Män och mission
1. Idag var det en intressant artikel i tidningen Dagen. Den handlade om en bok som heter Varför män hatar att gå i kyrkan. Även en ledarkrönika behandlar ämnet. Själv har jag inte hunnit läsa boken, men givetvis ska den införskaffas. Problemet med att det är flest kvinnor i kyrkan ser vi ju överallt. Vad beror det på? Vad ska vi göra åt det? Börja läsa länkade artiklar så kan vi diskutera mera.
Det påstås i den refererade boken att en undersökning (i USA?) skulle ha visat att "när en kvinna kommer till tro följer resten av familjen efter henne i 17 procent av fallen. Men när en man kommer till tro följer resten av familjen efter honom i 93 procent av fallen". Sant? Om bara hälften är sant är det ju riktigt utmanande. Vi behöver männen, men hur får vi fatt på dem.
Författaren David Murrow påstår att det bara är i länder där de kristna förföljs som en större del av männen är kristet aktiva. I de lugnare delarna av världen där vi kan ägna oss åt att "relatera, känna, vårda och uttrycka" där lyser männen i större utsträckning med sin frånvaro.
Vi saknar männen i kyrkan men satsar det mesta av våra krafter på aktiviteter som mer attraherar kvinnor. Enligt bokens författare värdesätter män "risktagande och belöningar, stora bedrifter, hjältemodiga offer, action och äventyr". Hur ska vi ordna det i kyrkan?
2. Fick för någon dag sedan en inbjudan till två kursdagar till hösten på Johannelund som ska handla om mission. I inbjudan fokuseras det faktum som vi sannolikt alla inser, men ännu inte riktigt tar konsekvenserna av:" Vi tror att Sverige idag är ett missionsland. Ett land där majoriteten av befolkningen inte längre känner Jesus eller glädjen i en församlingsgemenskap. Ett land där kyrkan marginaliseras och där det blir allt svårare för oss att nå människor med evangeliet". Så sant som det är sagt.
Den kursdagen ska jag försöka få åka på.
Andra tankar som jag under sista tiden haft bubblar plötsligt upp. Då och då får man höra talas om kyrkor (eller kyrkolokaler) som läggs ner. Om det sker i ren glesbygd när folk helt enkelt flyttat därifrån må det vara. men annars. När det sker i samhällen eller stadsdelar där det fortfarande finns folk. Varför låter vi det då ske? Sannolikt för att det kommer allt färre människor till aktiviteter och gudstjänster. Det är "inte längre försvarbart" (rent ekonomiskt) att satsa så mycket lokal- och personalresurser på så få människor. Det är ju ungefär så vi säger. Och så stänger vi och lägger ner.
Under sista tiden har det slagit mig att hela denna analys av situationen är ett backande in i framtiden, ett defensivt försvar. Vår grundbild (utan att vi kanske tydligt tänker på det) är att kristendomen sakta går bakåt i vårt land och att vi därför hela tiden måste "backa hem" för att "rädda vad som räddas kan".
Är det inte dags att ändra inställningen, från försvararens till missionärens. Försvararen lägger ner en kyrka där ingen kommer, missionären bygger en där ingen kommer! Tänk vilken skillnad det blir bara man förändrar bilden. Så när vi någonstans i en by eller en stadsdel har en kyrka eller kapell där bara någon enstaka kommer till samlingarna, låt oss då inte lägga ner den utan låt oss då satsa en grupp personal som får i uppgift att ägna sig åt detta (olönsamma) arbete i samarbete med någon enda entusiast, i akt och mening att missionera, evangelisera, nå de "onådda folken".
Jag har själv varit med om att lägga ner två kyrkor och minst en annan kyrklig verksamhetslokal så jag ska inte berömma mig. Men skulle det bli tal om det igen, då skulle jag verkligen försöka tala för en annan attityd till saken.
Hoppas vi ses och blir missionsinspirerade på Johannelund den 4-5 oktober.
Tro inte att det bara är män som gillar utmaningar och äventyr, det skulle säkert även många kvinnor uppskatta. Däremot kanske kvinnorna är lite bättre på att uthärda tristessen. Jag tror absolut att en riktigt "vanvettig" idé som att samla in pengar och köpa upp en kyrka och renovera den med frivilliga krafter skulle kunna locka många män (och kvinnor)till engagemang - åtminstone om de tagit beslutet! D flesta kyrkobyggen har nog både beslutats och genomförts av män, så varför inte renoveringar? Alla dessa byt-kök-vart- femte-år program visar väl att även männen lider av sekulariseringen och har för lite att göra...
Men sen tror jag faktiskt att många män drar sig för att frivilligt styras av kvinnor. Om det är i tjänsten är de så illa tvungna men när de inte måste vara med kanske de hellre låter bli? Så genuint jämställda är vi faktiskt inte, allt behöver inte heller vara medvetet, det kanske bara är en olustkänsla som leder till att man inte vill komma? Det kanske är dags för oss kvinnor att tänka lite strategiskt utifrån det vi lärt oss om genus istället för att bara sukta efter att ta männens plats. Vi kvinnor håller på att ta över kyrkan bara för att upptäcka att männen drog vidare till andra projekt och att pengar, makt och status följde med dem, och i nästa skede försvinner även de unga kvinnorna, eftersom de vill vara där männen är! Kvar blir "tanterna". Känns det igen?
