Torbjörn Lindahl

till förrförra inlägget. I en egen kommentar till kommentaren har jag berättat att jag strukit den. Skälet är att jag inte vill ta emot kritik här på bloggen från folk som inte uppträder öppet, eller annars genom sina signaturer är kända för mig. Jag påminner läsarna om att jag under en tid haft bloggen modererad (dvs bloggägaren ska godkänna kommentarer innan de publiceras) just för att kunna stävja oönskat anonymt kommenterande. Nu har jag tagit bort modereringen men vill likväl hävda mina regler. Kommentatorer som bara levererar skämt eller andra oförargligheter kan göra det under signatur men eftersom det är ganska påfrestande att uppträda offentligt och framföra åsikter som gör att man kan bli utsatt för kritik så vill jag att den som träder emot mig ska uppträda på samma villkor.

Men som kompromiss känner jag att jag kan citera kommentaren mening för mening och själv kommentera direkt (för i grunden tar det mig emot att censurera).

"Måste du verkligen vara så spydig mot dem som inte är högkyrkliga och inte är kvinnoprästmotståndare?"

Svar: nej, jag måste inte vara på något speciellt sätt alls. Jag väljer att vara som jag är på bloggen. Jag skriver medvetet och eftertänksamt exakt vad jag vill ha fram. Jag läser ofta mina inlägg upp till fem-sex gånger innan jag publicerar dem och filar på varje formulering, så jag står medvetet för det jag skriver.

En viss skämtsam (raljant) ton vill jag inte förneka. Jag kallar ju också min blogg för "...allvarliga skämtsamheter". Ibland kan en något skämtsam ton var ägnad att bättre frambära det budskap man vill sprida.

"Du sprutar ut gift."

Svar: jag hör vad du säger (eller snarare ser vad du skriver). Jag har ingen kommentar. Om det är sant så är det bara att hoppas att det är ett gift som dödar ogräset i Herrens åker.

"Jag ser inget fromt i detta."

Svar: inte jag heller. Min avsikt har inte varit att vara from utan att kritiskt analysera och i klartext framföra den kritik som jag anser rimlig och nödvändig.

"Borde du inte be biskopen och hans medarbetare om ursäkt för dina onyanserade kommentarer ang Framtidsforum."

Svar: absolut inte. Istället är jag beredd att framföra exakt samma kritik öga mot öga. I den elektroniska enkät som vi fick chans besvara gavs man möjligheten att uppge namn och telefonnummer om man kunde tänka sig att bli kontaktad för fortsatt muntlig utvärdering. Jag gjorde det och är alltså beredd att fortsätta samtalet.

Absolut inte behöver jag be om ursäkt eftersom jag gett biskopen* och medarbetarna credit där anledning funnits. Tex finns följande formuleringar i mitt inlägg om Framtidsforum:

"...biskopen själv är betydligt bättre och kan betydligt bättre..."

"sådant är inte fel" (om att vi sysslade med arbetsmiljöfrågor)

"God vilja bakom planeringen givetvis" (om avslutningsgudstjänsten) 


Men jag vidhåller att jag är mycket kritisk mot

* den grundläggande anledningen till hela arbetsmiljöprojektet
* hela upplägget av Framtidsforum
* den stora bristen på central Kristuscentrerad förkunnelse, undervisning och gudstjänstliv
* mm

Om man inte får framföra det då har vi hamnat i Stalins Sovjetunionen.

---

* kanke bör jag även - om någon inte vet om det - berätta att biskop Hans och jag varit goda vänner sedan mitten av vår tonårstid, alltså sedan ca 40 år tillbaka. När vi då och då träffas så har vi alltid förmåga att tala uppriktigt och vänskapligt även i frågor där vi inte är ense. För några år sedan bjöd han mig på middag på sitt representationskontos bekostnad och uttryckte i samtalet glädje över att få dela tankar med mig och sade (ungefär): "jag behöver även lyssna på dig". Om några veckor kommer vi att mötas på Kyrkomötet. Jag är överygad om att vi kommer att prata med varandra som vänner. Biskopen har dessutom gett mig ett löfte om att komma och predika i högmässa i Hertsökyrkan när vi hittar ett fungerande datum.