Är bikten nödvändig - del 2
Egentligen får jag skylla mig själv när jag så lättvindigt använder ord som nödvändig och måste. ** Dylika ord för lätt tankarna till gänserna och till alternativen. Istället bör man fokusera på centrum. I min predikan på OAS i Boden 2005 så försökte jag - om jag minns det rätt - surfa förbi frågan om man "måste" bikta sig. Jag sa att i Bibeln finns inte måsten utan löften. Alltså är den riktiga ingången till frågan om bikten inte om den är nödvändig eller om man måste ta del av den, utan hellre: vilken är den normala kanal som Gud inrättat för att ge oss en personlig del av sin förlåtelse?
Svaret måste bli: kyrkan/församlingen, vilken Gud anförtrott att predika evangeliet för syndare, och i all synnerhet den personliga kanal till var ock en som kyrkan tillhandahåller genom att ge möjlighet för varje människa att personligen bekänna sin synd och ta del av ett personligt förlåtelseord.
I de gamla kyrkorna har det varit tradition att man ska personligen bekänna sina synder (=bikta sig) innan man går till nattvarden. I den medeltida katolska situationen (från vilken vi lutheraner ärvt vårt kyrkoliv) så var detta knappast ett problem eftersom kommunionsfrekvensen var låg. Man betonade inte den enskildes kommunion utan mera det faktum att prästen förrättade (mäss-)offret. När sedan de lutherska reformatorerna började återupprätta och förnya nattvardslivet innebärande lekfolkets regelbundna kommunion så uppstod ju ett problem eftersom alla dessa kommunikanter också skulle bikta sig. Hur löste man det?
I vår tradition i svenska kyrkan blev svaret: det allmänna skriftermålet, dvs att alla bekänner kollektivt tillsammans och prästen uttalar avlösningen (förlåtelsen) över dem alla. I äldre tradition - som delvis kvarlevt långt in på¨1900-talet - var det allmänna skriftermålet betydligt mer personligt än nu. Man firade det som en särskild gudstjänst (ofta på lördag, senare oftast söndag fm före högmässan); de som ville bekänna (skrifta sig) gick fram och föll på knä vid altarringen i "duklag", och efter syndabekännelse så avlöstes de av prästen. Senare har ju utvecklingen blivit att detta är en del av gudstjänstens inledning och vi sitter kvar i bänkarna***
Fördelen med denna "kyrkliga" lösning av bikt-mängds-problemet är att det blir en viss ordning liturgiskt och ämbetsmässigt: det är fortfarande prästen som i Kristi och apostlarnas efterföljd och i deras auktoritet (!) är den som talar ut ett aukoritativt förlåtelseord.
Nackdelen med denna ordning är - särskilt när man rationaliserat den i flera ytterligare steg på det sätt vi gjort - är att det blir opersonligt och att man till slut inte längre upplever att det är en "rationaliserad bikt" utan att det är något annat och då smyger tanken in att man inte "måste" bikta sig.
Jag menar att så länge man i det allmänna skriftermålet (= den gemensamma syndebekännelsen) bär med sig insikten att detta "egentligen" är en personlig bikt - som pga av de yttre omständigheterna "tyvärr" har bllivit tvungen att förenklas (fortfarande en principiell riktining mot bikten) - så länge kan det möjligen fungera. Men nu då den gemensamma bönen om förlåtelse i praktiken upplevs som något annat och snarast får effekten att man inte behöver bikta sig (en riktning från bikten således) då blir läget mer betänkligt.
