Frikyrkliga i kyrkan

På min gamle kamrats blogg har ställts en fråga hur man ska se på att många frikyrkomedlemmar är medlemmar även i svenska kyrkan - och många gånger också aktiva som förtroendevalda. Jag fick lust att blanda mig i leken, men gör det här å egen blogg istället för att skriva en gigantiskt lång kommentar år annans blogg.

Medlemsskapet först. Jag har aldrig ogillat att frikyrkliga människor är anslutna även till svenska kyrkan. Ibland när jag framfört det så har jag möts av misstanken att det i första hand skulle bero på att jag är glad över de frikyrkligas medlemsavgifter. Icke så. Det är klart att de frikyrklige bidrager till sv kyrkans ekonomi, men man måste ändå säga att det är en liten del. Den stora inkomsten får  kyrkan från alla de miljoner som är medlemmar utan att vara särskilt aktiva vare sig i kyrka eller frikyrka.

Nej, när jag inte motsätter mig dubbelmedlemsskap - snarare uppskattar det faktiskt! - så beror det på en ekumenisk dröm: en gång ska vi vara ett - igen. Det är ju så att hela den svenska frikyrkligheten har sin rötter i svenska kyrkan. För drygt 150 år sedan fanns ju inget annat samfund i sverige. Åtskilliga frikyrkoförsamlingar i sverige kan leda sin historia tillbaka till någon missionsförening - ibland t o m missionssyförening - som letts av eller startas på initiativ av dåvarande präst i svenska kyrkan. De frikyrkligas medlemsskap i sv kyrkan vittnar för mig om vårt gemensamma ursprung. Det är en glädje att tänka på det, en sorg att inse att vi nu är splittrade, men en ännu större glädje att få drömma om att vi en gång skulle kunna vara enade igen.

Det måste vi tro på, drömma om, bedja om, sträva mot. OBS! detta skrivs i veckan efter enhetens söndag enligt sv kyrkans evangeliebok.

Att vara förtroendevald då? Rent principiellt borde det naturligaste vara att man är engagerad i det andliga sammanhang där man har sitt hjärta*. För en frikyrklig torde det innebära den frikyrkoförsamling där man är medlem. Men vi vet samtidigt läget i svenska kyrkan. Våra beslutsorgan har till stor del "ockuperats" av de politiska partierna. På många platser i sv kyrkans beslutshierarki sitter människor med svag eller obefintlig Kristusbekännelse. Då kan man tycka att det kan vara lika bra med en frikyrklig människa. Många gånger kan dom förstå den kristna insidan i kyrkans verksamhet betydligt bättre än dom som i sin mentalitet mest är politiker.

Men...det finns också en risk. En frikyrklig människa kan också - genom sitt andliga arv i större eller mindre utsträckning - bära med sig två. eller endera av två, attityder som kan ställa till problem.

Den ena attityden kan vara tron/tanken att levande kristendom bara finns i de egna sammanhangen och att svenska kyrkan bara är en yttre apparat utan riktigt personligt levande trosinnehåll. Det kan innebära att man har svårt att se svenska kyrkan som en riktig kyrka. och i värsta fall att man ger upp alla ambitioner i den vägen och i praktiken stöder att kyrkan bara är en kulturbärare el dyl. ** 

Det andra - kanske sannolikare? - är att man (lika sannolikt omedvetet) bär med sig av den gamla frikyrkliga oppositionen (det som en gång gjorde att "fri"-kyrkor kom till) mot statskyrkan, överhetskyrkan, prästkyrkan eller bara den allmänt stela, dogmatiska, bundna kyrkan eller hur man nu sett på svenska kyrkan från frikyrkligt håll. Det kan göra att man har svårt att se vad det är i svenska kyrkan som är bärare av Anden, av liv, av tro, av bibeltrohet osv. Jag tror inte att jag är helt utan verklighetsförankring om jag påstår att det har hänt och händer att frikyrkliga, när dom hamnar mitt i svenska kyrkans interna strider, att dom spontant tar ställning mot det dom uppfattar som stelt och gammaldags och bundet och förstår inte riktigt att det i svenska kyrkan kan vara så att det just är dom som försvarar de gamla eller bundna ordningarna som också försvarar trons sanning. I sin spontana lust att ta ställning för Andens frihet och liv så hamnar de frikyrklige understundom på den sida som i praktiken inte är Andens utan den teologiska liberalismens. Uttryckt på ett annat sätt: det kan hända att frikyrkliga människor är en aning aningslösa när dom befinner sig mitt i svenska kyrkan.***

Och när det kommer till ekumeniska förhandlingar och samtal med andra kyrkor så kan det givetvis vara svårt att representera en luthersk kyrka om man i sitt inre har en annan tro. Vad händer med den frikyrklige förtroendevalde som deltager i en  ekumenisk process där svenska kyrkan i sina försök att närma sig en frikyrka frestas att kompromissa bort sin egen tro och tradition till förmån för något som står frikyrkligheten närmare?  

