En folklig präst
Det måste vara jag det. Absolut.
Saken är denna: eftersom jag i natt satt uppe ganska sent och författade ett intressant blogginägg om vad en kristen präst är så var jag lite trött idag (jag har semester så oroa er inte för mitt jobb) och låg på kvällen och slöade på bäddsoffan i TV-rummet. Rätt som det var så började finalen i Talang 2010 i TV4. Nå't så'nt tror jag aldrig att jag sett i mitt liv men nu tänkte jag att jag för en gångs skull kunde glutta lite på programmet (givetvis under ständigt zappande för att samtidigt hålla koll på vad som visades i andra kanaler).
När det kom till folkets omrösning hade jag två favoriter: den lille killen Daniel som var en hejare på fiol och sista finalisten Jill som sjöng Amazing Grace. Jag skickade ett SMS till stöd för Daniel. Med tanke på hans ringa ålder måste han nog anses ha den största talangen i finalfältet. I alla fall ansåg jag det.
Döm sedan om min förvåning när man sedan presenterar vilka två det är som fått flest röster av svenska folket: Daniel och Jill. Precis dom som jag höll på.
Detta måste vara det sluliga beviset att jag är ett med svenska folket. Det känns tryggt att veta, jag som alltid gått omkring och fruktat att jag är en högkyrklig besserwisserpräst som har åsikter som inte alls stämmer med folket och som hela tiden står högt på sin piedistal och ser ner på folk och som inte alls fattar hur s k vanligt folk som befinner sig på det s k golvet egentligen har det eller hur dom tänker. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala sjunger jag för mig själv. Nu är det bevisat: jag är ett med svenska folket i tanke och känsla.
Visserligen nådde jag inte ända fram som det brukar heta i diverse sammanhang. Jag röstade ju på Daniel men det var Jill som vann. Men detta visar inte - vilket man kunde frestas att tro - på någon klyfta mellan mig och folket. Det var nämligen så att när de två främsta presenterats och man väntade på vinnarens namn så hade jag tyst för mig själv en monolog där jag - OBS! innan segraren presenterats alltså! - tyckte att Jill borde segra. Visserligen anser jag nog Daniel vara den mest talangfulle men han hinner få fler chanser och det kändes som att Jill mer behövde den uppmuntran som segern innebär. Alltså bevisar detta bara ännu mer övertygande hur fullkomligt ett jag är med svenska folket.
Om jag uppfyller mina inatt framlagda kännetecken på en kristen präst det tvivlar jag mera på, men vem bryr sig om sådant numera. Det viktiga är ju att vara ett med folket!
Saken är denna: eftersom jag i natt satt uppe ganska sent och författade ett intressant blogginägg om vad en kristen präst är så var jag lite trött idag (jag har semester så oroa er inte för mitt jobb) och låg på kvällen och slöade på bäddsoffan i TV-rummet. Rätt som det var så började finalen i Talang 2010 i TV4. Nå't så'nt tror jag aldrig att jag sett i mitt liv men nu tänkte jag att jag för en gångs skull kunde glutta lite på programmet (givetvis under ständigt zappande för att samtidigt hålla koll på vad som visades i andra kanaler).
När det kom till folkets omrösning hade jag två favoriter: den lille killen Daniel som var en hejare på fiol och sista finalisten Jill som sjöng Amazing Grace. Jag skickade ett SMS till stöd för Daniel. Med tanke på hans ringa ålder måste han nog anses ha den största talangen i finalfältet. I alla fall ansåg jag det.
Döm sedan om min förvåning när man sedan presenterar vilka två det är som fått flest röster av svenska folket: Daniel och Jill. Precis dom som jag höll på.
Detta måste vara det sluliga beviset att jag är ett med svenska folket. Det känns tryggt att veta, jag som alltid gått omkring och fruktat att jag är en högkyrklig besserwisserpräst som har åsikter som inte alls stämmer med folket och som hela tiden står högt på sin piedistal och ser ner på folk och som inte alls fattar hur s k vanligt folk som befinner sig på det s k golvet egentligen har det eller hur dom tänker. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala sjunger jag för mig själv. Nu är det bevisat: jag är ett med svenska folket i tanke och känsla.
Visserligen nådde jag inte ända fram som det brukar heta i diverse sammanhang. Jag röstade ju på Daniel men det var Jill som vann. Men detta visar inte - vilket man kunde frestas att tro - på någon klyfta mellan mig och folket. Det var nämligen så att när de två främsta presenterats och man väntade på vinnarens namn så hade jag tyst för mig själv en monolog där jag - OBS! innan segraren presenterats alltså! - tyckte att Jill borde segra. Visserligen anser jag nog Daniel vara den mest talangfulle men han hinner få fler chanser och det kändes som att Jill mer behövde den uppmuntran som segern innebär. Alltså bevisar detta bara ännu mer övertygande hur fullkomligt ett jag är med svenska folket.
Om jag uppfyller mina inatt framlagda kännetecken på en kristen präst det tvivlar jag mera på, men vem bryr sig om sådant numera. Det viktiga är ju att vara ett med folket!
Kommentarer
Postat av: Ann O Nym
jaså, du är inte frimodig nog att var en kristen präst? men eftersom du är folklig så blir nog den galn... gamle kamraten glad då du i kyrkomötet kommer att rösta med toblerone-partiet
Postat av: den gamle kamraten
"Talangjakten", "Idol", "SkvalerEM" vittnar kanske om folklighet. Eller populism?
Själv väljer jag att förlora min integritet i LOST.
Trackback
