Torbjörn Lindahl

har det varit i Hertsökyrkan idag - så det räcker och blir över. Eftersom förra inlägget hade temat möteskollisioner så kan det nu vara dags att berätta om ett gemensamt möte. Vi firade alltså en svensk-chinsk gudstjänst. För oss svenskar var det naturligt att låta den chinska gruppen få genomföra huvuddelen av gudstjänsten i enlighet med sina traditioner och vanor. Allt annat hade varit orimligt. Dom är en grupp som är utspridd i hela landet på olika orter. När dom för en gångs skull samlas en större grupp så är det naturligtvis roligt att få fira gudstjänst på ett sätt som ger en fläkt av hemlandet. Det tror jag att vi svenskar också skulle vilja om vi var utspridda i ett främmande land på andra sidan jordklotet.

När vi för några dagar sedan skulle planera slututformningen av mötet så framgick det att den chinska gruppen ville får fira "the holy communion". Då sedan pastorn undrade om han kunde få leda nattvardsdelen så beslöt vi göra på följande sätt:

- först firade vi ett gemensamt tvåspråkigt "möte", en predikogudstjänst med sånger böner och textläsningar på båda språken, tolkad predikan av mig och med några tydliga normala hertsökyrkliga inslag genom halleluja före evangeliet och trosbekännelsen.

- efter "psalmen efter predikan" övergick gudstjänsten i nattvardsdelen som leddes helt av den chinske pastorn enligt deras baptistiska tradition och utan tolkning. Alltså inte någon gudstjänst i svenska kyrkans ordning utan egentligen så att vi lånade ut altare och delade med oss av bröd och vin ur våra förråd. Det som enligt vår lutherska tradition är absolut nödvändigt för en rätt nattvardsgudstjänst - bröd och vin och instiftelseordens läsande - förekom givetvis men i övrigt fanns inga likheter med vår gudstjänsttradition. Distributionen skedde genom att fyra medhjälpare kom fram och hämtade oblaterna i korgar och vinet, upphällt i små plastmuggar på brickor, och sedan gick runt och delade ut till folk i bänkarna. När alla blivit serverade uttalade pastorn några ord från altaret varvid alla kommunicerade samtidigt.

Själv medverkade jag inte i nattvardsdelen utan satt vid sidan och tittade (förundrat) på. Att fira helt "ekumeniska" mässor där präster/pastorer från olika kyrkotraditioner agerar tillsammans är nämligen inte helt okomplicerat, menar jag. Vissa kan förvisso glädja sig över dylika möjligheter medan andra (som jag själv) som har en mer katolsk/luthersk grundsyn menar att det gemensamma nattvardfirandet bör bygga på en grund av gemensam tro och gemensam lära och ömsesidigt ämbetserkännande.

Den chinske pastorn hade dock tydligt sagt att alla som är döpta och troende var välkomna till nattvardsgemenskapen. En hälsning som jag framförde till de närvarande svenske. Vissa valde att deltaga, andra inte.

Hur gjorde jag själv? Min grundhållning enligt ovan är absolut att normalt inte kommunicera i ett samfund av annan bekännelse med vilket vår kyrka saknar uttalad nattvardsgemenskap. Dock kan man i vissa enstaka fall tänka sig att man ändå kommunicerar av ett helt annat skäl, nämligen för kärlekens skull. Det kan finnas situationer då det av någon anledning blir viktigare att markera samhörigheten än principen. Risken med ett sådant handlande är dock att det som avses vara en ren undantagssituation lätt upphöjs till regel.

Så hur gjorde jaq, kommunicerade jag eller gjorde jag det inte?

Det är frågan.