Intensiv helg

har det varit. Jag skrev redan tidigare att jag i fredags kväll var på gudstjänster i Fridsförbundets bönhus på Örnäset. Möteshelgen fortsatte under lördagen och söndagen. Under dagtid lördagen hann jag inte vara där så mycket eftersom jag även hade annat arbete att utföra, bla några dop i kyrkan. Men mot slutet av eftermiddagen hann jag höra sista predikan innan det var dags för den nattvardsgudstjänst i kyrkan som jag själv ledde. Hr kyrkvärd har redan i kommentar till tidigare inlägg berättat att kyrkan var absolut full och att antalet kommunikanter var klart över 400. En härlig gudstjänst utan tvekan. Och det är klart att när man ser dessa 400-450 nattvardsgäster - varav den absoluta majoriteten är under 25 år - då väcks igen frågan som jag ofta ställt: var är kyrkan egentligen?

Senare på kvällen, efter kaffe i Bönhuset, fortsatte det i kyrkan med sångafton. Hade först inte tänkt stanna på den, men kunde inte låta bli titta in i kyrkan igen och då började man just sjunga en av mina favoritsånger från min egen ungdomstid Härliga lott att i ungdomens dagar... Alltså kunde jag inte låta bli stanna. Fick även sjunga en annan av mina absoluta favoriter bland Sions sånger nämligen Om jag ägde allt men icke Jesus. Härlig och kraftfull sång. Det kändes som om taket i Örnäsets kyrka skulle lyftas mot skyn.

Söndag förmiddag firade jag högmässa i Hertsökyrkan. Tillräckligt många för att ha fin gemenskap i både gudstjänst och vid kyrkkaffe. Men om inte konkurens från bönhuset förelegat så hade vi nog varit några till.

I bönhuset hölls ju predikningar på löpande band fr kl 10. Senare fick jag höra från vissa deltagare därstädes att de saknade den ordning som länge varit rådande på Tornedalens stormöten: nattvard på lördag kväll men likväl högmässogudstjänst kl 11 på söndagen. För två år sedan, då Fridsförbundet hade sin första större höstsamling så hade man högmässogudstjänst i kyrkan vilken jag fick leda. I längden blir det väl lite problem att samordna detta med kyrkoförsamlingens behov och att ha konkurerande högmässogudstjänst i bönhuset har väl ännu inte känts aktuellt (eller hade man det ifjol under ledning av någon gästande präst?).

Frågan om den fortsatta relationen mellan kyrkan och laestadianismen är ständigt närvarande. Som alla förstår så vill jag personligen så länge det är möjligt bidraga till att banden inte helt brister. I matkön på söndagseftermiddagen hamnade jag bedvid en av de gästande predikanterna. Han uttalade sin glädje över lördagskvällens nattvardsgudstjänst i kyrkan och uttryckete att om det i framtiden skulle bli så att svenska kyrkans portar stängs för laestadianismen så skulle han uppfatta det som tragiskt. Han kände stor glädje över den extra högtidlighet som ett kyrkorum kan erbjuda i dessa sammanhang.

Alltså var jag i bönhuset även söndag eftermiddag efter det att kyrkkaffestunden var slut i Hertsökyrkan. Under årens lopp har jag hört många laestadianska predikningar. Ibland bra, ibland medelmåttiga, understundom ostrukturerade och surriga utan så mycket innehåll, men generellt minst lika bra (oftast bättre) än det man hör i kyrkor numera. Ska jag generellt jämföra med den tid då jag första gången på allvar mötte laestadianismen så får jag säga att under de snart 40 år som gått så har nog kvalitén sjunkit. Det var utan tvekan mer "väckelse" över "väckelsens" predikningar på den tiden. Men denna helgs predikningar - jag hörde väl ca hälften - har haft en ovanligt jämn och god kvalité.

