Händelserik helg
F ö tror jag att det tyvärr är många som även i andliga sammanhang nöjer sig med detta. Även om dom verkar ta på allvar talet om synden och nåden så känns det ibland som att det inte riktigt fäster på dom. Människor kan gå med en allmän känsla av att deras kristendom inte "duger" eller är tillräckligt "bra" - vad det nu betyder. Och jag undrar ofta vad som ligger bakom dylika tankar. Ibland tror jag det handlar om att man inte tillräckligt noga låter Guds avslöjande ljus svepa över en. Man skulle behöva vara mycket mer tydlig och konkret i sin syndabekännelse (bikta sig!). Jag tänker ofta på berättelsen om hur Israels folk efter segern vid Jeriko förlorar sin stridskraft. När man undersöker saken visar det sig att en ur folket brutit mot befallningen att inte ta byte. När denne blivit undanröjd kommer kraften åter. Ofta har man i själavårdande sammanhang tagit detta som en bild för hur även en liten sak - eller i vart fall enskild, konkret - som jag inte tar itu med kan förlama hela kristenlivet.
I andra sammanhang kan det också vara så att man inte går tillräckligt på djupet i insikten om sig själv. Det är nämligen inte bara mina enskilda synder (som jag "tyvärr" "råkat" hamna i - och att jag därmed tänker att jag egentligen är ganska god) som Gud behöver förlåta utan hela min inneboende upproriskhet mot Gud - högmodet, ursynden (vilken man behöver inse och erkänna), vilken även kan klä sig till en ljusets ängel och göra mig from och religiöst entusiastisk.
Vilken predikan bara för att simhallen var stängd!
Tid fick jag över å eftermiddagen. For och drack kaffe hos några vänner och samtidigt hann jag notera - vilket jag inte sett förr - att avslägsen yngre släkting bor i samma trappuppgång.
På kvällen for jag till bönhuset - igen! Sedan länge tillbaka hade jag lovat att predika på lördagen, men då hjärtinfarkt och sjukskrivning kom ivägen bad jag att bli struken från predikolistan. Men på förfrågan lovade jag att om jag orkade komma dit så skulle jag eventuellt kunna "bara säga några ord" om jag orkade. Vilket jag gjorde så jag "sa några ord". Sedan predikade Göran Esberg. Nu länge sedan jag hörde honom predika. En stilla innerlig och vilsam predikan med ett fint personligt vittnesbörd om enkelheten och samtidigt storheten i detta att få ta emot sina synders förlåtelse.
God vän i bönhuset som tidigare gjort "ballongsprängningar" i kranskärlen sade glatt (av egen erfarenhet): "nu klarar du dig i 12-13 år sedan blir det by pass"! Då är jag ju sjuttio, räknade jag ut. Då kan jag ju lika gärna dö (vårt liv varar sjuttio år - eller åttio om det blir långt).
På söndagen ville jag i kyrkan, givetvis. När man är sjuk kan man gå vart som helst. Naturligast är ju att hålla kontakt med den församling man dagligen lever i - Hertsökyrkan. Men där var det bara söndagsgudstjänst (s k ransonerad gudstjänst - min gamle kamrats uttryck). Det är visserligen jag själv som planerat det, och skulle haft den om inte sjukskrivning kommit emellan (jag har tidigare berättat att jag har svårt att inte då och då ta hänsyn till dem som inte alltid vill ha nattvard) - men när jag själv ska välja (som katten, ni vet!) då vill jag ha mässa.
Två närliggande alternativ: Porsön, där jag bor och Björkskatan. Det första var lockande. Där var jag distriktspräst i åtta år på åttiotalet och det finns kanske inget kyrkorum som jag tycker så mycket om som det. Kh Rickard celebrerade. Vi har inte setts på ett tag så det lockade också. Men då ryktet säger att nattvardsvinet därstädes numera inte är av sannskyldigt slag så valde jag kyrkan tvärs över viken. Fin mässa och roligt få träffa olika vänner.
Dit till Björkskatan hade jag kunnat gå över isen - om jag inte redan tagit en rejäl morgonpromenad. Jag hade flera gånger gått upp och ner till "berget" (som vi säger på Porsön) och till min stora glädje och häpnad noterat en ovanligt god kondis och styrka.
Å eftermiddagen blev det besök i Boden dit jag tog med ena dottern* för att fira andra dotterns födelsedag (ja, hon fyller egentligen först om några dagar).
Tänk att man nu har barn som är 32 år. Det är ju ungefär så gammal som jag känner mig. Så tycker någon att jag verkar barnslig så är det helt med verkligheten överensstämmande!
