Det blev både ock

Alltså både bönhus och kyrka.

Jag gick till västlaestadianska bönhuset på förmiddagen. Äldste sonen följde med. Goda vännerna som inbjudit mig likaså. Inte lika många som jag är personligen bekant med i den församlingen som i östförsamlingen. Men tillräckligt många som jag känner igen och som hälsar artigt och välkomnanade för att jag ska känna mig hemma. Jag upplever dessutom att det är någon slags grundskillnad jämfört med östförsamlingen. Mer ordning och reda. Människorna är artigare. Den yttre formen på gudstjänsten är också lite annorlunda, bla så läses det alltid ur Laestadius postilla. Den lästa predikan handlade (som ofta när det gäller Laestadius) om skillnaden mellan en levande och en död tro. Ingen tvekan om att det finns djupa själavårdande insikter hos "prosten". Men jag undrar hur många i det uppväxande släktet som längre förstår dem.

Den levande predikan som sedan följde var klart en av de bättre jag hört i västlaestadianska sammanhang. Eftersom det inte finns anledning att haka upp sig på enstaka små detaljer så säger jag bara "Ja och amen". Densamme predikanten höll även för flera år sedan en predikan i Stadsökyrkan som är en av de absolut bästa jag hört i laestadianska sammanhang på senare år.

Synd att vi inte kunde stanna på lunchen (vi kände oss särskilt inbjudna av orden "alla som är här är välkomna" dvs inte bara de som hör till församlingen) men lunch var bokad hos far och mor. F ö finns i den västlaestadianska församlingen en vana när det gäller matserveringarna att man inte tar betalt. Kostnaderna för serveringarna vid storsamlingarna täcks av kollekter och gåvor under hela året. Tanken är att när det är dags för dessa dagar kring Guds ord så ska ingen (även om man råkar ha det lite kärvt ekonomiskt) behöva känna att man inte kan komma till Guds ords hörande för att man inte har råd. Det är, tycker jag, en oerhört fin sed som är ett verkligt tecken på sann kristlig kärlek och omsorg. Tänk om vi kunde få till samma system i OAS-rörelsen!

På kvällen blev det mässa igen med lite sång och lovsång. Nu är påskhelgen slut för denna gång.

Hur gick det då med ishockeyn? Jo, löftet förnyades. Tur att predikanten, när han skulle varna för de platser som en kristen inte bör besöka, "där bespottare sitta" och där världsbarnen skriker på sina "idoler", att han då exemplifierade med Skogsvallen (stadens fotbollsarena där inget vettigt hänt sedan sommaren 1971 då IFK Luleå var en säsong i allsvenskan) och inte med ishallen. Alltså kan man kanske gå på någon hockeymatch utan att behöva göra bättring. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0