Är julen slut?

Kan man fråga sig.  I vart fall är helgdagarna slut för den här gången. Julhelgen har varit intensiv, men det beror väl på att julaftonsdygnet var extra intensivt, men det har jag ju redan berättat om.

På juldagsmorgonen fick jag först ta farväl av den övernattande familjen. När vi satt åtta personer runt frukostbordet och inmundigade vår havregrynsgröt så fick jag någon slags flashback-upplevelse hur det var när alla barnen bodde hemma och man skulle lyckas få iväg alla i tid till skolan. Tur att man var yngre då. Nu skulle man aldrig orka.

När lugnet lägrat sig och jag städat undan lite så hann jag iväg till högmässan i Hertsökyrkan - märkligt att man kan känna en sådan längtan till gudstjänst trots att det bara är ca tio timmar sedan man kom hem från kyrkan - vilken leddes av kollegan Mikael. Han erkände efter gudstjänsten att han kände sig lite ringrostig efter ett knappt år i kronans tjänst nere på Balkan, en tid under vilken han aldrig firat en hel högmässa. Församlingen "drabbades" dock bara av ringrosten på det sättet att vi fick be Vår Fader två gånger, men det tyckte de församlade bara var uppbyggligt. Kanske kunde man ha varierat och bett Fader vår ena gången?

Lite administrativt arbete hann jag också med under denna, som det blev, ganska lugna arbetsdag, men jag gjorde ju nästan två arbetsdagar under julaftonen. Hoppas ingen anhängare av EU-arbetstidsregler kommer och gnäller. Dagen avslutades med middag hos far och mor.*

Annandagen hade jag ett dop i Björkskatakyrkan. Något hade inträffat ty ingen musiker dök upp. Dock kunde  psalmerna klaras med gitarr och i ett fall utan komp. En solosångare blev lite nervös men klarade sin sång a capella med bravur. Fick också där höra skvallret om att till julottan i Domkyrkan hade ingen präst dykt upp.

Middag med lite släkt som gäster under eftermiddagen och på kvällen ledde jag mässa i Hertsökyrkan. Efter det hembesök med sjukkommunion och efterföljande samtal.

En välsignad dag. En välsignad helg. Jag kan bara instämma i blogg-grannen Dag Sandahls ord: julen är bäst i kyrkan.

* En rolig grej inträffade också. Även min äldste son skulle komma till middagen hos mina föräldrar. Han valde att promenera stället för att åka bil med mig. Han startade före mig men kom fram efter. När han kom till porten så kunde han inte koden. Alltså ringde han porttelefonen (då ringer i lägenheten den vanliga telefonen). Men uppe i lägenheten hördes inget eftersom mina föräldrar glömt slå på telefonen vilken dom slagit av då dom legat och vilat. Alltså tänkte sonen ringa tex mig med sin mobil, men då var batteriet i hans mobil slut. Alltså fick han följa med ett par in i grannporten och låna telefon. Då ringde han igen till sin farmor och farfar men dom hade ju fortfarande sin telefon avslagen. Sedan ringde han min mobil. Den låg i min rockficka och när jag äntligen hann fram så hade det slutat ringa. Och när jag såg att det var ett nummer jag inte kände igen så tänkte jag att det kan jag kolla sen så jag ringde ej tillbaka. Alltså fick han hjälp av det hjälpsamma paret att googla fram mobilnummr till alla släktingar som befann sig i hans farmors och farfars lägenhet vilka dock antingen inte hade sin mobil med (tex min morbror) eller hade dom avslagna (tex mina föräldrar). Efter ca 45 min kom äntligen någon som skulle in i rätt port så han kunde slinka in när dörren öppnades.

Vad blir sensmoralen av detta? Ha alltid mobilen på? Svara alltid! Ring alltid tillbaka?


.

Kommentarer
Postat av: Ann O Nym

Då kan man ställa sig frågan varför fadern inte saknade sonen då han inte kom inom vad som kan sägas vara rimlig tid och telefonerade honom för att förhöra sig så att ingenting allvarligt har hänt

2010-12-27 @ 18:07:43
Postat av: Tobbe

Gjorde ju det - men glömde skriva det - men han hade ju slut batteri i sin telefon!

2010-12-27 @ 19:26:41
Postat av: Gunvor Vennberg

Sensmoral: 1: Ha alltid en reservplan som ni gjort upp i förväg ifall att ni inte når varandra (som före mobilåldern) 2. Lär alltid in portkoden dit du ska utantill.

2010-12-28 @ 21:20:58
URL: http://gunvorvennberg.blogg.se/
Postat av: maria

Haha, jag minns nämnde präst Micke som en gång för ca 6 år sedan fick klara ett dop själv när jag tagit fel på tiden och stod hemma och precis hade lagt i sista blodpalten i den kokande grytan. Kunde inte lämna tre barn endsamma med det, så han fick fixa doppsalmerna själv, vilket han säkertligen gjorde med bravur. Dock fick jag ständigt höra efteråt "Du kommer väl?" när det var dop på gång....men det kunde jag leva med. De egna barnens ve och väl kommer alltid före allt annat!

2010-12-29 @ 15:32:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0