Laestadianerna, Missionsprovinsen och Svenska kyrkan
Min grundhållning är som hittills: jag tror att laestadianerna fortfarande utan vidare kan få sina behov av prästerliga tjänster tillgodosedda genom de präster som finns inom svenska kyrkan. Men när nu väl Missionsprovinsen existerar så måste jag - och biskopen! och kyrkan! - fundera på hur vi ska förhålla oss till denna rörelse som faktiskt finns!
Ännu vidare bakgrund (som jag ser det): Missionsprovinsen finns för att kanalisera en möjlig lösning på ett problem som svenska kyrkan själv skapat.; det sk prästvigningsstoppet, Dvs att prästkandidater som inte lovar att" i alla uppgifter samarbeta med alla präster oavsett kön"* inte blir prästvigda. Här finns nu en stor grupp unga män som pga denna spärr i Kyrkoordningen inte blir präster och det finns ännu större grupper kristna i vår kyrka som inte får dessa präster som dom skulle vilja ha. Problem alltså. Alltså Missionsprovins som erbjuder en möjlighet till prästvigning i den lutherska tradition som förvaltats av svenska kyrkan, men på sidan om det godkända kyrkliga regelverket.
När frågan om Missionsprovnsens bildande kom på tal för ca tio år sedan så valde en del av oss som ser problemet med svenska kyrkans "prästvigningsstopp" att likväl inte välja denna väg (ännu?). Så bl a jag själv, medan andra bland oss valde att börja uppbyggandet av Missionsprovinsen. Min hållning till mina vänner i Missionsprovinsen har dock varit att inte ta avstånd från dem, snarast konstatera att vi valt olika vägar i det konkreta kyrkopolitiska vägvalet men att vi delar tro och bekännelse och därför kan leva i gemenskap med och förtroende för varandra.
Åter till dagsläget. Nu finns alltså en grupp, av Missionsprovinsen prästvigda, präster i landet. Hur ska vi förhålla oss till dem? Kan vi i svenska kyrkan i något sammanhang anlita dem? För oss i Norrbotten blir frågan konkret aktuell eftersom det nu finns en präst som prästvigdes av Missionsprovinsen i vintras. Kanske är det just denna faktiska existens av en Missionsprovinsprästvigd person i Norrbotten som gör att vissa inom laestadianismen kommer närmare tanken att samarbeta med Missinsprovinsens präster.
Det är här som Kyrkans Tidning kommer in. För här ger biskop Hans Stiglund ett intressant svar. Han har fått frågan om det är lämpligt att anlita** Missionsprovinspräst i svenskkyrkliga sammanhang. I Kyrkans Tidning svarar han att han själv inte anser det vara lämpligt men att beslutet får tas lokalt. Denna biskopliga formulering som faktiskt inte är ett förbud kan inte tolkas på något annat sätt än att biskopen tycker att det trots allt är inom det acceptablas ramar (om än han själv är tveksam) om Missionsprovinspräster tex används för att hjälpa till vid distributionen i en mässa.
Intressant besked!***
Kanske är det så med detta som med det biskopen och jag konstaterade i samtalet vi hade den tionde juni: ekumenik kommer ofta underifrån. När jag den gången frågade biskop Hans om han ansåg det vara lämpligt att använda en Missionprovinsvigd präst i något svenskkyrkligt gudstjänstsammanhang så uttryckte han sin tydliga tveksamhet, bla genom att säga att när människor bildar nya (kyrko-)organistaioner som innebär visst avståndstagande från de gamla sammanhangen så skapar det "en sårighet" som man inte utan vidare kommer över utan att det får ta en tid. När jag då frågade honom om inte jag - och andra - som inte känner någon "sårighet" inför Missionsprovinsen inte skulle kunna få gå före i den "ekumeniska" pocessen mot Missionsprovinsen så erkände han att så kan det ju vara: ekumenik kan börja underifrån, på lokalplanet och sedan få genomslag på de officiella kyrkliga nivåerna.
Man får se vad framtiden bär i sitt sköte.
* denna regel i Kyrkoordningen är ju specialskapad för att klämma åt just dem (i vardagslag kallade "kvinnoprästmotståndare") som pga sin övertygelse inte vill uttrycka sin tro i den handlingen att de firar gudstjänster tillsammans med prästvigd kvinna.
** man bör notera att det som diskuteras är prästerliga uppgifter (gudstjänster, predikningar osv) men om en Missionsprovinspräst skulle ha andra kvalifikationer som gör det lämpligt att anlita honom i andra uppgifter (kantor, vaktmästare mm) så känner biskopen ingen tvekan. Också det värt att notera.
*** och glädjande, eftersom sådant samarbete redan förekommit i stiftet
Bra Tobbe!
Mycket intressant, klargörande och balanserat inlägg!
Redan för flera år sedan togs tanken om Missionsprovinsen upp i de östlaestadianska sammanhangen. Men då fanns knappast något intresse eller vilja att diskutera frågan. Det senaste halvåret har Missionsprovinsen aktualiserats och diskuterats åtminstone vid fyra tillfällen. Sannolikt har följande två orsaker bidragit till samtalsträffarna:
1. Att laestadianerna, på grund av Svenska kyrkans utveckling, har hamnat i ett problematiskt vägskäl där man tvingas välja mellan att vara kvar i ett lutherskt sammanhang (prästledd sakramentsförvaltning)eller att gå in i ett reformert och kongregationalistiskt(lekmannaledd sakramentsförvaltning).
Visst kan laestadianerna få sina behov tillgodosedda av de präster som verkar i Svenska kyrkan och många har fortfarande förtroende för ett antal av dem. Problemet är bara att en del av de laestadiankristna inte längre vill nyttja kyrkans präster. Man vänder sig hellre till predikanter eftersom man ser kyrkan som avfallen samtidigt som man menar att predikanterna är fullvärdiga sakramentsförvaltare. Utan att blinka är många idag beredda att lösgöra sig ifrån det lutherska arvet. Här kommer Missionsprovinsen in som ett alternativ, en motvikt till det lekmannaledda stuket.
2. Att det redan finns en präst i Tornedalen (precis som du beskriver)som är vigd av en Missionsprovins biskop.
Det kommer självklart inte att bli någon kollektiv laestadiansk anslutning till Missionsprovinsen. En betydande del ställer sig negativa eller åtminstone avvaktande. Fortfarande är en ansenlig mängd personer aktivt eller passivt medlemmar i Svenska kyrkan och kan därför inte acceptera en reformert modell.
Om man är bosatt på orter där det finns präster som har en naturlig anknytning till den laestadianska rörelsen då kan en anslutning till Missionsprovinsen verka avlägsen och rent av felaktig. Bor man däremot på orter där Svenska kyrkan och laestadianismen totalt har fjärmat sig ifrån varandra så blir Missionsprovinsalternativet intressant. På dessa platser skapas då ett reellt alternativ till lekmannaledd sakramentsförvaltning. Även om ingen kan förhindra en kongregationalistisk utveckling så kan vi åtminstone uppvisa ett alternativ.
Ekumeniken underifrån, som du beskriver så starkt och tydligt, blir i det här ljuset oerhört viktigt och spännande. Om vi kan samarbeta exempelvis vid stormötenas nattvardsbord och inte se varandra som konkurrenter då blottläggs förhoppningsvis lekmannaalternativet ännu tydligare som onödigt och rent av dumt.
