Det gamla är (snart) förgånget
Igen - ja, alltså Örnsäsets församling blev egen församling första januari 1962, då som en delning av dåvarande Domkyrkoförsamlingen. Men inte igen för hela församlingen (om man tänker på territoriet alltså) för delar av församlingen, tex Hertsön/Lövsär och delar av Björkskatan överfördes direkt från Nederluleå till Örnäset.
Själv flyttade min familj till Örnäset i augusti 1962 så jag har varit med under en stor del av församlingens historia. Lite sorgligt känns det därför att församlingen (enförsamlingspastorat) ska upphör som egen enhet.
Vad tror man sig vinna på detta?
Förenklade beslutsvägar, färre beslutsfattare, mindre administration och sammanlagt ska det därför bli billigare. Det ligger nog något i att detta kan åstadkommas (om man lägger manken till!). Personligen tror jag dock att de flesta av dessa vinster skulle ha kunnat räknas hem även inom ramen för hittillsvarande organisation - om man vågat tänka lite radikalt.**
Finns några risker med större enheter?
Naturligtvis! Maktkoncentration, centralstyrning och likriktning är ju de givna - nästan inbyggda! - farorna. Hittills har dock den nya organisationen - åtminstone vad de delar som berör mig beträffar - planerats på ett sådant sätt att fallgroparna skickligt undvikits. Vi präster som är distriktspräster får ett fortsatt - i vissa avseenden faktiskt nästan större - självständigt ansvar för gudstjänstlivet i våra distriktskyrkor. Här har vår nye arbetsledare valt en bra väg tycker jag.
Däremot ser jag generella risker i de förtroendevaldas organisation med de allt större enheterna.*** Hittills har vi haft tre kyrkoråd: två församlingskyrkoråd och ett "samfällt kyrkoråd" (numera kallas det kyrkonämnd). Det är i den senare som de "tunga" besluten tas. Alltså tror jag att man som förtroendevald under åren kunnat göra "karriär" genom att först "lära upp sig" i församlingskyrkorådet för att sedan ta steget in i den viktigare kyrkonämnden. Nu måste man alltså ta steget direkt till den "högre" nivån eftersom den "lägre" kommer att saknas. Jag fruktar att detta kan försvåra nyrekryteringen av förtroendevalda.****
För någon vecka sedan hade vi ett sista julkollegium med Örnäsets församlings anställda. Avtackningar skedde åt både höger och vänster. Vår församlingskamrer och tillika kyrkorådssekreterare berättade en del ur kyrkorådets historia, bla att endast två gånger har det behövt bli omröstning i kyrkorådet. Den ena gången var vid en "kyrkoherdetillsättning". Jag insåg omedelbart att det var när Karin Burstrand valdes till kyrkoherde med röstsiffrorna 4-3 över motkandidaten - undertecknad. Jag tänkte: så är då detta mitt förblivande arv till församlingen - en protokollsförd oenighet. När jag berättade detta för hr kr-ordf Arne så skrattade han (som vanligt) och befriade mig därmed från att för all framtid bära det som en börda.
Lättad går jag in i den nya Domkyrkoförsamlingen.
* Vid söndagens (Annandagens) mässa i Hertsökyrkan fick jag anledning påpeka att detta var sista helgdagen som vi firade gudstjänst som Örnäsets församling.
** Så länge det hela därför fortfarande var en s k process där utgången inte var given så hörde jag till dem som motsatte sig sammanslagningen. Men nu är sammanslagningen ett faktum och då jobbar vi utifrån de förutsättningarna.
Men i de sammanhang där jag själv är förtroendevald - kyrkomötet och som ersättare i stiftsfullmäktige (och vidhängande opinionsbildning) - kommer jag att fortsätta stödja min nomineringsgrupps (FRIMODIG KYRKA) principiella tveksamhet till de allt större enheterna inom kyrkan.
*** Jag tänker alltså här generellt och vår lokala situation blir närmast ett exempel.
**** och/eller (ännu mer) försnäva den krets ur vilken de förtroendevalda kan plockas; att man i praktiken nästan "måste" ha varit kommunalpolitiskt engagerad för att kunna bli kyrkligt förtroendevald.
Bävar för förändring åt det negativa hållet - blir som ett större lok drar de mindre vagnarna. En större likriktning av vagnarna för att passa loket!
Hoppas det inte blir en fångtransport!
Var nu inte så pessimistisk lilla syster
Dina farhågor är fullt begripliga. Det finns alltid en risk med sammanslagningar. Alla förändringar har både bra och dåliga konsekvenser.
Men efter att ha jobbat med strukturförändringar och samarbetsformer så har jag väl alltmer börjat se att det finns en skillnad i verklighetsuppfattning mellan olika grupper.
Det finns en grupp som vägrar inse att valet inte står mellan att ha mycket pengar, många gudstjänstbesökare, tillväxt på orten - och att slå ihop församlingar, minska verksamheten och anpassa kostymen.
Det första är inget val. Det finns inte. Men eftersom det inte finns skjuter man budbäraren. Därvid går de konstruktiva samtalen i stå.
Det är först när alla inser hur det förhåller sig som konstruktiva samtal kan föras. Då kan det t o m bli en utmaning att få församlingen att växa. Det blir en självklarhet att mer måste göras frivilligt.
Visst kan det vara bra med att få skolas in som förtroendevald. Men det är en enormt tungdragen organisation där man ska ha församling/pastorat/samfällighet som stigande skala. I regel genererar det ett antal andra nämnder och grupper och sammanträden.Till stora kostnader.
Men som det låter av det du berättar så har man ju hos er stärkt distrikten. Så gjorde man även i Katrineholm. Det är fler stora sammanslagningar på gång, och intentionen är att förlägga verksamheten kring de lokala kyrkorna. Inte att centrera.
Men på landet kan vi tyvärr inte göra så. Hos oss blir nedläggningar och försäljningar av lokaler nödvändigt. Om vi alls i dessa avfolkningsbygder ska kunna vara kyrka måste vi skapa större enheter och kanske lägga 10 kyrkor i malpåse för att ha råd att hålla en i stånd.
Man får på något vis inse att så är det. Och inte döma sig själv eller andra för det. Man får leva sin kallelse ändå.