Ett annat sätt att lösa problemet med för många förlåtelsetörstande i förhållande till antalet förlåtelseutdelare (präster) är ju den laestadianska: att utöka den grupp som får uppdraget/rätten att ge förlåtelse vidare. Man räknar alltså naturligt in lekmännen/alla troende.**** Fördelen med denna lösning är att man kan behålla det som jag menar är så viktigt i den enskilda bikten: en personlig bekännelse (eller åtminstone en fråga av typen: "kan du vittna för mig om jag också idag får tro mina synder förlåtna" el dyl) och ett ord om Guds förlåtelse för Kristi skull ("i Jesu namn och blod") som ges personligen. Nackdelen med denna lösning är att det snabbt kan bli ytligt. Jag tror nämligen att när helt vanliga lekmän bekänner inför varandra eller ber varandra om förlåtelse, då är det inte rimligt att belasta varandra med allvarliga "bikthemligheter". Alltså blir "bekännelserna" ytliga och allmänna: man ber om förlåtelse för sin "brist på kärlek", "tvivel", "svagheter och brister" osv. I princip är det riktigt att göra så, men i längden blir det helt otillräckligt. Man måste (!) åtminstone då och då gå till en "ordentlig" bikt där man verkligen kan tala helt öppet inför en präst (eller i tex laestadianska sammanhang en predikant).*****
Som överkurs till de ytterst intresserade läsarna (jag ser ju besöksstatistiken på bloggen) kan jag även nämna ett lösningsförsök från den ortodoxa traditionen. I Ryssland fanns på 1800-talet en präst, den helige Johannes av Kronstadt. Kring honom uppstod vad vi lutherska pietister skulle kalla en väckelse, med följden att tusentals människor ville gå i nattvarden. Hur skulle han kunna ta emot bikt från dem alla? Så här berättas det:
Han lät i skriftermålet hela församlingen samtidigt, men var och en med sina samvetsbetänkligheter och sina egna ord, högljutt, s a s inför öppen ridå avlägga sin syndabekännelse. Ordningen berättas ha varit den att Johannes först läste ett par skriftemålsböner och med några ord kommenterade deras innebörd. Sedan uppställde han några ämnen till vars och ens självrannsakan, varefter de individuella bekännelserna fick ljuda högt och fritt. Han stod bedjande och lyssnande, med händerna korsade över bröstet. Därefter läste han under stor gripenhet avlösningen med tillhörande bön. Fasthållande stolan sträckte han handen välsignande över menigheten.******
Tänk er: hundratals (kanske tusentals) människor som samtidigt högt ropar ut sina synder. Helt klart får man en aning om hur det var även i laestadianismens barndom. Det skulle jag vilja se på ett OAS-möte: när prästen med lyfta händer gett oss alla förlåtelse och vi sedan för att göra förlåtelsen riktigt personlig, vänder oss till varandra och på laestadianskat vis säger "tro alla dina synder förlåtna i Jesu namn och blod"! - då skulle det vara läge att resa sig och i glädje vifta med lovsångsflaggorna samtidigt som Mats Sjölinds lovsångsteam leder oss i sången "O, det dyra Jesu blod som tvår mig vit som snö".
* syftar ej på gammal kamrat.
** är bikten nödvändig?; måste man bikta sig?
*** och i vårt östra grannland så lär det inte alltid vara regel att församlingen läser med i bekännelsen - enligt Mats' kommentar till förra inlägget om bikten
**** jag tror att när man talar om den laestadianska "lekmannabikten" så bör man inse att det kan vara viss skillnad mellan det förlåtelsevittnesbörd som vanliga lekmän (troende kvinnor, män, ungdomar) ger varandra och den något mer formella bikt som kan ske inför dem som är laestadianismens "ämbetsbärare": predikanterna
***** en del av mina mer kyrkligt präglade läsare kan möjligen förfasa sig över att jag så lätt och naturligt accepterar lekmännens roll i det som brukar betraktas som exklusiva prästangelägenheter. Men jag erkänner (som så ofta förr): bikten och förlåtelsen (där det laestadianska arvet är starkast hos mig) är den punkt där min annars numera ganska kompakta högkyrklighet tydligast sviker mig
****** Olof Herrlin: Den helige Johannes av Kronstadt, Carex 1, 1981, s 15. ( se vidare: Bishop Alexander: Father John av Kronstadt, respektive Bolshakoff: Russian Mystics
Extra kommentar: (tänkte först lägga detta som en not men hade svårt bestämma mig till vilken del av texten denna not skulle passa, alltså kommer den utanför asterisknumreringen)
I mina samtal under åren med människor från olika kyrkliga traditioner har jag noterat att även många icke-präster (tex diakoner och andra) som kan ha visst samtals- och själavårdsansvar för människor, ibland kan uppleva behov av att ha något redskap för att på något sätt kunna ge en slags förlåtelse/tröst in i en situation där en människa tydligt ger uttryck för att ångra och bekänna en synd.