När detta sagts så vill jag ändå avslutningsvis säga att jag mött många frikyrkliga som gjort goda och lojala insatser i svenska kyrkans förtroendemannaorganisation****, inte minst i den församling där jag bor och där jag tjänstgjorde mina första elva prästår - Nederluleå.

Men, som sagt, frikyrkliga vänner: se upp för fallgroparna!

* här kan man ju också fundera på hur man ska se på dem som tillhör kyrkliga undergrupper som laestadianer, EFS:are, BV:are osv i parti och minut. Dock är det en skillnad med de grupper som ryms under svenska kyrkans bekännelseparaply.

**men det mest riskabla tror jag är människor som "flytt" en frikyrka och dess (förmenta?) trångsynthet mm och tagit sin tillflykt till den "öppna" och "kravlösa" svenska kyrkan (utan att ordentligt ha bearbetat sina erfarenheter). Sådana människor (kan givetvis även vara männsikor ur svenska kyrkans egna väckelsetraditoner som EFS, laestadianer m fl) kan bära med sig en djup avoghet mot allt vad profilerad kristendom heter och därför i svenska kyrkan bli fiender till det som svenska kyrkan nu allra mest behöver (och som varit en levande del i det äkta svenskkyrkliga arvet) nämligen allvarlig omvändelsepredikan och väckelsekristendom.

I detta sammanhang kan man också betänka alla som, komna från annat håll, blir anställda i svenska kyrkan

***jag skulle givetvis kunna ge flera exempel på det jag argumenterar om i detta och följande stycke, men överlåter åt läsaren att begrunda det för att kunna hålla resonemangen i detta inlägg på ett principiellt plan

**** vad heter detta på inklusiviska? Förtroendepersonaorganisation?

Kommentarer
Postat av: Father Brown

Well spoken Tobbe!



Jag noterar med glädje din entusiasm för och dröm om kyrkans synliga enhet. Väldigt viktigt då kyrkan inte bara finns för sin egen skull utan som ett instrument för världens frälsning.



Vad gäller frikyrkliga på förtroendeposter kan jag inte annat än hålla med dig rakt av. Ganska ovanligt men även jag tar till mig lite visdom genom ödmjukhet ibland...



2009-09-15 @ 13:22:54
Postat av: Sigrid L

Ska jag som EFSare känna mig uppmuntrad eller misstänkt???

2009-09-15 @ 16:20:48
Postat av: Tobbe

Sirid L!

Eftersom du är regelbunden läsare av denna blogg: känn dig uppmuntrad!

2009-09-15 @ 17:25:24
Postat av: den gamle kamraten

Detta var ju väl skrivet. Klarsynt typ. Som om jag skrivit det själv även om då kanske inte på samma sätt använt slagordsbegreppet "ockupation".

Särskilt avsnittet om hur människor som kommer ur de smärre sammanhangens trångteologiska spiltor fungerar, tycker jag är värd ordentligt begrundande. När de hamnar i den stora öppna hagen och har lusten att sparka ner stängsel kvar går det så aningslöst fel.

2009-09-15 @ 17:31:09
URL: http://stigstrombergsson.blogg.se/
Postat av: SvBG

God analys. Jag håller särskilt med dig under fotnot **

2009-09-15 @ 21:55:00
URL: http://www.svenbertilgrahn.blogspot.com
Postat av: Jonas

Man kan ju konstatera att alla röster är goda röster i vart fall när de läggs på Frimodig kyrka..på något sätt måste väl den frikyrklige som kvarstår i Svenska kyrkan tro på den allmänneliga kyrkan, med att Sv K som på ett mer tydligt sätt tillhör den för tillfället inte erbjuder det som den frikyrklige känner sig behöva för sitt andliga liv. Då behöver det ju inte vara att Svenska kyrkan ska börja med vuxendop utan att man är otydlig, kanske inte ges möjlighet till karismatiska yttringar som det finns i Oas..



Angående de som företräder kyrkan i kyrkopolitiska sammanhang har vi ju pastor Ulf Ekmans son som ställer upp för kristdemokraterna (varför inte Frimodig kyrka kan man fråga sig). Man får väl hoppas och anta att han har förståelse och kännedom och tro på Svenska kyrkans teologi, i vart fall om man bortser från de nu rådande strömmningarna från officiellt håll.

2009-09-15 @ 23:01:29
Postat av: Anonym

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=5283&Itemid=98

2009-09-16 @ 01:38:55
Postat av: Tobbe

Klart att min gamle kamrat tycker att mina ord är väl värda att begrundas; han brukar ju i enskilda samtal uttrycka ungefär detsamma. Faktum är att det var snubblande nära att jag citerade honom i inlägget (men jag respekterar ju att inte allt som viskas i ens öra ska ropas ut från taken).



I övrigt inser jag att när jag skrev så gled min tanke delvis försiktigt över från frikyrkliga förtroendevalda till (fd) frikyrkliga mfl nuvarande anställda i kyrkan.

2009-09-16 @ 14:09:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0