Inte lätt att vara bloggare
Så hur ska man göra för att tillfredsställa alla kära läsare? Inte lätt att vara bloggare, med läsare som på detta sätt står i dialog med bloggaren och framför sina önskemål. Jag har valt modellen att skriva om det som faller mig in. Understundom händer det att jag börjar skriva under en angiven rubrik i viss kategori men innan jag kommer till slutet så inser jag att hela inlägget handlade om något annat så jag får ändra ämne och ibland även kategori.*
Funderade för någon dag sedan att skriva och berätta att jag under min semester och när jag i ensamt majestät står på stegen vid husväggen (ger lite predikostolskänsla) ägnar en del av tankarna åt min inledningpredikan på OAS-mötet i Storstrand torsdag 8 juli. Då och då kommer man på något nytt som kan få sin plats i predikan. Ett tag tänkte jag att jag skulle presentera tankarna allt eftersom för läsekretsen så kunde vi ha en dialog-prediko-förberedelse. Men det skulle ju dels förstöra nöjet för dem av läsarna som kan tänkas bli lyssnare på OAS-mötet. Dels har jag aldrig gillat dialog. Det är liksom inte min grej. Det är kanske därför som jag förblivit församlingspräst och trivs i laestadianska sammanhang där man får predika oavbruten** i en timme om man vill och inte har blivit folkhögskolelärare som en av mina gamla kollegor och ägnar mig åt folkbildning vilket innebär att man inte ska tala om hur det är utan hjälpa folk att själva komma fram till hur det är eller hur det nu var. Fast å andra sidan är det ju så att om det som sägs i predikan ska få någon som helst betydelse för dem som lyssnar så måste dom göra budskapet till sitt eget och förverkliga det i sina egna liv. Så skillnaden är kanske inte så överdrivet stor. Men bara ordet dialog-nånting (i kyrkliga sammanhang) får nackhåren att resa sig på mig och ger mig kalla kårar som av en skräckfilm.
När jag förbereder en predikan så repeterar jag ofta för mig själv vad jag ska säga och hur jag ska säga, t o m tonfall. Jag kan gå omkring i huset och tala högt för mig själv. Jag försöker leva mig in i den känsla som jag vill att åhörarna ska erfara när dom lyssnar. När sedan predikan närmar sig så kan ett långt - mer eller mindre inövat - avsnitt bara bli några få ord bland stolparna och då gäller det att frimodigheten att tala infinner sig igen så att allt det tänkta som ligger dolt långt nere i det halvt undermedvetna väcks till liv igen. Att den Helige Andes inspiration också finns just i stunden när man talar. Skulle något inträffa som i predikostunden gör mig osäker och tvekande så kan allt bara försvinna. Det är därför som min predikningar växlar mellan frimodiga och värdelösa. Andra predikanter, vilka skriver ut sina predikningar (nästan) ordagrant, kan ju hålla en jämnare nivå.
Efter denna exposé i bloggandets och predikandets vedermödor skulle det vara skönt och avkopplande med en MC-tur. Otur att det redan är så sent.
* hela detta inlägg är ju exempel på den saken: började med tanken att skriva om bloggandets vedermödor utifrån läsarnas önskemål men gled sakta över till frågan om predikoförberedelse. Jag låter dock ursprungliga rubriken vara kvar och behåller inlägget i kategorin Till läsarna
** en gång har jag dock blivit avbruten av en lyssnare även på ett laestadianmöte. Det var i Björkskatakyrkan för några år sedan när en av gudstjänstdeltagarna tyckte att jag talade med lite för positiv värdering om dopet
Om den som "talar"/predikar, vill uppleva Guds välbehag - tror jag - att tid måste tas för studier, förberedelse och diciplin. Då blir de belönade!
Vem ska predikan behaga - Gud, dig själv eller andra? "Förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig" (Jer.1:5) Vad är du kallad att göra? Inget går upp mot Guds välbehag! Ester gjorde så. Hon fann nåd inför honom.
Givetvis kommer man inte undan studier och fördjupning. Predikan handlar om transpiration lika mycket som inspiration, brukar min gamle kamrat säga.
Äldre prästkollegan Östen Tano sa en gång att man aldrig kan förvänta sig att den Helige Ande i predikostunden kan inspirara en att säga ett bibelord som man inte någon gång tidigare själv läst.