Då man som icke-präst oftast värjer sig för att ta till något som liknar en prästerlig avlösning, inte ens den i grunden rätt o-prästerliga laestadianska uppmaningsvarianten "tro alla dina synder förlåtna i Jesu namn och blod (vilken väl många inte ens känner till) så är alternativet oftast att citera Skriften: "om vi bekänner våra synder så är Gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet".
Skriften ljuger givetvis aldrig, men det finns likväl ett problem med denna bibelvers - när den tillämpas just på detta sätt i detta sammanhang. Jag har hört den utläggas precis på det sätt som övertydligt ställer problemet i fokus. Man säger nämligen ungefär så:
"Det står att om vi bekänner så förlåter Gud. Nu har du bekänt, alltså har Gud förlåtit". Om man är riktigt noggrann (petighet i detaljer är en favoritsysselsättning för lutheraner) så innebär ju denna argumentation att Gud förlåter pga att vi bekänt. Det gör han inte. Gud förlåter därför att Kristus har dött på korset. Vår bekännelse har ingenting att göra med att få Gud att förlåta utan bara att vi själva ska ställa oss där vi kan ta emot förlåtelsen.
Alltså menar jag att det är mycket bättre att trösta en människa med ett ord som
- inte har sin grund i något som människan gjort (bekänt)
- som kommer utifrån, som en gåva (något som en annan människa säger)
- som har sin förankring i försoningen (tex genom hänvisning till Jesu blod)
Alltså (2) menar jag att den laestadianska varianten "tro dina synder (vara) förlåtna i (kraft av) Jesu namn och blod" är ett mycket bättre alternativ. Hitta på något bättre, den som kan!
(Givetvis kan det citerade bibelordet fungera som "interrimströst" om man uppmanar den bekännande att så snabbt det bara är möjligt gå till en riktig bikt - och den bekännande lovar göra det - och sedan gör det.)
Nu märks det att bloggaren laddat batterierna under sommaren, för nu är de lättsamma MC historierna förbi, nu kommer det riktigt allvarliga bloggämnena fram! :-)
Även om jag själv gärna läser MC bloggar, så uppskattar jag verkligan att du vågar och vill ta upp allvarligare ämnen. Det vet jag att andra också gör, vilket besöksstatistiken säkert också visar!
Så till ämnet:
"vilken är den normala kanal som Gud inrättat för att ge oss en personlig del av sin förlåtelse?"
Jag håller i stort sett med i allt du skriver om bikten, men har lite funderingar om bekännelse av synder.
Jag skulle också vilja att du utvidgar ämnet mera, så att det kastar bättre ljus över frågan om bikten är ett "måste" eller bara "fritt val".
Några frågor man då kan ställa sig är:
Vad gäller för den människa, som inte är kristen eller troende, och som vill omvända sig. Behövs bikten mer då än senare, eller går det lika bra att komma åt Guds nåd utan andra inblandade?
Är bekännelse viktig eller fritt val?
Kan vi få förlåtet något vi inte har bekänt, eller om vi underlåtit att bekänna allt vi kunnat?
Kan vi bekänna synder till en otroende, och ändå räkna med att då få Guds förlåtelse?
Sedan vill jag påminna om en föreläsning som Per Åkerlund höll på OAS i Älvsbyn(?) för några år sedan. Bloggaren har säkert hört den, men kanske inte alla andra läsare.
I den föreläsningen hävdade han, och det mycket bibeltroget och övertygande, att Gud har två olika kanaler för att ge oss sin personliga förlåtelse, dvs det finns två olika nådeströmmar.