Även om jag personligen kan tycka att det är givande och uppbyggligt att deltaga i en sådan mötehelg så kan det inte hjälpas att det man ser även väcker frågor. Jag tänker tex på det jag såg vid lördagskvällens sånggudstjänst. När sista sången klingat ut så dröjde det inte mer än 0.002 sekunder innan hundratals ungdomar reste sig och med beslutsamma steg gick mot utgången. Hur ska man tolka det? Vi är med så länge vi "måste" men sedan går vi? När så stora skaror barn och ungdomar från kristna familjer och släkter är närvarande så måste man inse risken att många är med för att alla andra är med. Hur viktigt är det inte att den Helige Ande genom ordet får drabba alla dessa var och en så att det blir en verklig väckelse till personligt vunnen tro.

Jag tänkte under sångkvällen: tänk om man här också fick ha en förbönsgudstjänst där ungdomarna, beledsagade av det härliga sjungandet, kunde få komma fram till personlig förbön, där man bad för var och en om den Helige Andes kraft och frimodighet till ett kristet liv i vardagen. Tänk om alla dessa ungdomar som nu går till sina skolor inte bara skulle bära med sig förmaningen att möjligtvis "orka" bekänna sin tro och att akta sig för att "halka in på denna världens hala (dans-) golv" utan också gick ut med upplevelsen och kallelsen att nu gäller det att erövra världen med evangeliet. Och att man inte bara genom förbön fick förmedla större frimodighet utan också genom speciell undervisning fick ge redskapen, tex för hur man på sina skolor kan samlas till böne- och bibelstudiegrupper, göra evangelisationssatsningar osv.

Det skulle kunna bli en andlig explosion av väckelse.

För att så till sist använda en liknande formulering som den jag använde om Framtidsforum: det är tråkigt att se hur så stora frimodighets-rikedomar som finns tillgängliga på en armlängds avstånd får ligga helt outnyttjade.

Kommentarer
Postat av: Gunvor Vennberg

Jag fick "inside information" från högmässan. Gäller 9-10 buden även nästans församling ligger jag risigt till, det ska erkännas, men jag kan inte låta bli att vara "medglad" också!

2010-09-06 @ 20:06:31
URL: http://gunvorvennberg.blogg.se/
Postat av: kyrksyster

Känner med dig. Visserligen har jag inte levt i Laestadianien på många, många år men känner ändå igen tendenserna då som nu. Inte bara i norr utan i kyrkan i stort. Risken är alltid överväldigande att en rörelse som isoleras knyter sig kring sig själv. När man till varje pris ska bevara allt som det alltid varit slutar man lyssna. Problemet förläggs alltid någonannanstans... "tiden"..."de oomvända"... "samhället idag"...



Men sällan vågar man närma sig faktumet att det idag sker mässfall regelbundet. Jag hade aldrig varit med om det förrän jag började i den församling jag nu arbetar i. Men hur ska det kunna bli annorlunda när man misslyckats så katastrofalt med att få den yngre generationen att uppskatta söndagligt kyrkobesök?



Jag kan bara konstatera att alla mina barn bekänner sig som kristna, men inte nöter de kyrkbänken för det... De kan inte se vilken funktion de fyller där. Alla argument som drev mig till kyrkan även när det tog emot är i deras öron förtryck och omognad. De går när de har anledning eller för att de är på besök och då går man ju...



Men tänker på det motsatta som du beskriver. Mina barn var aldrig i sitsen att alla andra gick. De var tyvärr under hela sin uppväxt de enda barnen i kyrkan. oavsett vilken landsdel vi just då befann oss i.

2010-09-06 @ 22:54:05
URL: http://blogg.aftonbladet.se/kyrksyster
Postat av: Andreas Holmberg

Hej Torbjörn! Det där med utmarsch på 0.002 sekunder känner jag igen från min barn- och ungdoms läger på Ytterstfors kursgård i Byske och behöver nog inte uppfattas som demonstrativt i sej (även om man kunde önska att alla fallit in i fortsatt meditation). Sen håller vi nog med om följande: "Hur viktigt är det inte att den Helige Ande genom ordet får drabba alla dessa var och en så att det blir en verklig väckelse till personligt vunnen tro." Men jag tror nog att uppfostran till söndagligt gudstjänstbesök hör till det viktigaste i just det fallet (mötesserier är kanske mer diskutabla ;o). Även under de 5 år jag tog klart avstånd från kristen tro fortsatte jag att gå i kyrkan varje söndag för att höra t.ex. Bo Brander och de härliga psalmerna (nattvarden tog jag dock inte under de åren, nån ordning får det vara). Och även om våra bekännelseskrifter förnekar vår fria vilja att omvända oss när vi själva behagar, så förnekar de inte vår möjlighet att hålla oss själva och i viss usträckning våra barn inom ordets hörhåll - det ord som ensamt kan föda vår själ på nytt genom dop och förkunnelse. Jfr Ole Hallesbys "Kristendom genom uppfostran OCH väckelsekristendom."



