Torbjörn Lindahl

Jag var på hockey i eftermiddags. Äldste sonen som är hemma på jullov har en tid fört tanken på tal, men vi har velat och tvekat. Alltför sent bestämde vi oss för att åka förbi ishallen och fråga efter biljetter. Bara ståplats fanns. Då köpte han men jag avstod. Orkar inte stå i över två timmar tänkte jag. Istället skildes våra vägar och jag for förbi mina föräldrar. Och vad händer där? Jo, dom har besök av min moster och morbror och två andra släktingar. Och min morbror (dom bor i samma område) erbjuder mig sin garageplats "för jag ska bort i några timmar". På hockey visade det sig. Och när jag berättar att jag just kommer därifrån utan biljett då berättar han att han för kvällen har tre biljetter men ingen att dela den tredje med. Givetvis hakar jag på och får chansen att se matchen från sittplats.

Kul att det blev seger. Det har var sjätte gången jag går på hockey de två senaste säsongerna och inte en enda förlust hittills. Hr klubbdirektör Stöckel borde nog snart göra allvar av sin tanke att skänka mig ett årskort då jag för sådan tur med mig.

Min svägerska råkade ringa under matchens början för att fråga hur det står till med dottern på sjukhuset. Jag svarade JAG ÄR PÅ HOCKEY KAN JAG RINGA IKVÄLL. Hon uppfattade det faktum att jag befann mig i ishallen och inte i sjukhussalen som ett positivt besked.