** Jag var där. Måhända talade du om dopet också. Det du sa, enligt mitt minne, var att en barndomskristen förr eller senare när man växer upp måste ta personlig ställning och utveckla/fördjupa sin tro (knappast med dessa ord, utan andra och många fler). Åhöraren missuppfattade dig nästintill fullständigt och protesterande uttryckte att "alla barn är Guds barn". En mycket bra och nyttig predikan som säkert många minns och behövde få höra.
Intressant att läsa hur du förbereder dina predikningar. Jag hoppas att jag får möjlighet att komma och lyssna på Storstrand.
"Men bara ordet dialog-nånting (i kyrkliga sammanhang) får nackhåren att resa sig på mig och ger mig kalla kårar som av en skräckfilm."
Hur stod du ut i januari på Frimodig kyrka resan, när du fick delta i dialoggrupper? Beklagar att jag inte visste om detta innan, så hade vi kunnat förberett för extra samtalsterapi.
Jan-Anders!
Har inget minne av att jag i vintras var med i någon "dialoggrupp". Det måste tolkas så att jag tyckte det var så traumatiskt att jag fullständigt bortträngt det.
Kyrkvärd på språng var nog så stilla under predikan att han rätt uppfattade vad jag sade, men innan jag kom in på det som kyrkvärd refererat så talade jag inledningsvis om dopet (det är ju (barn-)dopet som gör oss till barndomskristna) och det var då protesten kom eftersom jag med någon formulering talade om att dopet gör oss till kristna el dyl. Protesteraren sa något om att "vi" (dvs laestadianer) ser annorlunda på dopet än "ni" (dvs präster).
"Vi" är genom dopet renade en tid, men, vi smutsar ofta ner oss på vår vardagliga vandring i denna värld!
Våra synder behöver liksom lärjungarnas, tvättas bort, om och om igen. Ett personligt möte med Herren Jesus får vi bedja om, det kan av nåd ges till oss. Vi ärver den icke av våra föräldrar!
Ha!!!
Tagen på bar gärning med tankarna i dialog-burken!!
Med orden "Jag försöker leva mig in i den känsla som jag vill att åhörarna ska erfara när dom lyssnar" avslöjar du dig som ett riktigt dialog-freak som i tanken dialogar med dem du fått uppdraget att dialoga med. Du har din dialog i förskott - det är sant! - men icke desto mindre för du en mental dialog och därför erfar åhörare att du är i dialog med dem när du talar till dem. Och hittar till och med platser att avbryta på eller att fortsätta dialogen kring.
Åtta "dialog" - detta blev det nionde - i en kort kommentar. Känns det svårt så ta två Alvedon och lägg dig tidigt. Känns det inte bättre i morgon så ring kan vi föra en dialog i ämnet - tio. Kanske rentav i telefon modell Dialog - elva.
Annette!
Helt riktigt det du i slutet skriver: "vi ärver den inte av våra föräldrar", dvs tron. I det yttre är det givetvis så att den som har kristen uppväxt lättare blir kristen. Men någon gång måste tron bli "personlig egendom". Annars är risken stor att faktum "jag är kristen för att jag alltid varit det" leder över till snarlika tanken "jag har rätt vara kristen för att jag alltid varit det". Och i så fall har "barndomskristendomen" blivit "salighetsgrund" och då är det - visserligen fin och hederlig - men dock egenrättfärdighet. Det är därför som även en barndomskristen - hur from och skötsam han/hon än varit - måste komma till samma position som alla vanliga syndare att jag har inget att berömma mig av inför Gud. Det är ungefär detta jag brukar försöka säga när ämnet kommer på tal.
Gamle kamrat!
Jag klarar mig utan Alvedon!
Det här håller ju på att bli rena dialog-bloggningen. Frågan är om det är folkbildning också? Men lyckas någon komma fram till att det är en "work-shop" då dör jag.
En workshop kan vara ett möte kring ett fokuserat tema med ett begränsat antal deltagare, som särskilt inbjudits. Alltså bör nämnda laestadianmöte kunna definieras som en workshop.
Vad roligt att få höra lite om vad som rör sig inuti huvudet också och inte bara utanför! Ta inte mina kommentarer för hårt, de blir råare ju hjärtligare jag är ;-)
Du kommenterade på min blogg att ni fått bönesvar när ni bad om vackert väder på friluftsgudstjänsten - så be gärna att det blir regn under OAS-mötet, åtminstone i Västerbottens kustland, så kanske jag kan komma! (Det vore tjänstefel av mig som bonde att be om regn i mitt i slåttern själv... Fast nu har jag ju redan gjort det ändå förstås..)
