Biskop Bertil död
Mycket kan sägas om biskop Bertils kyrkogärning. Jag ska inte försöka räkna upp allt, bara nämna något personligt. Jag träffade honom de första gångerna under slutat av min studietid i Uppsala. Under åren 78-79-80 stormade det ju som värst om "kvinnoprästfrågan" och biskop Bertil var då en av dem som stod fast vid sin övertygelse mitt i stormen. Han blev tidigt i mina ögon en frimodig bekännare och därför ett föredöme. Vi hade också lite preliminär kontakt inför möjligheten att jag skulle blivit prästvigd i Göteborgs stift.
Så blev det nu inte men några år senare fick jag vara assistent vid en av biskop Bertils prästvigningar när min svåger prästvigdes.
Senare under åren har jag mött honom i Kyrklig samlings och Synodens sammanhang. bla vid en resa till Rom för nu exakt tio år sedan. Jag kan väl nu i efterhand erkänna att jag då bad honom be för mig inför den uppgift jag just då fått: att vara distriktspräst här i Hertsökyrkan. Så alltså: i ett katolskt nunnekloster i Roms utkanter "installerade" biskop Bertil mig som distriktspräst i Hertsökyrkan.
Ingen tvekan alltså om att jag på många sätt upplevt honom som min biskop. För mig har han alltid framstått som en herde som inte springer iväg när han ser ulven komma utan står kvar även med risken att själv bli angripen och skadad.
De senaste åren har vi mest setts i OAS-sammanhang, en rörelse som biskop Bertil på många sätt kan anses vara "pappa" till. Vid ett OAS-möte för några år sedan - om det var i Skövde eller Hässleholm minns jag inte - så satt vi tillsammans vid hotellfrukosten vid ett eget bord. Jag passade då på - väl medveten om risken att det annars plötsligt blir för sent med dylikt - att tala om för honom vad han betytt för mig och tacka honom. Nu i efterhand är jag glad att jag gjorde det.
Vila i frid till uppståndelsens morgon!
Jag tror och hoppas att han kommer att få ett gott eftermäle även bland dem som har en annan uppfattning i ämbetsfrågan, i vart fall har jag haft den känslan att han har mötts av ökad respekt, och inte bara inom Svenska kyrkans vägar. Tacksamhet får man också vara att han kunde vara verksam in i det sista genom sitt bloggande, och i somras deltog han vid SSBs generalkapitel i Vadstena. Att han sedan inte orkade komma till festhögmässan i Borås tog vi väl inte som någon överraskning, inte heller att han inte orkade delta vid aKFs kyrkodagar i Uppsala. Desto gladare blev vi över att höra hans hälsning som lästes upp i högtidsvespern i domkyrkan.
Grattis till framgången i valet! Jag hade tidigt beslutat att rösta på er, men blev ambvivalent när jag fick höra att min syster ställde upp för POSK.
Frimodig kyrka vann dock min röst (och även resten av familjens 4st.) pga den klara inställningen till homovigseln.
