Bloggkompis
har jag fått. Visar det sig. Det är min chef och Kh Anna-Stina som idag vid lunchen avslöjade att hon bloggar. Låter ju nästan som om hon erkänner ett långvarigt missbruk, men så är inte fallet. Hon har bara blivit tillfrågad om att vara veckans bloggare i Norrbottens-Kuriren. Givetvis ordnar jag en länk.
Hon menade dock att hennes blogg var väldigt snäll (ska det uttolkas "i jämförelse med andra arbetskamraters" ?? undrar jag förstås). Skälet var att hon inte hade något att vara tillräckligt arg på. Men det erbjöd jag mig givetvis att kunna ställa med att ordna. Frågan är bara om jag ska framföra lämpligt ilskestimulerande här på min blogg, eller som kommentar på hennes eller i verkligheten?
Jag kan ju försiktigtvis börja med att be henne studera var Luleå resp Modo* befinner sig i Elitserietabellen. Kanske blir hon så inspirerad att hon startar "Kyrkoherdens hockeyblogg".
F ö blev jag påhoppad (vänligt och snällt, dock) av annan arbetskamrat som - återigen - ville locka in mig i Facebook.
- Om vi startar gruppen "vi som vill att Tobbe ska gå med i Facebook" och vi får 1000 medlemmar, lovar du att gå med då?
Tänkte först att det kunde man väl acceptera. 1000 är ju mycket. Men sedan insåg jag att i sociala mediernas värld är 1000 ingenting. Några vänners vänners vänner så är det fixat. Möjligen kunde jag acceptera utmaningen om det gäller 1000 personer där jag vet vilka de alla är.
* att en del av hennes uppväxt var i Ö-vik får jag väl berätta eftersom hon berättar det själv i sin presentation i bloggen
Hon menade dock att hennes blogg var väldigt snäll (ska det uttolkas "i jämförelse med andra arbetskamraters" ?? undrar jag förstås). Skälet var att hon inte hade något att vara tillräckligt arg på. Men det erbjöd jag mig givetvis att kunna ställa med att ordna. Frågan är bara om jag ska framföra lämpligt ilskestimulerande här på min blogg, eller som kommentar på hennes eller i verkligheten?
Jag kan ju försiktigtvis börja med att be henne studera var Luleå resp Modo* befinner sig i Elitserietabellen. Kanske blir hon så inspirerad att hon startar "Kyrkoherdens hockeyblogg".
F ö blev jag påhoppad (vänligt och snällt, dock) av annan arbetskamrat som - återigen - ville locka in mig i Facebook.
- Om vi startar gruppen "vi som vill att Tobbe ska gå med i Facebook" och vi får 1000 medlemmar, lovar du att gå med då?
Tänkte först att det kunde man väl acceptera. 1000 är ju mycket. Men sedan insåg jag att i sociala mediernas värld är 1000 ingenting. Några vänners vänners vänner så är det fixat. Möjligen kunde jag acceptera utmaningen om det gäller 1000 personer där jag vet vilka de alla är.
* att en del av hennes uppväxt var i Ö-vik får jag väl berätta eftersom hon berättar det själv i sin presentation i bloggen
Kommentarer
Postat av: pedagogen
1000 personer som du vet vilka de är hmmm det torde inte vara omöjligt. Hur många frimodig kyrka, kyrkomötesdelegater, oas:are, fd synodare, präster, församlingsbor, folk du döpt, vigt, ej begravt förhoppningsvis, arbetskamrater och andra som du vet vilka de är finns det inte på facebook?! jag tror baske mig att det är värt ett försök. Observera att det du skriver på nätete sparas för evigt och när jag har 1000 pers på listan är det du som får hålla ditt löfte:)
Postat av: Tobbe
En sådan ihärdighet måste belönas. Löften är till för att hållas.
Postat av: Sigrid L
Tycker du ska höja budet, 1000 pers. är som sagt ingenting.
Postat av: Hanna
äh, jag tycker att du kan bli facebookare rakt av, innan alla 1000. Vi har kul på fb - välkommen i gänget! :-)
Trackback