Håller med dej om det där med personlig förbön. Laestadianerna har sina "luckor" som vi alla. Samtidigt vet dom ju vad dom har - som onekligen "fungerar" bättre än på de flesta andra håll - men inte vad "det där andra" skulle föra med sej. Kalla det möjlighet till personlig bikt istället - jag vet ju från S:t Ansgars i Uppsala att det förekom i inledningen till en del kvällsmässor med mycket sång och musik - så kanske laestadianerna blir mer positiva!

2010-09-07 @ 06:13:04
URL: http://efsidag.blogspot.com
Postat av: Tobbe

Roligt att Gunvor efter viss "inside information" kunde dela vår högmässoglädje. Liten varning dock: att visa allt för stor glädje över något där jag är inblandad kan visa sig vara besvärande för den kyrkliga karriären i Luleå stift.



Vad laestadianismen beträffar - vilken Kyrksyster och Andreas berör - så är det i mitt liv bara så att den är ett faktum som finns i min närhet och som jag måste förhålla mig till. I min ungdom betydde mötet med denna rörelse mycket. Under åren har jag kontinuerligt haft kvar goda vänner ur rörelsen och en märkbar del av "min aktiva kyrkoförsamling" har alltid varit laestadianer.



Vad rörelsen själv beträffar så pendlar man i bedömningen av densamma mellan stor sorg över dess slutenhet och stelhet å ena sidan och en slags (motvillig) respekt inför dess - i alla fal till det yttre - goda frukter. Det märkliga är att denna rörelse med sin nästan totala brist på tillrättalagd barn- och ungdomsverksamhet likväl är en av de rörelser i det kristna sverige som lyckas bäst med att bevara barnen i gemenskapen när de växer upp.

Vad beror det på?

1. om man lämnar rörelsen så blir man totalt ensam eftersom alla släktingar är med?

2. man fostras så hårt i en (den slutna) gruppandan att man inte vågar bryta sig ur?

Sannolikt ligger det väl något i dessa påståenden, men det finns också, tror jag, ytterligare en - positiv - faktor - som alla vi som sysslar med kristet barn- och ungdomsarbete borde betänka - nämligen att det som dessa barn lär sig under alla år då dom springer omkring på möten är att dom ser att de vuxna tycker detta är viktigt. "Familjegudstjänster" växer man ur, men har man som barn fått ett föredöme för sitt vuxenliv så har man det med sig.



Sedan betyder det givetvis något att alla barn och ungdomar i alla åldrar har jämnåriga kamrater i gemenskapen (och att dessa snabbt får känna sig "behövda" genom att de får dela ansvar för servering och diskning mm). Många är väl de kyrkliga barn - som likt Kyrksysters - varit de enda i gudstjänsterna.

2010-09-07 @ 22:12:26
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/
Postat av: "Syster"/Annette Öberg

Tycker personligen att Laestadius har för stor plats i de Gudstjänster som hålls i bl.a. bönhuset i Luleå. Jesus och Bibelns berättelser, apostlarnas olika brev med viktiga ord, vägledning och förmaning och det glädjefyllda budskapet som ges till alla - som längtar - söker - och bekänner tron på Kristus som världens Frälsare, måste mer betonas!

"Gå ut i hela världen och gör alla människor till mina lärjungar...döp dem...lär dem hålla allt Jag befallt dem...Se, jag är med er till tidens slut."



Visst är det glädje och förundran ibland, att se så många ungdomar på laestadianmötena, några sover dock, har jag sett. Hur skulle de yngre vilja ha det? Frågas det om det, eller ska de unga bara lyda och finna sig i de vuxnas sätt, att ta till sig Ordet? Är det Jesus och förkunnelsen som drar eller är det gemenskapen?



2010-09-07 @ 22:40:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0