Torbjörn Lindahl

Alltså den Kyrka som har bredd och rikedom. I den har jag varit i helgen. (Jag uppfattar alltid att jag är mitt i den kyrkan varje gång jag firar mässa, men i helgen var det mer). Jag har under lördagen och halva söndagen varit på Bibelhelg i Svansteins kyrka, Övertorneå församling. Gudstjänster med god bibelundervisning, härlig sång och lovsång, förbön, gemenskap och så - naturligtvis - en fullständig högmässa.

Ett mini-OAS-möte skulle man kanske kunna kalla det. Och det jag uppskattar med dylika möten är just bredden i andlig rikedom. Som grund i Tornedalen ligger ju den laestadianska fromheten, med det personliga allvaret, omvändelsen, insikten om syndens allvar men också förlåtelsens djupa befrielse. Lägg på det Kyrkans sakrament, men högmässan firad i lite mer "högkyrklig" variant än vad som tidigare kanske varit vanligt i Tornedalen. Lägg till det lite av det som den karismatiska rörelsen skänkt kyrkan: personlig förbön och lovsång. Vad får du då? En fullständigt oemotståndlig blandning av allt det som kyrkan är när den är som bäst.

Talare under helgen var Bo Brander och Jorma Aspegren.

I Svanstein träffade jag också en av denna bloggs kommentatorer vilken i kommentar uttryckt sig på sätt som skulle kunna tolkas som om vi vore oense. Men vi konstaterade snabbt när vi hälsat varandra att det finns människor med vilka man har så djup andlig gemenskap sedan många år att den gemenskapen står orubbad i alla lägen.

Jag hade tänkt ta motorcykeln.* Och med det väder vi haft lördag söndag så hade det varit perfekt men då jag var lite trött i lördags morse valde jag lifta med goda vänner. MC-åkning får det bli en annan gång. Lift fick jag idag också med annan god vän och han körde betydligt fortare än jag skulle våga med motorcykeln!

I kväll hade vi vår årliga bibelläsningsgudstjänst i Hertsökyrkan. I år högläste vi tillsammans ur Johannesevangeliet kapitel 1-13. Att läsa Bibeln tillsammans är givetvis också att befinna sig mitt i Kyrkans gemenskap. När man läser igenom hela kapitlen från början till slut så inser man att det finns vissa korta partier som inte ingår i Evangelieboken. Roligt läsa dom också.

Av god vän och kollega fick jag ikväll också en medaljong föreställende någon S:t Någonting (vad han nu hette) som är motorcyklisternas skyddshelgon (tack för det!). Är det skrock eller magi att tro att olika helgon ber för oss i vissa situationer? Det vi säkert vet från Guds ord är ju att Jesus ber för oss från sin position vid Faderns högra sida. Men jag är helt övertygad om att våra trossyskon som före oss kommit till Jesus (de heliga), i himmelen fortsätter att be för oss precis som vi här på jorden ber för varandra. Vi måste inse att den lidande kyrkan (de troende på jorden) och den triumferande kyrkan (alla saliga i himmelen) är ett. Och om det nu skulle finns någon salig person i himmelen som accepterat kyrkans förväntan att han ska be just för oss motorcyklister då skulle det aldrig falla mig in att säga "nej, det får du inte" precis som jag aldrig här på jorden skulle stöta bort ett trossyskon som vill be för mig. I samma Kyrkas gemenskap alltså - på jorden och i himmelen.

---

* undrar om min gamle kamrat anser att jag drabbas av verbal motorcyklism även varje gång jag berättar att jag inte åkt motorcykel?