Torbjörn Lindahl

blev det idag. Redan för en tid sedan hade jag fått en inbjudan från god vän uppe i Tornedalen (eller kanske närmare Kalixälvdalen?) att komma förbi och hälsa på. Jag gick och funderade på om jag skulle föreslå ett accepterande av erbjudandet genom att ta hojen norrut igår, sova över till idag och sedan fara förbi Svanstein på högmässa idag och hem igen. Bara för att få en sista MC-tur innan semestern är slut. Och för att få hälsa på god vän. Och för att få gå i god högmässa.

Nu kom jag mig inte riktigt för att fullfölja dom planerna. Jag var nog för trött efter Midsommaraftonens sena uppevarande i kyrkstugan med trevlig samvaro och - bloggande (ni ser väl vilken tid på natten förra inlägget är skrivet). Men tanken på gudstjänstbesök i Svanstein fanns kvar, så igår kväll kom vi överens några vänner att fara tillsammans. Vi tog min lilla bil. Så långt har jag aldrig förr åkt på en och samma dag med nya bilen. Kul att få beviset att även ytterst lilla bilen Chevrolet Matiz duger på landsvägen med fyra personer i.

På vägen båda fram och tillbaka fick jag fundera på om jag gjort ett s k nerköp (som lämnat MC:n och tagit bilen) eller om jag snarare gjort ett uppköp när jag fick sällskap med tre ytterst goda och trevliga vänner. Svår fråga att besvara. Bäst lämna den obesvarad. Men kanske var det tur att jag satt i en bil ifall någon av de 5-6 renar vi såg på och vid vägen skulle fått för sig att kliva in mitt framför näsan. Och ännu större tur att det inte var älgar för då hade nog MC eller Chevrolet Matiz inte spelat någon roll. Men helt lottlös blir man ju ändå inte som motorcyklist. Vi mötte flera hojar, stötte på några på macken i Töre på hemvägen (bla en exakt likadan hoj som min, samma färg t o m och samma bokstäver i registreringskylten, bara ca 60 nummer ifrån) och blev omkörda av en - till råga på allt senaste modellen av "min" hoj - Honda Transalp just i den grå färg som jag tycker är så snygg.

Fin högmässa som verkligen lämnade god eftersmak. Det är väl så när man känner att gudstjänsten firas på allvar, att prästen själv tar det han gör på allvar och att det finns en samstämmighet mellan böner, predikan och liturgi. Roligt också att min andre gode vän som jag från början tänkt besöka också var med i kyrkan så vi ändå fick träffas. Som vanligt - måste man väl säga när man är i Tornedalen - blev fortsättningen lika fin och trevlig. Hembjudna som vi blev till prästfamiljen fick vi erfara hur det för den tornedalska gästfriheten aldrig är ett problem om det plötsligt dyker upp några extra vid matbordet.

Eftersom en av vännerna på resan är invandrare från Syrien med ortodox bakgrund tog vi lite kringelikrokar på hemvägen så att vi dels for upp på Luppiobergtet (även där såg vi några motorcyklar!) och såg på den vackra utsikten, dels så att vi tog vägen över Överkalix och gjorde ett besök i Ortodoxa kyrkan. Vägen däremellan var till stor del grusväg och vi tog även genvägen sista biten som innebar färja (vid vad-det-nu hette). Dock kom vi ca 15 minuter för tidigt till färjan så vi fördrev tiden med att lyssna på VM-åttondelsfinalen mellan Tyskland och England. Just då verkade Tysklan klart vara på väg mot seger, men jag hörde inte på slutet.

Vad mer behöver berättas från denna dag? Jo, några tankar om det jag läste om laestadianerna, svenska kyrkan och Missionsprovinsen i senaste Kyrkans Tidning, men det får bli senare i ett eget inlägg.

Och ännu mera sedan får jag väl se till att fara förbi god vän som genom sin generösa inbjudan var den som överhuvudtaget fick mig att tänka tanken att befinna mig i dessa krokar.