Torbjörn Lindahl

alltså på förrförra inlägget där jag skrev om att man på stiftskansliet i Luleå funderat på att till höstens framtidsforum bjuda in den polischef från mellansverige som senare visade sig vara misstänkt för allvarliga övergrepp. Alltså får planeringen göras om.

Förstå mig nu rätt. Jag menar inte att stiftsansvariga genom sina planeringstankar på något sätt ska sammankopplas eller göras ansvarsdelaktiga för polischefens synder. Kan tyckas självklart, men säkrast att säga det eftersom erfarenheten lärt mig att bland bloggläsare kan finnas sådana som läser in nästan vad som helst i det man skriver. Icke heller menar jag att stiftsansvariga borde ha haft någon som helst aning om det som ingen annan visste om eller anade. Givetvis inte. Det är inte något sådant som frågan gäller.

Varför skrev jag då om det? Av skadeglädje? Det har jag redan förnekat. Av skvallersjuka? Det förnekar jag nu. Nej, av det skälet att hela händelsen "drabbade" mig och "sa" mig någonting. Återstår att se om jag lyckas förmedla det. Dem som jag hörde det av och dem jag berättat det för (alla goda kristna med stor andlig urskiljningsförmåga) har reagerat likadant.  Upplevt att det funnits något slags "budskap" i hela händelseförloppet.
Det är ju så ibland när vi drabbas av något oväntat. Ofta även när vi drabbas av något svårt eller någon motgång. Jo, många tar bara livets motgångar som skäl att bli besvikna och bittra. Men den som har Gud för ögonen (och många andra också för den delen) kan ta livets (även negativa) skickelser som maningar åtminstone till viss eftertanke. Nu när vi får en chans att stanna till då måste vi fråga oss: var det här egentligen så bra? Är vi på rätt väg? Vad håller vi på med? Vad är det egentligen som ytterst (eller innerst?) är i fokus i det vi ägnar oss åt?

Historien har mött många kyrkliga "strider" och utmaningar. En gång i tiden handlade dom om Guds väsen - treenigheten. Sedan om relationen mellan gudomligt och mänskligt i frälsarens person - Kristi två naturer. På 1500-talet blev det nödvändigt att rensa upp i den djungel av mänskliga traditioner och kyrkliga missbruk som fördunklade evangeliet. Under pietismens och väckelsernas tidevarv var utmaningen att se vad som är en levande tros kännetecken och hur den vinns. I vårt eget land blev det rent av en strid om hur man ska se på försoningen ("försoningsstriden" måste vara teologihistoriens märkligaste uttryck!).  Vad handlar det om i vår tid? Kvinnors rätt att bli präster? Alla människors lika värde. Homosexuellas rätt att få sina relationer definierade som kristna äktenskap. Jämställdhet. Arbetsmiljö. Genus. Könet som social konstruktion.

Jag undrar: är det någon skillnad på dåtidens och nutidens "strider" och utmaningar? Och jag svarar själv: då var fokus på Gud och den frälsning han skänker genom Jesus Kristus. Nu är fokus på människan.

Givetvis finns inget självändamål i strider och motsättningar - även om dom är gamla! Men en sådan total omsvängning i den grundläggande färdriktningen, som jag ovan försökt påvisa, kan inte gå obemärkt förbi. Nu menar jag givetvis inte att det går att se några enkla, korta, direkta orsakssamband mellan omsvängningar i kyrkomötesståndpunker å ena sidan och handgemäng å stiftskansli eller planeringsmisslyckande i annat stift å andra sidan, men det är ofrånkomligt att när vi låter vårt handlande alltmer styras av att människan istället för Gud själv ska vara i fokus för kyrkans liv och aktivitet då måste det bli så att grunden vacklar, att husbygget vinglar, att fasaderna krackelerar.

Nå't så'nt var det som många av oss kände när nyheten mötte oss.

Nu får stiftet tänka nytt. Hoppas dom då tänker rätt. I tidigare inlägget i ämnet antydde jag att jag ofta upplever att biskop Hans har en sida som han låter komma till uttryck ibland i enskilda eller mindra sammanhang men som han inte alltid orkar leva ut i de mer officiella sammanhangen. Frågan var om en ölkväll hemma hos bloggaren hade varit rätt sätt att få honom mer vara sig själv?

Verkar inte som om det skulle behövas. Igår kväll läste jag (i ett mail jag haft i datorn några dagar men inte hunnit läsa) vad biskop Hans skriver i foldern för sommarens OAS-möte på Storstrand utanför Piteå. När han där tar sin utgångspunkt i 2 Mos 14:21 om hur Herren låter en stark östanvind blåsa så att israels folk torrskott kunde gå över havet; och när han i några meningar utlägger den korta texten och uppmuntrande påminner oss om att också i situationer där det kan verka stängt och mörkt kan Gud gripa in; då känner man en fläkt av den riktige Hans Stiglund! Den vi kände en gång. Hans, låt denna Hans uppstå igen. Mera sådant i Luleå stift!

Synd att biskop Hans är förhindrad att själv deltaga i det OAS-möte som han så frimodigt inbjuder till. Vi får nöja oss med Lulestiftvännen och OAS-vännen biskop Thomas från den koptiska kyrkan i Egypten. Två gånger kommer han att tala på OAS-mötet på Storstrand. Resten får du se när foldern är tryckt eller på Oasrörelsens hemsida.

I övrigt befinner jag mig på sjukhuset. Ingen påtaglig förändring. Vi fortsätter att be.