"...och det ska vara en kristen präst..."

Hon sa så innan hon gick. Efter det att alla andra detaljer var avklarade. Gumman som kom in på pastorsexpeditionen i Kiruna (Jukkasjärvi församling) någon gång under första halvan av 70-talet för att boka in en begravning.

Undrar hur det gick. Förmodligen var hon laestadian. Det är ju mest dom som kan uttrycka sig på det sättet i dessa bygder. Räckte det med en laestadiansk präst? Eller skulle det var rätt sort också? Öst eller väst? Skulle jag själv ha kunnat komma ifråga?* Kanske om det var en östlaestadian. Mera tveksamt om det var en västlaestadian. Fast å andra sidan har jag under sista året vid två tillfällen anlitats för begravningar även i västlaestadianska familjer. Håller jag på att så sakteliga bli godkänd även där? I så fall en merit som jag utan tvekan skulle ranka högre än att bli behörighetsförklarad av domkapitlet.

Om Laestadius själv fått definiera en kristen präst så tror jag att han skulle mena att för att en präst ska kunna betraktas som kristen så måste han (!?) ha levande erfarenheter i nådens ordning. F ö så uttrycker Laestadius på ett ställe att det inte skulle förvåna honom om det finns fler levande kristna bland baptisterna än i statskyrkan eftersom det bland de förra finns de som har levande erfarenheter i nådens ordning. 

Nådens ordning är ju en sammanfattning av en själavårdserfarenhet. En beskrivning av skeenden som man ofta igenkänner när man ser vad Gud gör i en människas liv och vad den enskilde under sin vandring erfar när Gud genom Ordet och den Helige Ande verkar tro. Om prästen har levande erfarenheter i nådens ordning så borde det märkas i hans predikningar, dvs han borde kunna tala om det andliga livets olika skeenden på ett sätt som människor känner igen ("det kändes som att han talade bara till mig" - typ) och på ett sådant sätt ett det ger åhörarna tröst, uppmuntran och vägledning för den fortsatta vandringen med Gud. Likaså borde det märkas i hans själavård, dvs att han förstår den konfident som talar om det kristna livets glädje- och sorgeämnen och att han kan säga något som ger kraft och vilja att ta ett steg till på (den kristna) vägen. 


Givetvis bör en kristen präst även predika en rätt lära. Det bör inte avvika från Skriften och kyrkans bekännelse. Men detta kriterium är lite mera osäkert. Renlärighet kan nämligen - åtminstone till viss del - imiteras. **

Ännu mer osäkert är det att döma prästen efter framgången. Så att den som åstadkommer stora väckelser sannolikt är sannare än den kring vilket endast lite sker. Framgången för förkunnelsen och själavården beror nämligen inte bara på budbäraren utan även på den eventuella hårdheten i människornas hjärtan, och det kan prästen inte alltid göra något åt. Likaså kan man inte heller helt utesluta att mycken imponerande andlig verksamhet stället mer är resultat av mänsklig entreprenörsanda än verk av den Helige Ande. Jesus har en del allvarliga saker att säga om hithörande ämnen.

I min ungdom läste jag en bok av någon amerikansk evangelikal (?) (karismatiker?) vid namn Don Basham som hette Falska profeter. Helt klart begrundansvärd. Bakgrunden till boken är det faktum som då och då förekommer i USA, nämligen att ledare för stora och framgångrika församlingar eller evagelisationsorganisationer, som i sina tjänster kan visa tydliga tecken på att fungera starkt i gudomliga nådegåvor likväl plötsligt i sina privata liv kan visa sig vara fullständigt korrumperade; förskingring och/eller sexskandaler osv. Hur är det möjligt, frågar Don Basham, att en person trots sin moraliska bankrutt ändå kan förmedla så mycket av levande verklig kraft från Gud. Bashams svar är - med Paulus ord i Romarbrevet - sin kallelse och sina nådegåvor kan Gud inte ångra. Har Gud en gång gett en människa en nådegåva så tar han den inte tillbaka även om människan gör sig personligt ovärdig.