* när jag skulle hjälpa henne från rullstolen till bilen så kunde hon av egen ben- och armkraft resa sig utan någon som helst hjälp av mig. Ytterst roligt framsteg!
Gott att ana att du återhämtar dig!
Funderar lite kring detta med att ens kristendom inte duger. Det kan visst vara som du tänker. Men... minnena från då det begav sig får mig att se också andra perspektiv. I vissa sammanhang finns det självutnämda profeter som enväldigt avgör vilkas tro som duger. "Det är inte riktigt klart där" som någon alltid sa om de som inte delade h*s åsikter...
Det behövs inte mycket mer för att den som vill vara sann börjar tvivla på sin tro. Överallt där lagiskheten finns far de stilla i landet ganska illa, de krymper under krav och sin vilja att stå upp för det rätta.
Så många har aldrig mött det ovillkorade evangeliet. De har bara mött "bli som jag tycker att du ska vara så kanske du duger inför gud".
Vi har så svårt att möta varandra förutsättningslöst. Vi bedömer, mäter och sorterar utifrån åsikter, allianser och auktoriteter...
Vi binder människor... när vi borde visa på Kristus.
Dina "några ord" var undervisning av hög klass. Vi fick veta en hel del om Paulus som apostel
Du är numera både bibel- och ballongsprängd. Inte illa!
Så vitsig Maria var då...
Uppenbarligen var de "några orden" inte så hala att hr kyrkvärd gled iväg för långt i tanken.
Ja, tänk på tiden "då det begav sig". Aldrig mallar som man måste följa men väl erfarenheter som kan vara till hjälp då man ska tolka det man faktiskt möter.
Det är klart att fostras man i väldigt nådens-ordning-tydliga sammanhang så kan man lätt bli utsatt för ett "mönster" som man upplever sig behöva uppfylla.
Men jag har också ett minne från ett tillfälle för något årtionde sedan där jag talade om "nådens ordning" inför en delvis frikyrklig åhöraraskara Där fick jag också den responsen att många tyckte detta tal var mycket befriande. De flesta var fullständigt ovetande om denna tradition, men upplevde en befrielse i denna insikt att man in te "måste" vara "färdig" direkt när man blivit "frälst" (vilket många innerst inne känner att dom inte är men i vissa andliga traditioner fostras kämpa för att upprätthålla en fasad av) utan att det finns en mild själavårdande insikt som vet att man oftast går igenom perioder av både upp o ner och kanske upplevelse av att nästan totalt tappa sin tro innan man på nytt lägger sig väl tillrätta till vila på evangeliets mjuka bädd.
32 år - då är du 4 år yngre än jag... Härligt att se att du verkar må bra! Jag läste om din sjukhusvistelse alldeles nyss, här på din blogg, Mattias hälsar! (Nu har du förresten tid att komma och hälsa på eftersom du är sjukskriven... Välkommen!)
Intressant det där att möta en annan tradition och finna befrielse i det. Utan att för den skull bli en del av den.
Du har så rätt i att det var mallarna, mönstren och vissa personers krav på att få vara normen som blev så kvävande till sist.
För det började ju i att möta en tradition som var ny, göra hisnande andliga erfarenheter och bli fri. Men snart skulle denna frihet tuktas in i mallar och analyseras och bedömas - godkännas eller förkastas...
Vi var unga och oerfarna... men så brinnande...
Jag ser tillbaka både med tacksamhet och smärta.
Hmm.. Detta med att "inte duga" i sin kristendom har jag uppfattat också kan vara att man är kvar i ett tillstånd där man av sin egen otillräckliga kraft försöker "bättra på sig" inför Gud och att man då märker att det inte funkar, att man inte klarar av det och därmed känner sig "oduglig". Man har alltså inte slängt alla egenrättfärdighetens bojor och övergått till en personlig tro att Jesus har dött för allas våra synder, något som ger en frimodighet och glädje i tron och relationen till Gud.
Synderna har jag uppfattat som vara grovt tillyxat hörande till två kategorier, de som vi känner av och som vi tydligt med rätt namn bör lägga bort(få förlåtna) och den inneboende ur/arvs-synden inkluderande sådant vi inte ens har lagt märke till som vi får be Gud förlåta oss mer generellt så att säga.
Tror också att "liten tuva kan stjälpa stort lass", dvs att om man inte biktar sig för sånt man känner var fel, även om det är vad man själv kanske vill tycka är "småsaker"(synd är väl dock alltid synd) så leder det till en större ackumulativ effekt där man hamnar i "träl"(inte är fri i sin tro).
Låter detta vettigt/begripligt? (Minns så väl fortfarande andra fumliga försök att formulera mig begripligt som inte föll i god jord och tarvade korrigeringar, haha!)
