig betoning framsäga ord som man hela tiden själv måste hitta på!