Bikten - del 4

Jag sitter och läser om några kommentarer till de tidigare inläggen i serien om bikten och märker att kommentatorerna antyder just de frågeställningar som jag har upplevt att jag har kvar att behandla. Till verket!

I en kommentar (till del 2) som är av vittnesbördskaraktär får vi höra om en upplevelse av ett personligt Gudsmöte som sedan får leda vidare till bikten där förlåtelsen får bli tydligt bekräftad. Just detta att inte "nöja sig" med de andliga erfarenheter man kan göra i sin ensamhet med Gud utan låta sig föras vidare till ett personligt möte med Gud genom de nådemedel som Gud ställt i sin kyrkas/församlings vård - det är ju fullständigt i enlighet med den "laestadianska instruktionsboken".

I den laestadianska tradition som präglat mig brukade man uttlägga ett dylikt skeende med hjälp av åtminstone två bibelsammanhang. Det första Paulus i Damaskus. På vägen utanför stadsporten möter han i en syn Jesus som talar till honom. Kanske mer utmanande än välsignande men likväl. Dock lämnar inte Gud Paulus där med utmaningen att själv fatta ett beslut att följa Herren. Nej, han leds in i Damaskus där han efter några dagar får möta den kristne Ananias som lägger händerna på honom (och predikar evangeliet om syndernas förlåtelse - enligt laestadiansk utläggningstradition) och förmedlar nåd från Gud. Också Luther är inne på samma tanke i någon av sina predikningar där han säger ungefär att Gud ville inte göra något annorlunda med Paulus utan föra honom samma väg som alla kristna måste gå nämligen till den kristna församlingen och nådemedlen.

Ett annat bibelställe är det om den förlorade* sonens hemkomst. Sitt första stora "Gudsmöte" får han när fadern springer mot honom på vägen och omfamnar och kysser honom. Men inte heller han blir lämnad i sin upplevelse utan fadern ger tjänarna** (OBS!) uppdraget att klä på honom den dyrbara klädnaden (rättfärdighetsskruden) (Lk 15).

Kanske är genom dessa utläggningar även den kommentarfrågan besvarad om det är viktigare med bikten (i betydelsen att ta emot förlåtelsen genom en församlingens representant) i omvändelsen än senare. Ja, skulle jag nog vilja säga.

En annan fråga är den om vilka synder man bör bekänna i bikt. Ett svar: synder som har namn ska med namn bekännas.*** Ett annat: synder som blir till hinder för tron ska bekännas. Det betyder ju i praktiken att det som så tydligt fastnar på samvetet att det finns kvar där och regelbundet poppar upp trots min dagliga bön om förlåtelse i min personliga andakt och trots mitt regelbundna bekännande i det allmänna skriftermålet i mässan; det ska jag ta upp i en konkret bikt. Mer konkreta råd än så är nog svårt att ge i allmän undervisning utan det måste i så fall ske i den enskilda själavården där man märker om den biktande är slarvig eller alltför nitisk i sitt bekännande så man upplever att personen är på väg att fastna "under lagen".

En sak är dock viktig: man kan inte medvetet låta bli att bekänna synder som blivit uppenbarade för samvetet. När jag själv första gången i mitt liv biktade mig på ungdomslägret i Haparanda 1971 så vet jag att jag inte var riktigt ärlig och orkade/ville inte ta tag i det som den Helige Ande genom ordet börjat bestraffa mig för. Alltså betydde inte den bikten så mycket för mig annat än att den gav ett visst förtroende för biktfadern som jag senare skulle ha mycket att göra med. Däremot i januari 1973 när jag andra gången gick till bikt då var "frukten mogen att plockas" och det blev för mig på ett helt annat sätt ett avgörande skeende i mitt liv.

Å andra sidan är det viktigt att slå fast det som sägs i vår lutherska bekännelse att uppräknandet av alla synder man gjort inte är nödvändigt för att man ska våga förtrösta på förlåtelsen. Våra fäder hänvisar till Psalt 19: "vem vet hur ofta han feler, förlåt mig mina hemliga brister". Man ber alltså om förlåtelse för det som ligger konkret på samvetet och i övrigt för det man syndat "i tankar, ord och gärningar och försummelser". Om man sedan ett tag efter bikten kommer på ytterligare någon syndadetalj så behöver man inte hålla på och springa tillbaka till bikt ständigt och jämt. ****

Man ska ju också vara medveten om att det kan ligga så mycket i få ord eller litet i många ord - när det gäller bekännelsen alltså. Jag menar: om den biktande bär med sig en insikt om sin synd och sitt därmed följande totala behov av Kristus; om hon genom bikten låtit sig föras till en position där hon ställer in sitt liv efter Kristus och underordnar sig hans ord; om hon genom sin bekännelse av synden och sin tro på nåden erkänner "att det är jag som har fel och Gud som har rätt"; då kan en enkel bikt med ett bekännande av bara några små synder som Anden påminnt om likväl vara ett uttryck för en grundläggande omvändelse.