Han hävdade att det finns en som är knuten till ordningen, t ex Prästens ämbete, och så en annan som är mer fri, knuten till de enskilda kristna.
Om jag förstod det rätt, så menade han då att en präst kan dela ut nåd och förlåtelse, kraft av sitt ämbete, medan en vanlig människa, måste vara personligen kristen, för att kunna göra samma sak.
Sammanfattningen blir då. Ska man bikta sig hos en präst, kan man göra det hos vem som helst med prästkrage, ska man bikta sig hos en lekman, måste man välja en kristen sådan.
Kommentar?
/Per-Eric
Per-Eric!
Du väcker ytterligare frågor och tankar. Man får se om detta eventuellt kan mogna fram till en del tre!?
En tredje del av ämnet är gärna önskvärt. Inom vår del av Laestadianismen ( öst ) lärs det ibland så i predikningar att man bör lägga bort alla synder som har namn dvs bikta sig. Tror att det kan uppstå lite betänkligheter då om vad som är namnsynd och inte? Ett annat råd som också predikats är att bikta sig från allt som blir till hinder för att orka tro. Sen tror jag att många med mig kan ha svårt att anförtro sig åt en annan, ja menar det är ju inte ens bästa sida som man ska blotta då. Finns mycket tankar om ämnet men detta var en liten komentar iaf.
Har ett fint minne från en kyrka i Nordnorge, söndagen 11 juli i år. Högmässa med nattvard och ett samedop.
Detta var mitt första besök i norsk kyrka och för mig en positiv upplevelse av gemensam syndaförlåtelse.
Efter skriftemålet, syndabekännelsen gick alla som ville personligen ta emot förlåtelsen i Jesu namn och blod, fram och föll på knä vid altarringen. Prästen lade sina händer på två huvuden åt gången och gick runt så alla fick, "personligt erkännande av förlåtelsen" i Jesu namn. Det blev vid den högmässan ca 5-7 olika fyllda altarringar av människor som föll på knä och erkände, tog emot gåvan av förlåtelse.
Efter det gick man till sin plats.
För mig gav detta en undran. Var det så här i Svenska kyrkan förr i tiden?
Skulle detta vara något att annars ta efter våra norrmän?
Ytterligare en kommentar rörande bikten.
Detta är min personliga åsikt
Kan bara relatera till hur jag sjäv ser på gåvan som givits oss, att få bekänna den stora synd, som hindrar mig som människa, att närma mig Herren och få ta emot förlåtelsens ord.
Min egen erfarenhet är, att vissheten om förlåtelsen som ges vid personlig bikt, för mig inför en präst, är/har varit av största betydelse, då min "pånyttfödelse" var bara några veckor gammal. Den Starka närvaron av Jesus själv, leder då in mig som människa i den stora insikten hur ofantligt liten jag är, hur ofta orätt handlande kommer för mig och att jag inte kan hålla Guds bud och av detta få all den kärlek som Han vill ge mig.
En Fast hand över/på mitt huvud vid bikten och en röst som med värme förkunnar mig syndernas förlåtelse, genom Jesu namn och blod - detta gav/ger den stora Tacksamheten och glädjen jag då förstår, att Jesus också har för mitt liv. Han älskar mig som den jag är och önskar, att jag följer Honom.
För min egen del, var det mer under "den nya tiden" som personlig bikt hos en präst/präster "behövdes". Jag behöver lika mkt. förlåtelse för synd nu - men närmandet till Herren själv, ger mig idag lika stor visshet om förlåtelsen, genom enskild bekännelse inför Honom själv.
Öppen är jag dock för, att om "verkssynder" som berör någon annan kommer för mig, behöver jag även en utomstående kristen eller präst för den bekännelsen.
"Herre, tack för ljuset som kom in i mitt liv.
Mitt i förvirringen och mörkret kom du.
Jag sa bara ditt namn - Jesus -
och din närvaro blev så stark.
Nu kan jag se vägen framåt.
Jag litar på dig, jag vill följa dig, även om jag inte förstår allt".
