Bikten del 3 - ett exempel
Del tre av inläggsserien om bikten höll på att mogna i huvudet. Men den får komma senare - om Gud vill och jag får leva. Och då blir den del fyra. I stället ska jag ge läsarna ett exempel på biktens betydelse. Som av en händelse har jag just börjat läsa i Dag Sandahl: Förnyarna - mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Jag har bara kommit några tiotal sidor in i boken och läser fortfarande den del som handlar om en av den svenska högkyrklighetens verkliga portalgestalter: fader Gunnar (Rosendal)
Dag Sandahl citerar prästen Jan Redin som senare berättar om sitt (första?) mötet med f Gunnar. De satt och samtalade i hemma hos f Gunnar (OBS! kursiveringarna är mina):
"...sen gällde det mej. Vårt samtal mynnade ut i några stora enkla frågor sådana jag inte gjort mig beredd att svara på.
Vet du att du har dina synders förlåtelse?
Ber du dagligen för dina närmaste, din församling, din biskop, Kyrkan?
Läser du Bibeln dagligen?
Hur hanterar du det heliga sakramentet?
Jag slingrade mig inför frågorna först. Det slutade med att jag bekände att jag hade ett otröstat samvete, att mitt bedjande var eländigt, att min bibelläsning var sporadisk och att ingen lärt mig något om hur Sakramentet bör behandlas.
Vad gjorde min värd? Han förebrådde mig inte. Han hjälpte mig fram till enskilt skriftermål (= bikt, min anm). Han berättade hur han själv ordnat sitt böneliv, han hänvisade mig till den fasthet som regelbunden Tidegärd innebär. Han klargjorde logiskt hur en präst ska ägna sig åt uppgiften att ta hand om Kristi Lekamens och Blods Sakrament.
Det var första gången jag gjordes till föremål för själavård.
Eftermiddagen i Osby var avgörande. Nu hade jag en grund att stå på, ett mål att sträva mot, ett arbetsprogram. Svaret på mina frågor hette Kyrklig förnyelse på bekännelsens grund genom Ordet och Sakramenten.
Jag har inte behövt något annat kyrkligt program sedan dess och jag tror inte att det finns något annat som håller."
Nu är detta ju en av den kyrkliga förnyelsens mer kända präster som vittnar. Och han fick här ett arbetsprogram för sin prästtjänst. Men jag tror att den personliga vissheten om förlåtelsen som bikten skänkte sannolikt var av betydelse för att ge den stabila grunden. Vad hade han sagt om han skulle ha avgett sitt vittnesbörd i laestadiansk miljö?
Att han fick nåd till bättring?
Vad hade hänt med hans tro och hela hans prästgärning om f Gunnar istället sagt: "du blir lika förlåten om du själv ber Gud om förlåtelse"? - för att nu återknyta till det som var ursprungliga anledningen till mina skriverier om bikten!
Dag Sandahl citerar prästen Jan Redin som senare berättar om sitt (första?) mötet med f Gunnar. De satt och samtalade i hemma hos f Gunnar (OBS! kursiveringarna är mina):
"...sen gällde det mej. Vårt samtal mynnade ut i några stora enkla frågor sådana jag inte gjort mig beredd att svara på.
Vet du att du har dina synders förlåtelse?
Ber du dagligen för dina närmaste, din församling, din biskop, Kyrkan?
Läser du Bibeln dagligen?
Hur hanterar du det heliga sakramentet?
Jag slingrade mig inför frågorna först. Det slutade med att jag bekände att jag hade ett otröstat samvete, att mitt bedjande var eländigt, att min bibelläsning var sporadisk och att ingen lärt mig något om hur Sakramentet bör behandlas.
Vad gjorde min värd? Han förebrådde mig inte. Han hjälpte mig fram till enskilt skriftermål (= bikt, min anm). Han berättade hur han själv ordnat sitt böneliv, han hänvisade mig till den fasthet som regelbunden Tidegärd innebär. Han klargjorde logiskt hur en präst ska ägna sig åt uppgiften att ta hand om Kristi Lekamens och Blods Sakrament.
Det var första gången jag gjordes till föremål för själavård.
Eftermiddagen i Osby var avgörande. Nu hade jag en grund att stå på, ett mål att sträva mot, ett arbetsprogram. Svaret på mina frågor hette Kyrklig förnyelse på bekännelsens grund genom Ordet och Sakramenten.
Jag har inte behövt något annat kyrkligt program sedan dess och jag tror inte att det finns något annat som håller."
Nu är detta ju en av den kyrkliga förnyelsens mer kända präster som vittnar. Och han fick här ett arbetsprogram för sin prästtjänst. Men jag tror att den personliga vissheten om förlåtelsen som bikten skänkte sannolikt var av betydelse för att ge den stabila grunden. Vad hade han sagt om han skulle ha avgett sitt vittnesbörd i laestadiansk miljö?
Att han fick nåd till bättring?
Vad hade hänt med hans tro och hela hans prästgärning om f Gunnar istället sagt: "du blir lika förlåten om du själv ber Gud om förlåtelse"? - för att nu återknyta till det som var ursprungliga anledningen till mina skriverier om bikten!
Kommentarer
Trackback
