Jag tänkte att jag för en gångs skull skulle lyda ett gott (?) råd!
Vinsten med detta skulle, enligt min gamle kamrat, vara att debatterna/samtalen på bloggen går snabbare. Jag prövar. Och då vill det ju till att särskilt min gamle kamrat bevisar sanningen i sitt påstående genom att alltid vara på hugget!
Skälet till att jag i höstas införde moderering var att jag periodvis upplevde att bloggen fylldes av ilskna anonyma kommentarer som ofta var mer ett uppspyende av galla än ett inlägg. Under sista året har dylikt till stor del försvunnit och jag tror att jag bara har hindrat publicering av ett enda inlägg, nej, kanske två (ett som jag absolut inte fattade).
Alltså: jag följer min gamle kamrats råd och släpper nu fram alla inlägg utan kontroll. Så vara beredd när du nästa gång faller för frestelsen att kommentera.
Men jag vill fortfarande helst inte ha helt anonyma kommentarer.
Hugg! Hugg! Hugg!
Vill bara visa att jag är på hugget!
Nu fattas det bara att du åxå lyder ytterligare ett gott råd: Gå med i Facebook och skaffa dig ett liv!!
Värst vad mycket kamrater jag nu fått. Både gamla och kloka. Kommer osökt tänka på en sång man sjöng som barn: "vi gå över daggstänkta berg..." En av verserna lyder:
"De gamla och kloka må le, fallera
vi äro ej förståndiga som de, fallera..."
Den bästa versen har ju censurerats bort i alltför många sångböcker. Så här låter den:
"De väldiga skogarnas sus, fallera, /
gå mäktiga som orgeltoners brus, fallera. /
Och livets vardagsträta / så lätt det är förgäta /
vid de väldiga skogarnas sus, fallera!"
(Kanonvers tycker en orgelspelare och lustvandrare - man kan faktiskt blogga utifrån skogen nu med hjälp av mobiltelefonen ;o)
