Torbjörn Lindahl

Nå, alldeles direkt var det väl inte så mycket nostalgi. Målet för utflykten var nämligen IKEA. Med på resan var två av vuxna barnen. Det var dottern som mest ville handla en del som hon suttit och spanat in i katalogen. För mig är det tredje gången på IKEA i Haparanda och fjärde gången på ett IKEA överhuvudtaget, då jag en gång varit på IKEA i Sundsvall. Den gången köpte jag tre (värdelösa!) skarvsladdar. De tre gångerna i Haparanda har jag lyckats vandra genom varuhuset utan att köpa någonting. Jag var ganska nära att falla för frestelsen när vi vandrade genom porslinsavdelningen och såg en del fina tallrikar i milda fina färger för bara några kronor styck! Jag tänkte att här skulle man kunna köpa så att jag får likadana djupa, flata osv till kyrkstugan. Men snabbt slog eftertanken mig: du har ju porslin som går att äta på. Vad spelar det för roll om djupa och flata tallrikar ser olika ut. Så dök den gamla sextiotals-ångest-förmaningen upp i sinnet: hur kan du unna dig någonting när massor med människor i världen svälter!

Hoppas verkligen att dom svältande barnen i afrika (ni vet, dom vars liv förändrades av att vi åt upp all mat på tallriken när vi var små) fick det bättre av att jag inget handlade. Fast å andra sidan så bidrog jag ju inte till tillväxten så nu blev väl någon arbetslös. Men å tredje sidan lär jag ha bidragit till bättre (eller i alla fall mindre sämre) klimat, det gör vi ju alltid då vi ingenting gör. Hamnar jag moraliskt på plus eller minus? Behöver jag bikta mig?

Dottern verkar inte haft några bekymmer. Hon handlade exakt det hon i förväg bestämt.

På väg därifrån framåt aftonen tog vi först en kort sväng över till Torneå - mest för sakens skulle för att ha varit i Finland när man nu var så nära - och en tur genom Haparandas mer centrala delar. Till slut körde vi förbi kyrkan. Då den stod öppen så gick vi in en stund och sjöng Det ringer till vila.

Inne i kyrkan och under promenad omkring den började jag tänka på att jag vid några tillfällen - under början av min prästtid - ganska allvarligt övervägde söka tjänst där. Hur hade mitt liv blivit om jag gjort det? Insåg också - och då började nostalgin! - att detta var orten för Kyrkans Ungdoms i Luleå stift Storhelg 1971. 350 ungdomar från hela stiftet var samlade. F ö var det vid den ungdomshelgen som jag biktade mig för första gången, men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag minns också att vi på lördagskvällen gjorde en utflykt med båt till någon ö. Vi åkte buss till och från båten. Var gick den från? När vi var på väg hem så såg vi tvärs över innersta delen av bottenviken hur en stor brand utbrutit i ett finskt sågverk. Det var nästan overkligt att se. Gigantiska eldslågor slog upp. Gav nästan lite domedagskänslor hos oss unga. 

På vägen hem i bussen hamnade jag bredvid en av lägrets huvudtalare Sune Wiman. En pensionerad präst från Eskilstuna. Högkyrklig men med en predikoförmåga som gjorde att han kallades i olika kyrkliga sammanhang. Under några år på sjuttiotalet var han flera gånger i Luleå stift, framför allt i ungdomssammanhang. En liten egenhet i Luleå stift var att vi ungdomar kallade Sune Wiman farbror Sune, inte fader Sune som vår högkyrkliga kompisar i södra sverige gjorde. Jag tror att det uttrycket kom från ungdomarna i en prästfamilj, vilka känt farbror Sune sedan dom var barn.

Nå, när vi satt på bussen så sade han plötsligt till mig "Tåbbe, Tåbbe (han uttalde mitt namn mer med å än o och sa det ofta två ggr) du har aldrig funderat på om du skulle bli präst?" Jag fick väl erkänna att jag gjort det. Jag kommer ju från en prästsläkt och min farfar var präst. Vår ungdomspräst i Luleå Ove Morén hade säkert fört det på tal även om jag inte nu minns något exakt tillfälle. Dock minns jag att en annan av stadens präster, Allan Robertsson, en gång i bilen - vi var i närheten av Mjölkuddsrondellen - lite lätt förde på tal "har du funderat på vad du ska syssla med i framtiden?" Jag blev tyst. Efter en stund fortsatte han: "apropå det... jag träffade din farfar..." Jag förstod piken fast den var inlindad.

Alltså blev jag tvungen medge för "farbror" Sune att nog hade jag tänkt (kanske snarare: av andra fåtts att tänka) tanken. Men lite blygt sa jag:

- Men om man ska bli präst så måste man ju vara kallad av Gud!?

- Och hur hade du tänkt att det skulle gå till, svarade han. Väntar du dig att Gud ska sticka ut huvudet ur ett moln och säga: 'Tåbbe, nu blir du präst'. Nu är det så att jag säger det till dig och då räcker det som Guds kallelse."

Jag får nog erkänna att det var från denna stund som jag inför mig själv och inför andra på allvar vågade uttala tanken att jag (kanske) skulle bli präst. Jag var då knappt 18 år. Drygt ett och ett halvt år senare, i början av 1973, när jag under mitt Diakonala år gjorde en tågresa söderut så åkte jag ett dygn tidigare än nödvändigt och stannde ett dygn hos f Sune i Eskilstuna. Förutom en promenad till kyrkan så ägnade vi större delen av den vakna tiden åt att sitta i hans arbetsrum och samtala och även fick jag med honom be dagens alla tideböner. Han visade mig också sina samlingar av tidningsurklipp och löpsedlar. Kanske var det då jag förvärvade insikten att det är först när en präst i kritiska ordalag figurerar i media som han verkligen är på G. Trots idoga försök har jag dock ännu mycket långt kvar till Sune Wimans nivå.

Och jag tänker: Haparande kyrka blir vackrare för varje gång man besöker den!

På insidan alltså!