Utan tvekan tycker jag att Don Basham sätter fingret på en öm punkt som bör vara till verklig rannasakan för varje präst; nämligen att sanningshalten till stor del avläses i det som prästen själv verkligen kan råda över: sitt privata liv.

Ytterligare en fingervisning - men väl så viktig - på vägen i vårt sökande efter en kristen präst tror jag vi har i det faktum att han - åtminstone i någon ringa mån - lidit, offrat något för Kristi skull och för Ordets sanning skull. Det kan gälla att ha utstått någon form av smälek för Ordets skull. Det kan gälla att ha offrat karriär eller andra framtidsvägar istället för att "vika ner sig" för att komma vidare. Det är ju detta som gör att så många av oss (som i viss fråga tillhör kyrkans ena flygel) tyckte att biskop Bertil Gärtner ingav ett sådant förtroende. När man drabbats av media eller på annat sätt förtalats eller motarbetats så hade man i honom en herde som verkligen gick vid ens sida, som man visste inte svek, som själv varit beredd stå på samma plats (istället för att ge sig ut på en vansklig karriär- och gemenskapsbefrämjande "resa"). En verklig kristen biskop.
 
* om man bortser från det faktum att jag vid tiden för händelsen just påbörjat mina präststudier och hade ca sex år fram till prästvigning

** dessutom kan en människa som befinner sig i det andliga tillstånd som i nådens ordning kallas att vara under lagen - om hon (han!) samtidigt fått smak på den rena lärans väsentlighet - bli extremt jobbigt, petigt, överdrivet renlärig in i minsta detalj. På ett motsvarande sätt som andra väckta kan bli helt oförsonliga i sin kamp mot synden (tyvärr lika ofta i andras liv som i sitt eget).
Jag vet att jag berört detta ämne i något tidigare inlägg för något år sedan men ids nu inte leta rätt på det och skapa en länk.

Kommentarer
Postat av: kyrksyster

Det är svårt det där att bedöma folk. Men en präst som inte står under samma dom som vi andra är det svårt att få hjälp av. Tyvärr så finns det en frestelse för de framgångsrika(oavsett teologisk hemvist)att göra skillnad på sig själva och andra. Det de predikar emot för andra tillåter de sig själva - för det är ju skillnad!(Som min högt älskade mormor - utan vars kärlek jag inte blivit den jag är - sa när min mor påpekade att hon inte skulle ha åsikter om folk som fick barn utanför äktenskap för hon och morfar hade fått tre innan de gifte sig!)

2010-06-05 @ 22:16:18
URL: http://blogg.aftonbladet.se/kyrksyster
Postat av: Tobbe

Den meningen blev lite för komplicerad för mig så jag vet ännu inte vem av din mor och mormor som sa vad till vem. Men skit samma, poängen gick hem.



Hur som helst. Bedöma folk har man aldrig någon anledning göra (i dylika andliga sammanhang). Men vad präster beträffar så är det så att antingen förvaltar dom skramenten på ett sådan sätt och predikar på ett sådant sätt att jag där möter det som ger min tro kraft eller så gör dom det inte, eller delvis eller ibland...

Jag tar emot det jag får och om jag inte får det jag vill ta emot så går jag hungrig, eller söker någon annanstans. Men bedöma, det kan jag spara till den store bedömaren.

2010-06-06 @ 00:08:16
Postat av: kyrksyster

Det jag menar är att det är så lätt att tycka att det alltid finns försvar för ens egna handlingar/brist på handlingar. För man har något skäl. Vilket man inte anser andra ha.



En andlig ledare kan lätt hamna i det resonemanget. Han är ju speciell och arbetar ju för Guds rike. Så hans övertramp kan inte räknas på samma vis som andras...



Den väckelse vi delade var i sin början sann eftersom den ställde alla under samma dom. Men med tiden blev det skillnad och många for illa. Därför dog den. Kanske väl så.

2010-06-06 @ 23:59:02
URL: http://blogg.aftonbladet.se/kyrksyster

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0