Om, å andra sidan, den biktande kommer med en tro att jag egentligen klarar det här ganska bra och att om jag bara skärper mig ordentligt så kan jag i princip leva helt oklanderligt men att jag tyvärr har råkat misslyckas***** på några enstaka punkter som jag nu behöver hjälp med; om alltså bikten bara blir en liten krycka att stödja sig på emellanåt, men i grunden förväntar man att klara det hela själv, då blir ju bikten ytlig och, fruktar jag, ganska meningslös, utan djupare inverkan i hjärtat - även om antalet konkreta synder som uppräknas kan vara ganska många. Den insikten måste finnas - vilken en god vän påminde mig om när vi talade i telefon förra veckan - man är inte en syndare därför att man syndar, utan man syndar därför att man är en syndare.

Alltså: till bikt, med språng! Eller kanske snarare: när den Helige Ande manar. Men viktigt är att komma ihåg att bikten bara är utsidan av det som är allra viktigast: hjärtats omvändelse. Både i betydelsen den "stora" omvändelsen någon gång i livet och sedan den dagliga.
* eller den återfunne sonen, enligt Folkbibelns i sak riktigare rubriksättning

**jämför det bibelord jag tidigare hänvisat till, vilket visar att Gud anförtrott förlåtelsen i sina tjänares händer: Jh 20:22-23: "Tag emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna..."

*** det var ju denna "regel" som gjorde att jag i ett inlägg för ca ett år sedan var lite tveksam till Ulf Ekmans bön om förlåtelse på fjolårets OAS-möte. Menar min gamle (och fortfarande gode) vän och studiekamrat mer än att han vill ställa sig in hos nya vänner, då måste han nog betydligt mer konkret ta ansvar för det han menar sig ha gjort fel

****men ingen regel totalt utan undantag. Det kan finnas enstaka situationer där man kan bli påmind om en "gammal" synd där vägvalet att vända sig bort från synden är av sådan principiell betydelse för min kommande livsinriktning att det - av rent själavårdsmässiga skäl - kan finnas anledning att bikta igen och s a s mura in även den stenen på korrekt plats i bygget. Men detta bör ske med försiktighet och bör redas ut i samtal med själasörjaren.

***** i svenska kyrkans nuvarande biktordning - vilken jag brukar förhålla mig ganska fri till när jag hör bikt, men för ett tag sedan fick anledning läsa igenom - står det i inledningen att prästen kan be med egna eller följande ord:

" Gud, du känner oss bättre än vad vi själva gör.
När vi misslyckas (min kurs.), vill du upprätta oss.
Vi kommer nu till dig
i tro på ditt löfte om nåd och förlåtelse"

När jag på nytt läste detta så tänkte jag: kan detta vara uttryck för det jag skrivit ovan, att vi har en grundtro att vi egentligen klarar oss men bara ibland råkar misslyckas? Bättre vore nog om inledningsbönen kunde ge uttryck för insikten att vi alltid är syndare och att det är därför vi också gör enstaka syndahandlingar

Kommentarer
Postat av: Daniel Gustavsson

Jag är väl medveten om att det inte kan redovisas statistik över hur många präster det är som får "höra bikt" och i så fall hur ofta, men min misstanke är att det är alltför sällan.

Orsaken måste väl i så fall vara att den konkreta syndakännedomen inte är speciellt påtaglig, och hur skulle den kunna bli det när helt andra frågor dominerar mainstreamförkunnelsen, och när begrepp som evangelisation och själavård snarare har blivit ett samlingsnamn för allt slags kontaktskapande med det omgivande samhället i stället för konkreta inbjudningar till efterföljelse och tro.



Vid septemerträffen som kyrkans alla anställda i Luleå stift är inbjudna till kommer temat att vara: "Att leva som vi lär" med underrubriken "Syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv!" drömde jag härom natten......

2010-07-30 @ 00:44:36
Postat av: den gamle kamraten

Daniel!

Vad gäller höstens stora personal-pep-talk vet jag från SÄKER källa att förlåtelsen och förlåtelsens kultur åtminsone behandlas på ett uppslag i den tänkebok vi alla får.

2010-07-30 @ 01:34:28
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: "Syster"/Annette Öberg

Viktig och behövlig dröm du har haft Daniel!

En fråga man ibland ställer sig är; "Finns det en överensstämmelse mellan förkunnarens ord och liv?"

Det hyckleri som finns inom Svenska kyrkan är en stor sorg för mig och många fler. Hur länge ska man stanna som medlem??

2010-07-31 @ 10:36:18
Postat av: Gunvor Vennberg

I vår församling har syndabekännelsen bytts ut mot en överlåtelsebön efter predikan, som är sådan att man hajar till när förlåtelseorden kommer: Va, har jag bett Gud om förlåtelse? Jag har flera gånger tänkt att bristen på ordentlig gemensam syndabekännelse skulle och borde kompenseras(med råge)med personlig bikt före mässan. Då är vi tillbaka där det började... Blir det många som gör det kanske man inför en ordentlig gemensam syndabekännelse igen o s v. Det första jag måste bikta är nog i så fall att det roar mig skadeglada förhärdade syndare att på detta sätt slösa på kyrkans resurser i protest! (Om det nu är en synd?)

2010-07-31 @ 21:33:55
URL: http://gunvorvennberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0